nov
5
En mentalskötare…
november 5, 2014 | Kommentarer inaktiverade för En mentalskötare…
Ja, kan ni ta in det? Att han som utsatte mig för dessa horribla övergreppen var mentalskötare. En människa som skall hjälpa andra människor som haft/har det tufft. Jag träffade honom inte via psykiatrin, då jag innan han kom in i vår familj inte hade något behov av psykiatrisk hjälp. Låt mig berätta hur han nästlade sig in i den familjen som jag en gång tillhörde, och samtidigt poängtera att jag inte längre har kontakt med mitt biologiska ursprung. Men självklart saknar syskonen och somliga släktingar.
En vän. Så började allt, en glad och väldigt generös vän hade en familjemedlem hittat via sitt jobb. Han kom in i vår familj när det redan var stökigt runt omkring, han smickrade och höjde denna familjemedlemmen till skyarna. Och sedan mig också. Jag var mobbad i skolan, jag ansågs vara ”för ful” för att vara med och äcklig. Och plötsligt fick jag veta att jag var fin och räckte till så som jag var. Så utstuderad ondska. Han kom igen och åter igen, de samåkte till arbetet och träffades hemma flera timmar innan de var tvungna att bege sig till jobbet. I början var jag så glad för jag såg hur denna människan gav min familjemedlem så mycket uppmärksamhet och glädje och jag unnade denna detta oerhört mycket. Jag var glad över att själv slippa vara den ”misslyckade”.
Gåvor gavs – smycken, böcker, saker och ting i allmänhet och medlemmen ur min biologiska familj visste inte hur denne skulle hantera denna mannens extrema generositet och föll som en fura. Så långt så hade övertrampen inom husets väggar bara blivit till opassande mycket kittlande, efter ett tag innanför kläderna. Ännu senare fasthållning, och väldigt äckliga kommentarer när ingen annan hörde som ex. ”Jag kommer köpa dig och sälja dig”.
Han var utåt sett en väldigt god människa. Utåt sett en väldigt generös och varm människa. Jag hade en magkänsla som gjorde att jag kände mig illamående och orolig ganska tidigt i relation till denna människan – någonting i dennes ögon var konstigt. Men jag förnekade för mig själv att det var fel – äntligen var det ju någon som godkände mig, jag ville inte bli fråntagen det! Så gick veckorna, omtanken och generositeten växte och så också känslorna emellan de tu som arbetade ihop. Till början var jag den enda som fick veta och se att de hade en relation – något jag absolut inte fick berätta för någon. Utan det var vår första hemlighet. Den hemligheten gjorde att jag mådde dåligt. Jag kände mig skyldig, jag såg den andre föräldern slita och arbeta, utan att veta någonting. Jag ville berätta men vågade inte.
Så fick jag en boktriologi – ”Sagan om ringen”. Jag fick den såklart den av honom, med orden ”Du är min alv, du blir det snart på riktigt”. Och jag slet böckerna i tusen bitar, jag fick skäll för det såklart. Men någonting i mig sa att nu snart, alldeles snart så kommer allt gå utför – någonting är väldigt fel här. Lite senare fick jag ett halsband som jag klippte sönder i små bitar. Så började pengarna komma. Han kittlade mig för länge, innanför kläderna, ”råkade” hamna för långt upp eller långt ner och sedan la han pengar innanför min kläder – ” Om du säger något så slår jag ihjäl din familj”. ”Om du säger någonting så ska jag slå ihjäl dig”. ”Om du säger någonting så säljer jag dig, din hora”.
Då visste jag. Jag var äcklig, jag hade av hans närhet blivit för evigt äcklig på riktigt. Allt hade varit en lögn för att sedan få utnyttja och skada mig. Hans intresse för de andra familjemedlemmarna var väldigt litet i förhållande till intresset som öppet visades för mig, någonting som vem som helst borde noterat. Också det faktum att jag strax efter starten av dessa övergrepp började skära mig. Något jag aldrig tidigare gjort, slutade äta som vanligt. Började ha ont i magen, vakna av mardrömmar, kallsvettas. Behöva ångestdämpande medicin, sömntabletter m.m. vid en ålder av 12-13år!
Jag visste att det var fel det som hände, att han lurade alla. Jag hade ju sett hur ögonen ändrade sig när han blev ensam med mig. Så jag åkte på skoltid och polisanmälde honom för sexuellt ofredande/sexuella övergrepp – jag uppgav att jag var livrädd. Socialtjänsten kopplades in och polisen var alltså inkopplad. Skolan anmälde med en barn som far illa” anmälan. Alla instanser var insatta, jag berättade vad som hänt. Men ingen lyssnade. Konsekvenserna blev flera års övergrepp/våldtäkter. Jag tystades ner. Jag hotades med att inte få bo kvar hemma om jag inte blev ”bättre för mina föräldrar”. Och det blev styrkt att jag omgående skulle skyddas ifrån familjens vän, något som också blev utlovat – jag skulle skyddas, fast de gjorde ändå klart att de inte trodde på något jag sa.
Två veckor var det bra hemma. Sen var han tillbaka igen. Och jag föll inombords ihop i tusen bitar. Polisanmälan lades ner. Socialtjänsten tog sig inte tid att göra hembesök och se hur jag hade det. Jag var ensam i allt. Och framförallt pedofilen visste – INGEN tror på vad hon säger, det är alltså grönt ljus för vad som helst. Och vuxenvärlden kommer inte hjälpa henne. I och med brist på handlande ifrån vuxenvärldens sida så blev det fyra vidriga år till av övergrepp, deras brist på handlande godkände indirekt det han gjorde – utnyttjade ett barn.
Så visste jag när han gick på mig igen, att jag var äcklig, dålig, inte värd att skydda, och bara skulle hålla käften. Så blev omedelbart övergreppen till värre övergrepp, mer smärtsamma sådana. Han rev nu med sina naglar sönder mitt underliv, så det blev sår. Han lämnade bitmärken innanför mina kläder, han rev och nöp mig över kroppen. Hoten haglade och blev bara värre. ”Jag ska se till att du blir ordentligt våldtagen”, ”Säger du detta till någon igen så tror ju ingen dig ändå, det vet vi ju”, ”Du är äcklig och borde vara tacksam för att jag tar i dig”, ”Det är ingen som skulle skydda dig även om de såg dig under mig, du är ingenting värd”.
Det präntades in i mig – Jag har inget värde. Jag är en leksak. Jag är inte värd någons beskydd. Jag är ett misslyckat äckligt barn.
Skulden, skammen – han betalade ju mig. Pengarna rev jag sönder och brände upp på mitt rum eller på väg till skolan. Och ändå kände jag skuld – jag var en hora i min känsla. Och han hade ju rätt – ingen skulle skydda mig, det hade jag ju fått bevisat för mig bara veckor tidigare. Jag hade inget värde, inte mer som en leksak till en pedofil.
Så slöt jag mig, skar sönder mig allt mera. Kräktes av stressen att aldrig veta när nästa övergrepp skulle komma att ske. Berättade igen vad som hände – möttes av total nonchalans. Och blev tyst… Av skam, av skuldkänslor, av självförakt, av smutsigt självhat för min person och inte minst min nersmutsade kropp så tystnade mina protester. Om ingen av alla de jag berättat för tycker jag är värd att skydda -då är jag nog inte värd att skydda.
Övergreppen blev till våldtäkter. Kittlingen blev till blödande sår. De fina komplimangerna till bestialiska hot om döden. Barnet blev till en leksak. Höftbenen slående mot golvet en bekant känsla. Värk i axlar, höfter och handleder en vardag. Att ”städa” fick en ny innebörd – att äta av sin egen spya efter att ha fått hans fingrar nertryckta i halsen tills de framkallat kräkning. Att känna en brännande smärta i underlivet, och sätta sig ner försiktigt i skolan- en vanesak. Att drömma om att få sova föralltid en vardagstanke. Att tillslut önska att han av misstag skulle ha ihjäl mig en önskan så stark – för hur lever jag annars med det som hänt och händer efteråt?
En pedofil kommer inte in i familjen som en uppenbar pedofil. En pedofil är utstuderat ondskan själv och vet precis vad han/hon gör. Vem som helst kan vara en pedofil, även någon som jobbar inom psykiatrin. Det finns inget sätt att se på någon om de är pedofiler – men om ditt barn ändrar beteende eller rent ut säger ”Han tar på mig, jag är rädd”.
Då vet du, då har du din förbannade skyldighet att skydda ditt barn oavsett dina egna känslor och tankar kring det.
Och om du inte gör det, då kan ditt älskade barn som har all rätt till ditt beskydd, bli nyttjat så som jag blev. Det är oåterkalleligt. Det är en livstidsdom så hård att jag känner inte bara sorg utan också respekt för de som väljer att avsluta sina liv, efter långvariga övergrepp/våldtäkter. För att leva med det är hårt, kallt och svårt. Men det går och jag vill ändå tro, precis som mitt 13åriga jag att –
”Det goda en dag skall segra över det onda”
För jag tror att den lilla tjejen hade rätt, jag tycker mig se bevis på det i vardagen. Bland mina vänner, i min älskade dotter, i mina fyrbenta vänner. I min kamp för oss som en gång blev tystade. Så att jag då tänkte just så, då för snart 13år sedan det har nog räddat mitt liv. Och idag vill jag leva – Jag älskar att leva. Och jag vill finnas för de som inte kommit dit än, jag vill ägna min tid åt det goda. För ondska finns det så mycket av.
Systrar och bröder – All min kärlek till Er ni som gått före och kämpat, Er som gav upp den hårda kampen och till Er som just nu likt jag själv kämpar för att leva vidare. Den djupaste av respekt för och till Er Alla.
Er medsyster
//Malin Lundgren