Fel dag att behöva tuffa fram på….

oktober 4, 2014 | Kommentarer inaktiverade för Fel dag att behöva tuffa fram på….

Ja, så är det verkligen. I måndags åkte jag med min tös, vår norska skogkatt Graze till hennes ”fästman”. Då hade jag en okej dag för att ha folk omkring mig, trots det blev hemresan jättesvår. Musiken på högsta volym i öronen och jag fick direkt sätta mig i bistrovagnen för att ha en chans till överblick – om någon är framför mig, bakom mig eller dyker upp. Men då var det en ”bra” dag. Så jag klarade det, var fullständigt utmattad efter att kroppen varit beredd på ”fight” i så många timmar. Huvudvärk, illamående och stressnivån var skyhög. Men jag var väldigt glad över att jag klarade det.

Idag skall Graze hämtas hem. Nu tror vi med all säkerhet att det ”tagit sig”, hon och fästmannen har haft det jättebra! Vi är så glada över att vi troligtvis får småttingar första veckan i December. Inte minst nu då jag i veckan fått veta att hösten/vintern blir extra mycket prövning p.g.a. starkare medicinering – jag ska äta cellgifter i minst ett halvår, troligtvis med start på måndag kväll. Detta emot min psoriasis och psoriasisartrit. Mina leder vill bara bli sämre, vilket gör mig förtvivlad. Så nu är det vad som måste göras och då passar det oerhört bra att ha Graze och småttingar att fokusera på, speciellt när det känns extra jobbigt. Djur är helande, en sådan tröst som går att finna i att krama om dem på nätterna är för mig helt ovärderlig! Många kvällar och nätter, ibland dagar, hade jag inte mäktat med utan dem.

MEN….. efter en lång och intensiv dag igår – inte minst känslomässigt. Så är jag väldigt trött idag. Jag skulle behövt sova i natt. Det blev inte så. Jag somnade till drygt en timma och vaknade genomsvettig med ångest. Helt förtvivlad så gick jag igenom min egen kropp för att se att jag inte var skadad. Tillslut kunde jag fokusera på katten Precious och med ögonen på min tatuering – min historia är förevigad på min vänstra överarm – så vågade jag lita på att året är 2014, ingenting händer nu. Inte längre. Men energin är liksom slut, och desto mer utmattad jag är desto svårare än min PTSD att hantera. Flashbacksen blir fler, ångesten ökar och min kropp går i ”fightmode” utan att jag kan stoppa den. Det är obeskrivbart för de som inte själva vet hur det är att ha svår PTSD.

Mina muskler är spända hela tiden idag. Ryggen gör ont av alla muskler som krampaktigt spänner sig i försvar. Jag har inte kunnat äta, inte än i alla fall. Och troligtvis vågar jag inte försöka idag, vill inte kräkas på tåget om flashbacksen blir allt för vidriga. Vill inte att någon skall kunna se att jag inte är okej. Jag försöker verkligen med maten och vätskan men detta året har det varit svårt. Det är som om min kropp minns mer än någonsin – kroppsminnena avlöser varandra och INGEN, verkligen ingen skulle vilja äta med dessa känslorna/förnimmelserna i kroppen. Det kan jag lova. Och dessutom är det hela tiden en fråga om övervägande – tjänar jag mer på att försöka äta nu än att låta bli? Hur mycket kraft kommer det ta? Hur stora är oddsen för att det vänder och jag istället förlorar mer än jag fick i mig? Spänningshuvudvärk – jag har alldeles för lite vätska i kroppen just nu. Och dessutom behöver min kropp vila. Mina minnen behöver stanna av och jag behöver få återhämta mig. Men det är ingenting som är valfritt.

Idag ska jag sitta i två omgångar på diverse tåg och till sist buss i sammanlagt ungefär 6timmar. Jag kommer vara ifrån hemmet i åtta timmar drygt. Det är inte rätt dag för det. Och sådana här dagar när följderna av övergreppen är övertydliga så blir jag så oerhört ledsen. Jag vill ha tillbaka mig, min kropp och min självkänsla. Jag vet att jag kommer få vanka runt i tågvagnarna, sitta stilla så länge går inte för värken i mina leder och inte  heller för att ångestnivån då blir ohanterbar. Så jag kommer vara helt utpumpad när jag och Graze äntligen tagit oss hem. Därför är ingenting inplanerat imorgon mer än en uppdatering här. Troligtvis kommer jag få anpassa dagen helt efter denna dagens ”äventyr”. Hur skall jag beskriva hur det är att vara 25år och efter en dag på resande fot inte dagen efter ens klara av att möta folk? Hur handikappande är det inte? Hur omfattande är inte konsekvenserna av övergreppen?

Ändå fick jag höra av polisen för några år sedan när jag skulle förnya kontaktförbudet som pedofilen tidigare haft, att jag måste ”ge honom hans andra chans”. Att den är hans rättighet och därför förnyades inte heller kontaktförbudet! Vart är mina rättigheter? Vad har jag gjort mig skyldig till för att inte längre få känna mig trygg? Hur kan hans, en grov brottslings rättigheter gå före min trygghet, jag som inte gjort mig skyldig till något brott!? Jag blir så vansinnigt upprörd, hur kan vi som fallit offer för pedofiler vara så ”onödiga” och ”oviktiga” i samhällets ögon?

Hur många gånger skall vi behöva försvara oss, förklara oss och få känna oss mindre värda för det som någon annan/andra utsatt oss för, som barn?! Men det låter så bra när de som inte själva drabbats eller sitter på höga hästar i vårt samhälle berättar hur mycket dom bryr sig, hur mycket dom gör för oss. I verkligheten tror jag inte vi är många som känner av deras omtanke och omsorg.

Ekonomiskt får vi värdelösa förutsättningar om vi inte kan arbeta/blir sjukskrivna för de men övergreppen gett. Vi hamnar väldigt lätt utanför samhällets aktiviteter för att vi inte har det stödet vi behöver. Om vi blir allt för dåliga så erbjuds vi 10timmars terapi – 10timmar! Hur skall någon kunna bearbeta flera års övergrepp med en okänd människa i 10 omgångar – 10timmar och sedan vara ”fri”? Det är i mina ögon ett hån mot oss brottsoffer. Många är vi som isolerar oss tillslut, som inte orkar mer. Somliga väljer att avsluta allt, helt övertygad är jag om att rätt stöd hade kunnat stoppa dessa beslut om att ta sitt eget liv. Hur många gånger har det inte räddat mitt liv att jag har turen att tillslut ha träffat en fantastisk människa, som ALDRIG har gett upp hoppet om min upprättelse och min styrka! Vart vore jag utan denna människan? Det vill jag inte ens tänka på. Bara tanken gör mig förtvivlad. Så där har jag tur. Och jag är oändligt tacksam för det, men det skall inte handla om någon tur! De som liksom jag utsatts för dessa brott skall kunna kräva stöd, medmänsklighet och hjälp att komma tillbaka. Vi skall erbjudas detta, inte själva behöva kämpa ihjäl oss för att någon skall ta sig tiden att lyssna, att hjälpa.

Så finns det dom av oss, systrar och bröder som är själva i sitt lidande. Som inte har den där personen som jag har som hör av sig ofta, som jag träffar varje vecka. Som är min absolut bästa vän och stöttepelare, hur klarar dom sig? Hur klarade jag mig innan mötet med denna personen? Jag hade aldrig varit där jag är utan denne, jag hade aldrig vågat tro att jag skulle kunna påverka någonting, klara någonting. Självföraktet hade ätit upp mig! Skammen och skulden likaså. DÄRFÖR vill jag finnas för de som inte har någon, därför vill jag göra det lilla som jag som ensam människa kan för andras väg tillbaka och deras upprättelse. Denna människan som finns för mig har visat mig vägen, bekräftat att den väg jag vill ta är helt rätt och kan göra oerhörd skillnad. Tänk så mycket en människa kan göra, tänk så mycket som kan stå och falla på en enda människa. Tänk så otroligt mycket som kan få läka och som kan helas på grund av en enda människas goda kunskap och välvilja. Det är helt otroligt vilken makt vi alla sitter på, och ännu mer otroligt är det om man tänker på hur mycket som skulle ges möjlighet om fler ansträngde sig och försökte. Man måste inte vara ett proffs för att hålla någons hand på vägen.

Igår skrev jag klart mitt brev, till min kära medsyster. Det kändes så otroligt bra. Än har jag inte träffat henne men Gud vet att jag tänker på henne och önskar henne allt gott. Hon är en överlevare, precis som jag. Utan tvekan en stark människa annars hade hon inte funnits kvar. Min respekt är oerhört stor för er som genomlidit helvetet och ändå valt att stanna kvar på vår jord och kämpa. Den kärlek och värme jag känner för er som strider är så stor, så mäktig. Och det ger mig så ofantligt mycket att få finnas där, att få bidra till någonting gott. Även denna syster ska få må bra igen, känna hopp och styrka komma tillbaka. Jag vägrar allting annat. Och kommer göra allt jag kan för att det ska bli just så. För att hon ska få känna lika mycket hopp och glädje som min stöttepelare gav och fortfarande ger mig. Sen är jag bara en människa, och inte övermänsklig på något sätt.

Men jag vet att det ”lilla” ibland kan vara det stora som får hjulen att börja snurra i rätt riktning. Så syster, du är inte ensam mer om du inte vill vara det.

All min kärlek till Er alla, bröder och systrar som kämpar. Och ni som kämpar för vår upprättelse – ni är helt ovärderliga – ni kan vara skillnaden mellan liv och död, glöm inte det!

//Medsyster Malin Lundgren