okt
16
”Nu skall jag må bättre”…
oktober 16, 2014 | Kommentarer inaktiverade för ”Nu skall jag må bättre”…
Så tänkte jag när jag väl för drygt 4,5år sedan mötte den människan som jag efter första stunden bearbetat mina upplevelser med tillsammans. Då när jag äntligen hittat en människa som gav mig en känsla av lugn och säkerhet, värme och omsorg så tänkte jag bara såhär; Nu ska vi bearbeta detta tillsammans och jag kommer bara må bättre och bättre…..
Varför tänkte jag så? Jo, för min önskan att få bli så ”hel som jag kan bli” var så otroligt stark. Jag visste väl egentligen, förstod att så enkelt skulle ingenting bli. Men jag höll fast vid den tanken på att allt bara skulle bli bättre för att inte tappa hoppet eller modet.
Så vad hände under det första året, efter det att vi börjat tala om det som skett, och på olika sätt bearbeta det?
Jo, jag mådde sämre och sämre. Mardömmarna blev fler och fler. Flashbacksen kom som på löpande band tillslut och jag vet att jag många gånger sa att
– Jag mår bara skit, jag vill inte minnas mer, jag orkar inte! Jag vill bara må bra!
Men min kloka vän (ja, idag är det min bästa vän) läste på om PTSD och mycket mera. Breddade sin egen kunskap otroligt fort och mycket och kunde därför bemöta mig på ett så bra sätt – ett sätt som gjorde att jag vågade fortsätta bearbeta trots att det gjorde ondare hela tiden och blev utåt sett sämre och sämre. Inuti mer och mer kaos.
– Det går framåt även fast du känner tvärtom. Det är detta du måste igenom för att komma framåt. Känna de känslor du inte kunde känna då, gråta ut all gråt som du då inte hade möjlighet att få ur dig. Låta kroppen känna de kroppsminnena som finns kapslade inuti dig som du då troligtvis hade dött av om du hade känt, då när du var ”bedövad”/lämnade din egen kropp och blev stum.
När han berättade inte ordagrant såhär men med samma innebörd så förstod jag att min uppförsbacke bara hade börjat. Att smärtan inuti och utanpå måste genomlevas så den blir till då och inte kvar här i dagens nu. Insikten om detta var nyttig för mig men den skrämde mig också så otroligt mycket För jag var rädd, jag kände mig ensam och svag. Jag tvivlade om och om igen på om jag, lilla jag skulle klara denna resan.
Så rättade denna medmänniskan, rent metaforiskt, till axelbanden på min väldigt tunga ryggsäck. Han tog fram en egen ryggsäck och öppnade min, för att lägga över det han kunde i sin egen och sen började vår gemensamma vandring framåt. Tillsammans. Och vi är inte framme vid toppen idag heller men vi gör stora framsteg och vi stannar upp ibland och vänder oss och ser på branten vi redan vandrat uppför, vi glädjs över min utveckling och den enormt starka relation vi till varandra fått och idag har.
Under vårt slit uppför denna backe, så har vi gråtit sönder oss båda två, skrattat tillsammans och hållit hårt i varandra. Och just DET att jag vandrat ihop med en människa som på alla möjliga sätt försökt lätta min börda, har trots smärtorna gjort och gör det hela möjligt. Det finns gånger då jag rasat ihop, legat i en hög på golvet och känt att ”nu räcker det” – ”jag orkar inte mer” men då har denna människa lyft upp mig, trots att jag bär min, även för denne människan tunga ryggsäck och burit mig. Runt, runt och runt. Uppför en liten stund. Och sen fått mig att känna mig säker igen och då har vår vandring fortsatt – uppåt och framåt. Ibland har vi behövt pausa – stanna upp och lugna oss. Ibland har vi sprungit uppför och ibland har någon av oss skadat sig illa på vassa skärvor som legat i vår väg. Men vi har aldrig gett upp och vi ger heller aldrig upp, vi kämpar fortfarande tillsammans. Och först nu drygt 4år senare så är det för mig mer lätthanterligt, inte lätt det är det verkligen inte men lättare än innan.
Jag drömmer fortfarande nästan varje natt mina vidriga, sanna mardrömmar. Jag vaknar genomsvettig om och om igen. Jag har Flashbacks många gånger varje dag och små saker som lukter, en annan människas plötsliga rörelser kan ”föra mig rakt in” i ett minne – ge mig Flashbacks. Och det när som helst. Men idag hanterar jag det annorlunda, för på denna resan har jag blivit mer och mer trygg både med min ”kompanjon” men också i mig själv. Jag vet att ”Lilla Malin” behöver mig som en god vuxen förebild. Hon finns därinne och en dag skall jag klara av att helt omfamna det lilla barnet. Men jag är inte där än, därför fortsätter vandringen. Och det går upp och ner. Ena dagen bättre än den andre. Vissa dagar förstår jag knappt vad jag kämpar för eller hur det ens är möjligt!
Men det viktiga jag vill skriva är att det starkaste och svåraste du kan göra (enligt mig) är att finna en eller två människor som du tror på, litar på och trivs med och sen börja din vandring. Det kommer göra ont, det kommer kännas hopplöst ibland men jag lovar att det går framåt även när det gör om allra ondast, kanske till och med mest av allt då! Och att du efter ett år eller som jag fyra år, har hittat en vardag och ett sätt att hantera smärtan bättre så den inte tar över hela ditt väsen. Det blir alltså bättre, så fort du börjar din vandring så är någonting bättre redan på väg…
Kanske kan vetskapen om det trösta någon. Få någon att vandra den viktiga uppförsbacken. Tänk när vi väl kommit upp hela vägen! Tänk när vi möter de små barn vi en gång var på toppen och kan omfamna dem, av hela vårt vuxna jag. Tänk då kommer det vara värt varje fight som vi tog, hur ont den än gjorde.
Så att försämras betyder inte att du inte går framåt, så mycket har jag lärt mig. Snarare är det i regel tvärtom – då börjar saker och ting hända – bearbetas på rätt sätt. Och håll då i den/dem som du känner ger dig energi, styrka, mod, inspiration och trygghet. Vandra tillsammans för att göra denna resan helt själv, det tror jag i regel knappt ens är möjligt. Göm inte undan det som varit, låt ljuset falla på det, även om du står där vettskrämd. För rädslan stannar inte kvar föralltid – Men du kommer göra det, och då vara ännu starkare.
Nu måste jag tyvärr avsluta för idag. Skall hämta min livs stora kärlek – dottern, om en kort stund. I morgon ska jag ner och köpa min studiebok inför höstens/vinterns studier. Framåt skall jag och det på många plan, jag vägrar ge upp och jag hoppas du/ni känner detsamma!
All min Kärlek
//Malin Lundgren