Jag kan beskydda Dig….

november 3, 2014 | Kommentarer inaktiverade för Jag kan beskydda Dig….

men jag har inte klarat av att skydda mig själv, och jag är inte framme där än.

Jag vågar lita på mig själv när det kommer till att skydda andra, oavsett om det är fysiskt eller verbalt – i de flesta fall känner jag att för någon annan säkerhetsskull så vore jag ett ”pålitligt” skydd att ha med sig. Men…

Jag har genom åren varit urusel, jag menar verkligen katastrofalt dålig på att skydda mig. På att skydda mig själv fysiskt och inte minst psykiskt. Det känns ibland som att jag inte kan hävda min rätt till säkerhet så länge barnet i mig lever därinne, i osäkerhet. Så många gånger under årens lopp, och nu pratar jag övervägande om tiden före min dotter. Så har jag känt mig själv på ett eller annat sätt bli skadad, velat säga nej, velat gå därifrån men inte kunnat. Inte haft en känsla av värde som gjort att jag rest mig/slitit mig loss och gått därifrån, inte kunnat försvara mig själv – ingen försvarade ju barnet, så jag lärde mig väl aldrig att även jag borde ha rätt till att bli skyddad/försvarad.

Genom åren har jag slitits itu av detta, känt så mycket skuld. Förlåtit allt och alla, oftast inte ens nämnt att jag blev skadad och att det var på riktigt. Så många gånger har jag stått i duschen efteråt och känt mig helt ensam och trasig igen. Trots det sen inte kunnat hävda mig vid nästa incident heller, utan bara känt hur benen vill vika sig, hur jag hoppas få ”slippa undan”. Kanske nervöst skojat fram ett nej, tack du. Men sen inte kunnat med kraft få ur mig det igen, utan känt mig tystad. Återigen.

Varit rädd för att om jag protesterar kommer allt bara bli värre, det onda som tänkt göras emot mig kommer bli grövre och orden kommer börja hagla som den psykiska terror det en gång var. Därför blivit stel, tyst, ibland gråtit under tiden någon varit mig fysiskt nära. Något som ingen faktiskt brytt sig om trots att det varit uppenbart. Så jag har under årens lopp varit så rädd för att hamna ”där tillbaka i då” igen så jag inte ens vågat hävda att jag har rätt till mig själv och min kropp. Och indirekt därför slungats tillbaka i ”då”, väldigt många gånger. För tänk om min protest skulle bli den faktor som får slagen att börja hagla, att mitt ”krångel” gör att personen mitt emot mig får de där svarta ögonen som jag så väl känner till. Nej, jag har inte vågat chansa.  Därför har jag ”snällt” varit tyst. Legat som en trasdocka och hoppats allt ska gå över fort. Längtat efter duschen. Längtat efter någons famn som är varm och en människa vars ögon ser och inte förändras.

Även i relationer har jag inte hävdat mig. Trots att det varit någon som stod mig så nära så har jag många gånger ändå inte vågat. Visst är det komplext? Den jag tyckt så mycket om, älskat, har jag inte så till fullo vågat lita på att jag inte i min känsla känt osäkerhet, ett stråk av ”tänk om”. Tänk om han förändras, blir ett monster, precis som det var då.

Det är så intressant, då menar jag inte min egen historia bara utan styrkan i den rädslan i sig, att det är bättre att veta hur det går även om det är illa, än att försöka stoppa det. Vilken makt ens förflutna har haft, till viss del har. Känslorna man känt som sitter inristade. Idag undviker jag medvetet många olika typer av situationer, detta för att jag vet att risken för att jag råkar illa ut då ökar. Exempelvis har jag inget som helst behov av att festa, jag tycker det i regel blir ytligt och mest väldigt pinsamt för de som aldrig kan hålla sig i skinnet. Det vill säga jag var ute senast för några år sedan! Och då bestämde jag mig för att det inte skulle ske igen. Visserligen hävdade jag då min rätt, men det kunde blivit mer än kaos. Mer än så säger jag inte.

Jag har inget behov/ingen vilja alls till att dricka alkohol. Jag mår aldrig bra av det, jag blir osäker om jag inte känner att jag har koll på situationen. Jag tycker aldrig att det är värt att må små risigt dagen efter och det blir aldrig kul ändå, fulla människor och jag går inte ihop. Jag vantrivs i fulla människors sällskap. Då menar jag inte smått salongsberusade utan festande människors sällskap som pratar högre och högre, flänger mer och mer med kroppen, blir mer och mer oberäkneliga och så vidare…. Ni fattar nog vad jag menar.

Däremot stortrivs jag i sällskap där jag stått och lagat maten, man sitter ner och käkar i lugn och ro ,de som vill tar sig ett glas vin eller två (även om jag själv sitter med en läsk). Att man sitter och diskuterar olika aktuella ämnen/tankar. Jag älskar att sitta och prata, jag tycker väldigt mycket om att slängas in i nya tankebanor, få förklara mina egna ideér och åsikter och höra på andras. Det ger mycket. Men ett ”dunka dunka” golv med fulla människor nere i stan, nej tack. Så det är sättet att umgås på, mängden av alkohol som skiljer det hela åt.

Resan hit, där jag sitter idag har varit lång men ändå har tiden samtidigt gått snabbt. Jag hävdar mig väldigt mycket mer än innan. Det är ibland som att jag försöker ”ta igen” det förlorade så att säga. Mot min bästa vän kan jag stundtals vara väldigt övertydlig i vad jag absolut tycker eller inte tycker, vill eller inte vill. Och sen i efterhand känna att ooops… det där var tonåringen som hävdade sig, bara för att. Som tur är så anser denne människan att det är väldigt viktigt att jag hävdar mig, är så som jag är, behöver få vara. Vilket underlättar, det finns en stark förståelse och vilja till att begripa vad som sker och det är väl en av anledningarna till varför vi kommit varandra så väldigt nära. Ärligheten.

Så jag ser det som ett framsteg att jag skippar det som kan göra mig illa ex. alkohol. Även om jag inte i min känsla klarar av att vara ”rädd om mig” så visar handlingen på något annat. Det är jag väldigt glad för. Äntligen. Jag är inte i mål än, inte framme i min känsla. Och säkerligen hamnar jag någon gång framöver i något gissel där jag far illa p.g.a. min brist på känsla av värde. Men det får jag ta då, i så fall.

Jag kan inte rädda barnet i mig, den lilla flickan som en gång var jag. Jag har inte sörjt klart det, jag har inte accepterat att det inte går, inte än. Jag är fortfarande stundtals det där barnet som springer på taniga ben och försöker rädda det som räddas kan. Jag är fortfarande hon som ser på sin spegelbild och ofta önska att hon kunde fly ur sin kropp, få en ny kropp. Ett nytt ansikte. En ny insida. En som definitivt inte är ”nersmutsad”.

Och då undrar somliga varför jag kunnat stå framför kameran så mycket som jag gjort under årens lopp, varför jag kunnat/kan uppträda och ställa mig synlig inför folk. Om känslan så ofta är att jag vill gömma mig, sjunka genom golvet. Frågan är relevant. Det tycker jag. Jag kan förstå att den ställs, för det är inte lätt att få ihop pusselbitarna. Men jag kan bara säga såhär;

Jag är skolad till att visa upp en fasad som inte stämmer, för att överleva, inte gå i tusen bitar helt mentalt. Till att le när det värker, skratta när insidan gråter, sträcka på mig när jag är som mest rädd. Gång på gång resa mig upp trots att jag inte orkar mer. Självklart använder jag mig av denna ”skolan” som jag tyvärr tvingats utbildning i. Jag älskar musiken, jag älskar foto och bild – men när jag står där framme och ser så säker ut så kan du lita på att det är min ”utbildning” jag använder mig av. Och att jag använder mig av den, trots att det ibland är oerhört svårt det gör mycket möjligt! Det får mig ofta dit jag vill men egentligen inte vågar, känner mig stark nog för.

”Fake it until you make it”

Så har någon sagt/skrivit, och ja mitt handlande lär mig ett nytt sätt att leva på. Ger mig möjligheter jag annars inte haft, präntar tillslut in en ny känsla. Lyfter man hakan tillräckligt många gånger trots att känslan säger till en att krypa ihop, och gång på gång märker att faran är inte nu – ingenting ont händer. Då blir det till en verklighet. Då hamnar känslan tillslut placerad i sitt rätta fack – dåtid. Så det handlar inte om att vara falsk. Det handlar inte om att inte vara sann.

Det handlar om att ge min person, mitt liv en chans till. Lära om, lära nytt. Lära in, och förkasta det som aldrig borde ristats in. Så gott som jag kan, med hjälp av mina älskade vänner. Så jag fortsätter lyfta hakan, vägra mig själv att lägga mig på golvet även om jag tror mig behöva det för säkerhetens skull och säga min mening även om min känsla ber mig vara tyst. Ber mig krypa undan och tystna igen. För jag vill så mycket jag kan lära om, få må bra, se vart mitt riktiga jag kan komma, den jag innerst inne är – inte det jaget som blivit inpräntat med falska lögner. Jag vill leva och jag vill känna att jag lever.

Så systrar och bröder om det är sättet att sakta vrida på ett beteende, så kanske det är värt att testa? Börja med något litet, för även det riktigt minimala – kan göra stor skillnad.

Så fejka med mig, om det är vad som behövs för att du en dag skall få lära känna ditt jag, det självet du var ämnad till att bli, innan de tog delar av oss och slog i backen och vred till något vi aldrig varit. Tillslut tror jag vi hittar oss själva, trots kaoset som råder.

All min kärlek

//Medsyster Malin Lundgren

P.s. Nu närmar sig publiceringarna. Uppdateringar dröjer inte så länge nu, gissningsvis ca 14 dgr. Jag hoppas ni är med mig i detta, för nerver det har jag, tro mig!