okt
2
Jag är livstidsdömd….
oktober 2, 2014 | Kommentarer inaktiverade för Jag är livstidsdömd….
så känns det ibland. Pedofilen som utnyttjade mig fick tillslut 6,5års fängelse – det blev domen. Och det ska ni veta är en lång dom i jämförelse med de flesta andra som döms, för grova våldtäkter/sexuellt utnyttjande av minderåriga. Trots det fick han en ”andra chans” bara 4år senare, han satt av kortare tid än han utnyttjade mig! Han kom ut och lever sitt liv som om ingenting har hänt. Detta snurrade i måndags i mitt huvud när jag satt nere i stan. Med solen i ansiktet och en kopp kaffe i handen. Jag var kaos på insidan, men min utsida sminkar över det som alltid – med ett leende – ett leende som för mig är synonym med min överlevnad.
Det var nämligen dags igen för ett läkarbesök, inför de papper som skall in till försäkingskassan. Jag har en bra läkare, som gör allt för att hjälpa mig och som till viss del i alla fall förstår mig. Trots det så ger detta årliga besök mig alltid en väldig ångest. Jag satt där och sörpla på mitt ljumna kaffe och kände mig helt värdelös – helt utan värde som människa. Som om jag som under flera år föll offer som barn för en pedofil inte har rätt att finnas till mer, inte spelar någon roll i vårt samhälle. För jag får aldrig en andra chans – inte så som pedofiler får. Jag måste leva med konsekvenserna, vilket jag gör. Tro mig. Och just detta läkarbesöket är alltid extra svårt för mig, för det skär i mig för jag önska så otroligt mycket hade varit annorlunda. För jag vill så oerhört mycket med mitt liv men vid dessa besök måste jag vara realistisk – allt tar tid. Jag längtar så vansinnigt mycket efter att kunna studera vidare till socionom – kurator. Det är ett delmål jag har. Men att sitta där med läkaren framför mig och veta att den tiden inte är inne än, inte är nu känns alltid lika bedrövligt och knäckande. Sen kommer det till att man skall förklara sig och sitt mående – vilket i mitt fall mest består av konsekvenserna som sexualförbrytaren lämnade efter sig – alla följder övergreppen/våldtäkterna fått är knäckande när jag hör mig själv berätta om hur verkligen faktiskt ser ut. Jag krigar verkligen varje dag för att leva vidare, min komplexa PTSD gör väldigt mycket, väldigt svårt.
Jag är ledsen för att jag sitter där ihopsjunken framför läkarens bord och känner skam, skammen som jag numera oftast lyckas placera på dem som bör bär den. Men där och då så känner jag skam, skuld och en känsla av att vara helt utan värde. Efter några dagar känns det bättre, men det påverkar mig väldigt mycket.
Verkligheten är att jag alltid kommer få leva med allt det som hänt. Jag kommer nog troligtvis alltid till viss mån få kämpa extra mycket p.g.a. det jag blivit utsatt för. Inte bara när det kommer till några få specifika saker – nej, absolut inte! Om jag exempelvis behöver läkarvård för smärtor i min kropp, så kopplas det innan man ens tittat på mig till min historia. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra av läkare ”Men lilla vän detta får du räkna med när du varit med om så mycket hemskt”, ”Detta borde du väl kunna hantera bättre, du som blivit våldtagen och allt.” m.m. Listan på förnedrande och idiotiska kommentarer kan göras oerhört lång! Så jag är den som straffas av vårt samhälle. Och jag är inte ensam – jag tänker på er alla medsystrar & bröder. Gud vet att jag vill finnas där för er. Det låter ofta så fint – ett samhälle för alla – alla ska med. Men så ser inte verkligheten ut. Det vill jag göra allt jag kan för att ändra på, för hade jag inte haft så mycket att leva för som jag nu har, så hade dessa kommentarer kunnat få mig att avsluta mitt liv. Så illa gör dom mig och andra medsystrar/bröder. Och jag vägrar att vi ska bli behandlade som någonting sämre, någonting mindre värt än resten av vårt lands befolkning – sämre än pedofilerna själva! De som begått brotten emot oss och satt oss i de följder vi dagligen kämpar oss igenom – följderna vi tvingas leva med.
Vi måste gå ihop, vi måste höja våra röster – det är dags för samhället att ta sitt förbannade ansvar för de barn som far illa OCH de vuxna som sedan lever med följderna av att samhället helt brustit gentemot dem som barn. Det är dags att straffskalan höjs för dessa vedervärdiga brott. Det är dags för oss som farit illa/de som idag far illa att få bra hjälp, så länge det behövs för att kunna få tillbaka så mycket som möjligt av sig själva och sina liv.
Efter samtalet var slut och vi hade konstaterat att jag p.g.a. ångest kring att svälja mat och vätska – vägde för lite så gick jag därifrån med blandade känslor. Tacksamhet för att jag har en allmänläkare som gör sitt yttersta & ångest över att inte ha ”kommit längre” i mitt läkande, i mitt liv.
Men så öppnade jag grinden och hör min älskades röst
– Mamma!!!
Och hon kommer springande, pigg och glad. Varm och trygg. Älskad och full av kärlek. Och jag tackar den godhet jag alltid trott skall segra över den djävulska ondskan, för att jag är kvar. Så kramar jag om henne ordentligt och faller helt in i hennes glädje och entusiasm över livet. Och trots att natten var en plåga, flashbacksen har plågat mig hela dagen, ångesten har legat som ett blytäcke över hela min kropp och själ – så vet jag av hela mitt väsen att jag är där jag skall vara och det är värt all smärtan som varit/är. Hon är värd allt. Livet är värt att kämpa för.
Så, älskade medsystrar/bröder sluta aldrig kämpa! Jag har många gånger tidigare varit nära att avsluta mitt liv, jag vet hur svårt det är. Men jag vet också att det ka bli bra, mer än bra. Kämpa för din person, du är så värdefull även om självföraktet intalar dig motsatsen. Din kropp är inte förstörd, ta tillbaka den – omfamna barnet i dig som skadades så svårt – bli ditt inre barns goda förälder.
Jag önska jag kunde hålla om er alla, varenda syster och broder men det kan jag inte. Men ni finns i mina tankar och jag lovar att jag gör detta – går ut officiellt för VÅR skull. För att vi skall få bättre levnadsvillkor, medmänniskor mer förståelse och ökad kunskap och mycket mera. Jag hoppas du/ni kan känna min kärlek vart du/ni än befinner er.
Nu skall jag sätta mig och skriva ett oerhört värdefullt brev. Till en kär medsyster som jag inte än träffat men mycket ser framemot att både skriva med, möta i verkligheten och förhoppningsvis få äran att finnas för.
Det är en av mina två viktigaste livsuppgifter att finnas för er systrar/bröder som behöver min hjälp, vänskap eller tröst.
All min Kärlek
//Er medsyster Malin Lundgren