sep
28
När orden inte räcker till…
september 28, 2014 | Kommentarer inaktiverade för När orden inte räcker till…
Ibland är det ingen ide att försöka förklara, inte ens för de närmsta. För ibland finns det inga ord som räcker till att beskriva känslorna, sorgen, rädslan eller den ångesten dessa tillsammans ger. Självklart kan ingen förstå som inte själv varit där, utsatt för övergreppet, i den vuxnas våld. Och ibland orkar jag inte berätta, ofta är jag tyst i alla fall verbalt. Missuppfatta mig inte, jag är en mycket pratglad människa men det är skillnad på att prata ur djupet av sitt hjärta och för mig all smärta än att diskutera allmänna ting.
Men även om mina ord inte räcker till så ska jag i alla fall försöka berätta lite för er, om nattens mardröm.
Ofta går jag i början av drömmen under en träbalk, först en promenad ofta i skogen. Jag ser barnet skutta omkring och vara just bara ett barn – lilla jag. Sedan vet jag även fast jag drömmer att när jag dras förbi träbalken, har kommit till andra sidan av den då är det försent. Då är jag i pedofilens våld, inte längre en människa med värde eller någon funktion mer än att utnyttjas. Jag får alltid ångest när jag skall passera under träbalken men jag har inget val för marken där jag gått faller isär bakom mig, i tusen bitar försvinner underlaget och jag måste rädda mig själv – hoppa till andra sidan – rakt in i helvetet.
Så hör jag honom. Han skrattar. Jag har inte en chans längre att ta mig undan. Jag ser honom hånflina åt mig innan ögonen blir svarta. Jag kryper ihop till en hög på golvet, armarna över huvudet och ansiktet – det är dags igen. I nattens mardröm ser jag då de vuxna ifrån denna tiden, dessa åren stå på andra sidan träbalken och titta på. Många förfäras, skakar på huvudet, tittar bort men ingen hoppar över till min sida. Ingen vill beblanda sig med mitt helvete. Pedofilen ser att dom ser och ler nöjt mot mig när han sliter upp mig i håret ifrån golvet. Så börjar vädjan om att slippa. Att snälla få slippa, denna gången i alla fall. I hans ögon finns ingen empati och ingen ånger.
Han gör mig illa, väldigt illa. När min ryggtavlan är tryckt mot golvet och kläderna är avslitna så försvinner jag. Plötsligt känner jag inte längre all smärtan, inte den psykiska och inte den fysiska – jag är bedövad. Jag försvinner till rummets ena hörn i taket och bevittnar det som sker med henne, den rädda skadade lilla flickan men jag kopplar inte då ihop det känslomässigt. Jag ser han slå henne, jag ser hur han spottar henne i ansiktet. Jag äcklas av det jag ser och känner mest uppgivenhet och sorg. När han är klar vänder han på den lilla och kör ner fingrarna i hennes hals. Tillslut blir det som han vill – hon kräks. Han är nöjd. Han har ännu en gång under övergreppet hotat om att ha ihjäl hennes familj. Han har ännu en gång berättat om hur han nu förbereder henne inför det som skall ske. De andra han en dag skall ta dit och att det han då gör med henne nu kommer framstå som en rolig lek, så säger han. Hon har ingen anledning att misstro honom.
När hon kräkts så pressar han ner hennes ansikte i uppkastningen. Hon är ingenting, barnet är en leksak. Helt tillintetgjord. ”Om han ändå råkar ha ihjäl mig nästa gång så slipper allt ske igen och igen”, så tänker hon där hon ligger och plötsligt är hon tillbaka i sin kropp igen. Hennes psyke tillåter inte henne att fly mer än absolut nödvändigt. Och smärtan i underlivet får henne att skaka. Han har använt sina naglar för att riva henne innan våldtäkten, när han reser sig upp så lägger hon ena handen över det som borde vara hennes eget, hennes privata och hon blöder. Hans långa naglar har rivit hål, igen. Hon vågar inte resa sig upp. Så hon blir liggande kvar där…..
Sedan vaknar jag för första gången denna natten/morgonen – jag mår illa. Jag måste upp och kissa, se att jag inte blöder – att inget hänt nu. Det har det inte. Jag andas, försöker tänka bort det men det går inte. För det är ingen vanlig mardröm, mardrömmen är sann och då är det betydligt svårare att ta avstånd ifrån den.
Jag går tillbaka till sängen, ligger och tittar på min dotters vackra ansikte och tillslut är jag tillbaka helt – här och nu. Hos henne. Året är 2014 men barnet i mig lider fortfarande. Mardrömmarna driver på varje natt i princip och mina flashbacks är nästan konstanta. Jag vet inte hur allt som går trots allt ändå går. Men jag glädjas åt att det gör det. Jag stryker bort en hårtes ifrån dotterns ansikte, pussar hennes panna och kryper nära – tänker på hennes ord – ”Mamma dom gjorde illa dig. Men du behöver inte dom nu, du har mig och jag tänker inte skada dig.”
Jag vågar blunda igen och håller om henne. Håller hennes ena hand i min. Älskade barn vad vore jag utan dig?!
//Malin