okt
6
Den oerhörda smärtan och sen…
oktober 6, 2014 | Kommentarer inaktiverade för Den oerhörda smärtan och sen…
ingenting. Fullständigt bedövad, både i kropp och känsla.
Ifrån fullständig dödsångest, den värsta tänkbara känslan av panik – till att inte känna någonting. Ifrån äckel, och ett huvud fullt av önskan om att få försvinna, oavsett hur. Till tanklöshet – ett huvud som helt står stilla – som dött.
Den brännande värken, ländryggen som känns mosad, magen som gör uppror – vrider sig ut och in. Min kropps skakningar upphör. Helt plötsligt. Och jag känner hur jag inte är i min kropp mer. I samma sekund som mitt psyke lämnar min kropp så faller mitt huvud åt sidan, nackmusklerna går ifrån krampaktig stelhet till ledlöst tillstånd. Hela kroppen följer med, inga muskler kämpar mer. Ingen del av min fysik försöker längre för livets skull. Det uppstår ett bedövande ingenting – ingenstans – jag är ingen.
Jag fortsätter se, ifrån mina fysiska ögons perspektiv. Min blick är som fast, på en enda punkt. Jag ligger där i ett tillstånd som mer liknar en död människas än en levande tonåringsflickas. Jag noterar att min kropp rör sig, men det beror inte på mig. Det beror på honom, hans rörelser. Han tar för sig av mig, jag ligger där som hans leksak – ett föremål utan värde. Jag hör hans frustration över att jag ”är som en död gammal kärring”. Jag vet att han snart kommer bli ännu mer upprörd över detta och hitta ett sätt att få ”tillbaka mig i nuet” – placerad i paniken igen. Paniken som hetsar upp honom.
Men där, den lilla stunden så är jag bara borta, jag noterar det som sker men det är som att jag inte kan koppla det till att det händer mig – min kropp & min person. Mina ögon är uppspärrade, jag andas ytligt och tyst, kroppen tar emot hans våld och äckel utan att ens visa några tecken på liv. Inte längre, denna ”fighten” är över. Mitt psyke har kopplat mig fri, för att rädda mig en liten stund ifrån den fysiska och mentala obeskrivbara smärtan.
Tårar rinner som ett av få livstecken ifrån mig, en efter en rullar de ner längs näsryggen och ner på golvet. Han manar nu fram liv i mig. Några sekunders bedövning till och sen…
Smärtan i handlederna börjar ge sig tillkänna, de är ihop bundna bakom min rygg, så jag inte skall kunna försvara mig. Jag ligger på rygg, med mina händer och armar under mig. De sticker och domnar om vartannat. Så börjar underlivet bli kännbart igen.
” Gud hjälp mig, någon hjälp mig!”
Smärtorna landar i min kropp igen, den brännande känslan kommer åter, det pulserar kraftigt. Det svider så mycket och jag vill bara kunna dra upp mina ben och sedan lägga mina händer över det som borde vara ”mitt mest privata”. Men det kan jag inte. Jag kan bara hoppas att han snart är klar – snart är nöjd. Paniken börjar galoppera i bröstkorgen igen, den återfår snabbt sin oerhörda kraft. Kroppens muskler börjar protestera, de är väckta till liv igen. Jag har återfått min röst, jag hör den ibland
– Släpp mig, sluta, jag vill inte, ditt vidriga as.
För mig är han inte en kille, inte en man, inte en människa utan min hjärna har bestämt sig för att han är ett as och allra mest ett Monster. Jag vet inte då att den synen jag hade på honom som Monster och inte en man, troligtvis senare kom och kommer att rädda mina framtida relationer och framförallt låta min bild av män vara nästintill oskadd.
Så blir hans hot grövre, han ska döda säger han. Han skulle vilja ha en 4-5åring istället för mig.
– Du är en utsliten gammal hora, precis som din mamma.
Detta hör jag, detta hör barnet i mig. Han flinar åt att panikens återkomst får mig att försöka vrida mig undan, fly undan igen. Det triggar honom, men mitt väsen kan inte låta bli att kämpa. Så straffas jag för min ”olydighet” för att jag inte varit ”pappas duktiga flicka” för att jag genom detta enligt honom ”bett om att få känna mer smärta”, det tycker han. Mammas pojkvän.
Han vänder på mig. Jag försöker hasa mig bort med hjälp av benen och ansiktet, det hjälper inte. Hans hand är i mitt hår, han sliter ner mitt ansikte på sidan pressat mot golvet och sedan skall han enligt sig själv ”våldta mig på ett ställe där du inte är utsliten, än.” Jag förstår vad det betyder och jag bönar och ber, jag gråter, jag försöker på alla sätt få honom att ändra sig men det gör honom bara ännu lyckligare – han skrattar åt mina panikartade försök till att få slippa. Mina flämtningar blir högre, andetagen djupare, paniken tar nu över hela mitt väsen – jag har absolut inget val – det kommer ske.
”Jag måste ta mig undan, jag måste kunna komma undan, jag vill inte, jag vill inte…. någon måste ju höra mig. Varför kommer ingen!?!?! ” Tankarna snurrar, paniken är total.
Jag hör hans hånflinande, för där och då njuter han. Han går igång på att jag blir psykiskt och fysiskt så skadad som möjligt, på ett för andra omärkbart sätt att se, för han tänker sig för – vidrigt noga.
Så sker det, hon den lilla flickan, barnet som en gång var jag har nu blivit tejpad över munnen med flera lager gaffatejp. Nu har hon en hand över näsan också. Hon kämpar för att få luft, kan inte låta bli att kämpa för att överleva, men samtidigt önskar hon att han denna gången tar i för mycket, vägrar henne luft för länge, så att detta aldrig mer sker. Hon vill inte dö, barn vill aldrig dö – men omständigheter finns där den utvägen känns som den enda.
Jag tänker inte försöka förklara den smärtan som sedan tar över, mer än att det känns som att jag brinner i hela magen. Att den oerhörda skarpa smärtan får mig att svimma, flera gånger. Han slår på mig med sina handflator som om jag vore ett boskap. Och sen reser han sig upp skrattandes. Han är färdig, för nu.
Barnet drar ihop sin kropp så mycket det bara går. Hon kan inte hålla om sig själv, men hon kan blunda och fantisera om att någon snart kommer lyfta henne därifrån och rädda det som finns kvar att rädda. Ingen gör det, men tanken på att det skulle kunna hända låter henne i alla fall kämpa för att kunna behålla den sista lilla glimten av hopp. Den som gör att det trots allt går att leva vidare.
Pedofilen spottar barnet i ansiktet, geggar ut det med ena handen i hennes ansikte och den andra fasthållandes hennes hår och huvud. Hoten haglar över barnet.
Det barnet som han tycker är allt för gammalt för hans ”kärlek”.
All min respekt och kärlek till Er medsystrar och bröder, ni överlevare!
// Er medsyster Malin Lundgren