jan

30

Bortom alla gränser av djävulskap…

januari 30, 2015 | Kommentarer inaktiverade för Bortom alla gränser av djävulskap…

Ja, det är min erfarenhet. Det är en stor del av vad min erfarenhet av vård och omsorg har inneburit. Senast nu för en kort stund sedan. Och med en sådan total nonchalans inför en annan människas situation att jag spyr galla, av denna människans totala brist på förståelse och empati. Respektlöshet inför en annan människas situation, och fullkomlig vedervärdig brist på synen på ekonomi – för självklart skall det också ställa till det för en ekonomiskt.
Ni vet att jag skrivit ett inlägg här på bloggen om att vara livstidsdömd. Att pedofilen/erna får sina få år i fängelset och sedan kommer ut med ”rätt till en helt ny chans”. Och i det inlägget ifrågasatte jag vart min, vart vår nya chans är som blivit utsatta? Den finns inte, det som vi utsatts för har vi utsatts för och det får vi föralltid – under hela våra liv – bära med oss. Som ett mer eller mindre tungt skavande bagage, som förstör/förgör mer eller mindre av våra liv beroende på både vad vi utsatts för, hur länge, av vem och vilka vi själva är och vilka människor vi har omkring oss. Som beror på tur och otur i möten med människor efteråt och under tiden som vi krossats likt skalbaggar under sulorna på andra.

Jag mår illa. Jag mår så illa. Om jag hade lidit av cancer så hade min medicin här i Sverige utan tvekan skrivits ut med förmån d.v.s. – den hade fallit inom högkostnadsskyddet som vi har som ett skydd här i Sverige för att klara oss ekonomiskt. Ja, om vi blir sjuka på ett eller annat sätt. Nästintill varenda medicin som någon är i behov av fysiskt eller psykiskt brukar falla inom detta skydd som ger procentrabatt efter ett tag. Sedan efter några tusenlappar innebär det att man kan hämta den välbehövda medicinen utan att betala mer, detta för att man helt enkelt redan har betalt väldigt mycket, på kort tid. Högkostnadsskyddet ligger på samma höga summa för mig med låg inkomst som för dig med hög inkomst (otroligt nog!) Men okej vore väl det om det inte vore för andras sätt att jävlas med denna förmånen, som man alltså brukar få – Sina behövda mediciner utskrivna MED FÖRMÅN – så de hamnar under högkostnadsskyddet. Hoppas du som läser begripit vad detta nu innebär för här kommer följande konstaterande;

Med detta kan läkarna göra lite som de vill – ”känner för”. Jag avslutade nyligen ett samtal med en sjuksköterska som jag tidigare i veckan talade med angående en receptförnyelse. Ingen ovanlig sådan utan en vanligt förekommande medicin som jag tar väldigt låg dos av när min komplexa PTSD blir mer påtaglig d.v.s. jag får starkare flashbacks än vanligt exempelvis. Denna har jag inte hört en enda människa få utskriven utan förmån då den självklart inte skall skrivas ut överhuvudtaget om det inte finns ett uttalat behov, vilket i mitt fall är väldigt solklart, likväl också det faktum att jag sliter för att hålla nere dosen! Jag VILL INTE behöva ta några mediciner alls, lika lite som en cancerpatient vill genomgå sin strålningsbehandling. Jag vill lika lite svälja ner några tabletter som att någon vill amputera bort sina fingrar – Man tar dem inte för skoj skull. Jag mår till och med ibland riktigt dåligt av det faktum att jag till och från behöver dem. Jag önska jag alltid hade klarat mig utan dem. För att få vara helt oberoende av andra människors ”goda vilja”. För att slippa få försöka ”övertyga” och ”hoppas på det bästa” med en iskall klump i magen som konsekvens och ofta ett jäklans massa krångel.

Jag har inte valt att få Posttraumatiskt Stress Syndrom. Jag har inte valt att bli sexuellt utnyttjad i nästan 5års tid. Jag har inte valt att vuxenvärlden svek mig som barn, som ett barn som berättade sanningen om vad som hände. Jag bad inte de vuxna att se åt ett annat håll. Jag var inte den som hotade någon till tystnad. Jag var inte en av de myndigheterna i vårt samhälle som svek. Jag var bara en livrädd liten tös, hotad till livet av en pedofil. Och jag är idag bara fortfarande jag, en människa. En människa med lite skinn på näsan men tro mig när jag säger att jag bryter ihop, igen och igen helt i onödan. Jag är inte likgiltig inför andras sätt att göra livet svårt för mig och andra som råkat riktigt illa ut.

Ja, jag har legat där i skiten. Jag har släpats runt och skadats riktigt ordentligt. Ja, jag vet vad smärta är. Ja, jag har känt den vidriga stanken av diverse kroppsvätskor när jag desperat kämpat mig igenom det jävligaste av helveten. Och jag är inte ensam om att ha varit där, om att ha legat där och hoppats på att den djävulen som har ens kött i sina förbannade klor skall råka ta i lite för mycket – allt för att få försvinna – dö bort, inte bara psykiskt utan helt. För att vetskapen om att leva vidare innebär att få bära detta bagaget har känts så fullständigt övermäktigt, att det inte ens funnits en möjlighet att se något ”efter denna gången” som någonting bestående av liv – liv med värde – något levande kvar med värdighet.

Så jag vet vad djävulskap är, jag vet hur ont det kan göra i både kropp och själ. I hjärtat. Jag känner till så väl hur det är att falla ihop i en hög på golvet och skrika ut desperat frustration över ett helvete man inte kan ta sig ur själv och som ingen axlar ansvaret för att leda en själv ut ur – trots att det borde varit och vara det mest självklara av allt i denna värld.
Tro nu inte att jag försöker framställa mig som någon/något omänskligt starkt som klarar allt, tvärtom. Det jag försöker säga är att jag då, mitt i helvetet inte kunde se ett liv efter det. Jag försöker få dig som läsare att förstå att jag på många sätt faktiskt inte kan förstå att jag fortfarande andas, att det är möjligt trots allt. Att välja livet när det innebär så mycket smärta. Vi är så många som bär på dessa skavande, brinnande bagage som gör att vi kröks ihop och släpar oss likt halvt förlamade framåt och av olika instanser/av okunskap/av ren illvilja möts av att bli tillbaka kastade gång på gång, som vi kämpar för att komma framåt. Likförbannat är vi där och släpar oss på våra armbågar fram igen för att vi vägrar att ge upp! Eller för att vi av eget ”djävulskap” vägrar låta det onda segra. Eller för att vi har så mycket liv inom oss, vi vill så mycket mer. Vi önskar så mycket mer, vi kan inte förlika oss med ett sådant öde som att det hela tar slut, slutar såhär.

Så denna sköterskan, tillbaka till samtalet. Vad får jag veta? Jodu, detta samtalet skulle jag spelat in och anmält denna vårdcentralen som det gäller. Hon ringer mig för att göra klart för mig att läkaren han vägrar skriva ut den medicinen jag såväl behöver ha tillgång till ifall jag blir sämre, han vägrar skriva ut den med förmån – d.v.s. han vägrar att jag skall få den så den går under högkostnadsskyddet. Vinner han någonting på dettta? NEJ. Den är alltså utskriven fast på ett sätt som gör att jag inte skall kunna hämta den.

Jag ifrågasätter sköterskan om Varför och Hur de kan välja att vind för våg välja att inte placera denna medicinen under högkostnadsskyddet då det är en medicin de själva vet om att jag är i behov av – det finns mer än rimliga skäl till varför den skrivs ut. Håll i hatten, för jag frågar självklart henne vad de som vårdcentral förlorar på att jag får min medicin utskriven med förmån. Vad det innebär för mig är en betydligt högre kostnad än om den skrivs ut med förmån. D.v.s. ekonomiskt påverkar det mig djupt. Här har ni svaret på varför de väljer lite som de själva vill om eller när saker skrivs ut med förmån eller ej. Betänk nu att detta är en medicin jag behöver för en chans att reglera den ångest som en annan människa planterat in i mig, som jag dras med och får kämpa med så innerligt att det blivit en påtaglig sjukdom – PTSD. Tänk nu också om detta varit svaret till en cancersjuk människa som behövt hämta ut sin medicin inför helgen för att inte insjukna ännu svårare. Svaret;

” Såhär ser du, väljer läkarna själva att göra när de tycker att du kanske skall tänka efter lite extra på vad du verkligen behöver och inte behöver. Vad som är livsnödvändigt och inte. Dessutom så är det inga höga summor det handlar om ändå, det är ju bara hundralappar det handlar om i månaden. Det är nog nyttigt om du tänker efter om ditt behov är stort nog.”

”Bara några hundralappar/månad” – Jag mår fysiskt illa. Denna fullständiga nonchalans, de vet så väl om att jag har det ekonomiskt tajt så de utnyttjar detta faktumet. De vet om att jag inte kan hämta ut min medicin om den inte går under förmånen, då får jag välja mellan mat och medicin. De vet om att jag har barn att försörja. Att jag lever utan en partner med inkomst, att jag lever med ekonomisk ”inkomst” varje månad som de flesta inte ens hade fått att gå runt. Med denna vidriga iskalla rösten så gör hon helt enkelt klart för mig att läkaren har valt att göra såhär – denna gången – för att jag skall tänka efter om det är – livsnödvändigt.

De utsätter alltså mig för en stressig situation vilket jag självklart likt alla andra mår dåligt av. De sätter mig medvetet i en mer ekonomiskt pressad situation – inte för att de själva tjänar på det – utan för att de kan det.
Hade en cancerpatient fått detta svaret om sina mediciner – är de verkligen livsnödvändiga? Kan du säkert säga att du inte överlever helgen utan dem? Vem kan det? Då hade den kliniken/vårdcentralen/läkaren/sköterskan blivit anmäld. Men nu handlar det om PTSD – nu handlar det om inre sår – inre ärr. Och då är spelrummet större, då är det fritt fram för djävulskap. När jag gör klart detta för den andre i luren, att detta är rent djävulskap och att det skrivits ut fel tidigare d.v.s. utan förmån och att läkaren då sagt att det varit omedvetet och helt felaktigt – det spelar ingen roll. När jag dessutom förklarar att för henne kanske några hundralappar i månaden är en skitsak men för mig är det inte det – för mig innebär det om jag ska få månaden att gå ihop eller inte.

Kära ni. Någon som har psykiskt ont, någon som blivit utsatt likt mig själv – kanske likt dig som läser – oss är det tydligen okej att fortsätta göra illa. Då är spelreglerna annorlunda emot fysisk sjukdom, det ska Gudarna veta om! Så straffen för att man lever vidare trots att man krossats om och om igen under andras skosulor fortsätter. Konsekvenserna tar aldrig slut, en pedofil utnyttjar ett barn – barnet är helt oskyldigt – pedofilen får en ny chans – barnet som sedan blir vuxet straffas inom både det ena och det andra. Man ser ner på oss som om vi vore de sämre skiktet, bottenskiktet.
Som om vi valt att bli utsatta, lika lite har vi valt det som att någon väljer att bli svårt sjuk i cancer. Men oss går det att köra med, att djävlas med till vansinnets rand för inte kan jag plocka ut mina flashbacks, mina skakningar i kroppen och placera dem framför läkaren i rullande tempo så som jag igen och igen får uppleva dem. Inte visar mina blodprov upp de sadistiska våldtäkterna som en gång ägde rum – som tillslut resulterade i denna sjukdomen.

Luren har jag kastat åt helsike. Kvar sitter jag med en känsla av att återigen ha blivit spottad på. Nerstampad. När i hela världen skall detta skändandet – plågeriet – När skall det ta slut? NÄR skall jag/vi som varit där – som farit så illa redan – bli respekterade och behandlade med samma värde som ni som slapp undan den tortyr som vi utsattes för? När skall vi som våldtagits, slagits ner, spottats på ses som människor med samma värde? När skall skam och skuld, straff och plågeri drabba dem som valde att skända oss? Istället för att föras över på oss, vi som bara var barn – vi som inte ville – vi som skrek – vi som protesterade – vi som tvingas leva med någon annans äckliga vidriga val av att nyttja oss likt leksaker? När skall myndigheter och makthavare förstå att detta landets system inte fungerar för oss som behöver det – det låter som skyddsnätet här i trygga Sverige är så säkert – Ja, för dem som inte behöver det. För dem är det bra.

Den onödiga stressen som påtvingas en, den ständiga oron över att andra inte skall vara villiga att agera på ett vettigt sätt. Ännu en gång har Försäkringskassan också visat mig på deras förmåga att djävlas. Att ”tappa bort” alla mina inskickade papper så att jag sitter med en klump i halsen som gör att jag inte äter ens när jag kan för oro att inte få ihop det som är min verklighet – mitt liv.

Ja, sannerligen vi är livstidsdömda vi som valt att leva vidare trots att de gjorde allt för att försöka piska livet ur oss som små barn. Vi är utdömda som de ”dåliga”, de mindre värda. Tror någon att den lilla tjejen som en gång var jag låg där och njöt av att vara ihop tejpad för att inte ens kunna värja sig? För att inte ens kunna se hur/var/vad/vem som gjorde vad/när/vart? Tror ni, tror ni på allvar att jag inte redan känt tillräckligt mycket vanmakt och sorg? Stress och förtvivlan? Tror ni jag behöver ett tillskott, en ständigt gnagande oro som ni ser till att göda så att jag aldrig får känna något lugn nu i min vuxna vardag?

Jag spyr galla över Er som väljer att försvåra för oss som vägrar att välja bort livet. Jag har, Vi har kämpat för att få vara kvar här – leva vidare – vi kämpar än. Döm de som bör dömas då. Utöva ert maktmissbruk mot dem som förtjänar det. Om ni vill försvåra – försvåra då för de som piskar livet ur barnet som är fasttejpat och skriker efter sina föräldrar. Välj då att försvåra för dem som väljer att våldta någon på alla de sätt som går och som njuter av att se hur barnet blöder. Sluta att höja era piskor emot oss som redan är för livet söndertrasade av alla ärr som pedofilernas alla rap givit oss – som vi aldrig kan få bort. Sluta slå upp våra ärr.

Jag kommer aldrig tystna. Jag kommer aldrig sluta att höja min ”piska” emot dem som slår för nöjes skull. Jag kan aldrig tillåta mig att backa undan så länge det finns barn som tappar andan av piskslagen som slår mot deras små kroppar. Jag kan inte leva vidare om jag inte gör det jag kan. Och att ni försvårar mitt liv ändrar inte på det, det gör mig bara än mer säker på att aldrig bli tyst. För någonting är allvarligt fel i vårt samhälle när det haglar av slag mot någon som redan kämpat sig levande ur striden, och som dessutom bär ett kors fastspikat på sin rygg, mot sin vilja.

När det av maktmissbruk eller av rent djävulskap, eller av nöje slås emot denne människa – emot mig – emot dig – bara för ”att det går att komma undan med” – då har mänskligheten tappat bort sig själv. Då har människan blivit till en avbild av djävulen själv. Ja, det är min åsikt

– Sänk era förbannade piskor vi har redan nog att plåstra om som det är. Skatta dig själv lycklig att du själv inte vet hur det är att spännas fast, och känna känslan av hur det brinner inuti det som skall få vara din egen kropp. Detta för att någon annan valt att lägga dig under sin skosula och sedan långsamt pressa livet ur dig.

Med all Min Kärlek och Respekt för Er som Orkar Leva Vidare trots att de höjer sina piskor emot oss. Må sanningen segra och må alla röster höjas till piskornas haglande stannar upp.

Er Medsyster
//Malin Lundgren

 

 

 

«
»