• Sök efter:

• Senaste inläggen

  • Jag söker människor….
  • Medverkan i ”Efter tio”
  • Det är så nära nu…
  • Bortom alla gränser av djävulskap…
  • När nutid och dåtid….

• Arkiv

  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • januari 2014

• Kategorier

  • Okategoriserade

• Meta

  • Logga in
  • Inlägg via RSS
  • Kommentarer via RSS
  • WordPress.org

Jag blev genomsvettig när jag fick höra att ett dagis här i Borås haft en praktikant hos sig i 1,5år – en ”manlig” sådan. Nu har det visat sig att han sexuellt ofredat/utnyttjat barn så små som 3åringar! Han har dragit ner byxorna på barnen och fotat dem! Sen kom nästa ”smäll” – att han varit 2veckor på min dotters dagis!!! Tror ni att jag fick panik eller?

Sen fick jag veta att det rörde sig om 2 sommarveckor – min dotter har långa sommarlov. Detta året extra långt och var ledig drygt 8veckor, tror jag det blev. Slängde fram kalendern och såg att de två veckorna var hon säker här hemma – ledig ifrån dagis! Pustade ut i 5sekunder.

Sen kom förfäran som en våg som sköljde över mig. Ännu fler små barn har fått lida, ännu fler barn har skadats av en pedofil. Jag satt länge och tänkte på deras familjer, bad för att de unga barnen inte skall få men för livet. Arg och otroligt upprörd, ledsen och förtvivlad.

Tills….

Jag fick veta att denna praktikanten aldrig borde lämnats själv med barnen överhuvudtaget, men då personalen ansett honom vara trevlig så lät dom honom öppna dagis själv på mornarna samt stänga själv på efm/början av kvällen!! Det vill säga vara ensam med barnen, helt ensam i timtal! Då tog det hus i helvete här hos mig. Jag var så rasande över människors fullständiga okunskap och i detta fallet dårskap!

Dom (den andra utbildade personalen på dagiset) upplevde alltså honom som så trevlig att han plötsligt tilläts vara ensam med mycket små barn – utan någon utbildning dessutom! Bara det är förjävligt. Sen nu så kan dom med att säga att han lämnades ensam med barnen för att han var trevlig.

Låt mig göra en sak väldigt klar för er alla, pedofiler är inte dumma i huvudet (på det sättet). Hade de varit uppenbart otrevliga, icke skötsamma m.m. så hade de aldrig kommit åt sina byten, i en pedofils huvud = barnet. De är experter på att vara trevliga, charmiga, verka tillförlitliga och väldigt omsorgsfulla – allt detta är dom medvetna om är fullständigt nödvändigt för att de skall kunna komma nära det de vill ha – barnet. Det är en av sakerna som gör pedofiler till en av de absolut vidrigaste …. (i brist på ord), för de är utstuderade övergrepp som planeras långt i förväg och under tiden är dessa brottslingar väldigt trevliga, skötsamma, roliga och allmänt korrekta.

Om inte dagispersonal vet om detta, har denna banala kunskap (vilket de uppenbarligen inte har eller medvetet naivt inte rättar sig efter i praktiken) då är våra barn aldrig säkra på dagis! Det måste väl för helsike vara varje frökens skyldighet att inte släppa någon praktikant ensam med en enda unge!? De har inte utbildningen och dessutom så kan man inte blåögt lita på att de har goda intentioner – uppenbarligen inte!!

Här i Borås har vi nu haft flera sådana här fall. Det händer igen och igen, och varje gång är personalen så förkrossad, – Han verkade så snäll, – Han var underbar mot barnen, – Han lekte så bra med dom m.m. m.m. Vad trodde ni då? Att en pedofil skriver att han tänder på småbarn i pannan, innan han går till sin praktik/sitt jobb till en avdelning med småbarn? Jag fattar att det plågar alla runt om – personal, chefer m.m. men ge f*n i att göra samma ”misstag” igen och igen så slipper ni må så otroligt dåligt.

De jag känner empati och extrem sorg med & för är främst barnen som drabbats, och deras familjer som fått sin verklighet sönderslagen – hur illa kan bara tiden utvisa. Kommer de drabbas av mardrömmar? Kommer de utveckla Posttraumatiskt Stress Syndrom, kommer de våga lita på vuxna igen? Kommer de skämmas för sina kroppar? Kommer de känna sig som jag, mindre värda i vuxen ålder?

Allt för att regler inte följs. Denna praktikanten skulle ”arbetsträna” jag vet inte vad ni anser men jag tycker inte att det bästa, minst riskfyllda stället att placera en ”karl” utan utbildning för att få ”arbetsträna”  är på ett dagis med småbarn! Jag vill inte ha någon som ”arbetstränar” på min 5åriga dotter! Hur känner ni, känns det korrekt? En människa utan den rätta kompetensen som får samma ansvar och förtroende som den utbildade 50åriga kvinnan som jobbat med barn i halva sitt liv?

Och dessutom vart söker sig pedofiler? Jo, de söker sig dit där det finns barn – inte minst till dagis och lågstadieklasser, fritidsaktiviteter med småbarn i grupperna m.m. Så det är klart att någon utan kompetens som vill arbetsträna och har denna sjuka läggningen kommer önska att få jobba med barn.

Men dessa riskerna det innebär att släppa in obehöriga på exempelvis dagis får aldrig tas, herregud det handlar om våra barn! Inga försökskaniner!

Jag skulle kunna skriva detta inlägget med väldigt mycket ”hårdare” ord. Men väljer att svälja min ilska till viss del, för jag kan ändå inte ändra på hur verkligheten ser ut, jag och du kan inte rädda dessa barnen heller. Det är redan försent. Ännu en gång, redan försent.

Mitt hjärta fullkomligt blöder över det faktumet. Må dessa familjer nu få all den hjälp och allt stöd som kan kommas att behövas, inte bara nu i 2månader utan senare också. Den hjälpen vet jag själv OFTA uteblir, när rättegångar varit och tidningarna tystnat. Och må dessa stackars små barn inte få så mycket följder av dessa övergrepp som jag själv och många andra fått. Om det är något jag ber för nu så är det just det.

Till sist. Satt och tänkte på min medsyster som förra veckan fick ett brev av mig. Jag tänkte och tänkte på henne, grät en skvätt och sedan log jag. Tacksam över att vi ”kopplats ihop”, jag tror inte på slumpen – det vet ni. Jag tror att det som sker just nu är menat. Att vi skall växla våra brev, när hon är redo träffas och att jag sedan skall få finns där för henne.

För kära starka medsyster, om du läser detta, du förstår du betyder minst lika mycket för mig som jag gör för dig. Jag har aldrig haft någon syster, men jag ser oerhört mycket framemot att få vara din. Tillit är svårt, jag vet. Jag kan bara lova dig att jag finns här och kommer finnas kvar, och med tiden kommer du se att det stämmer. Så du är inte ensam, även om det känns så.

Du finns i mina tankar, det gör du varje dag!

All min Kärlek

//Malin Lundgren

ingenting. Fullständigt bedövad, både i kropp och känsla.

Ifrån fullständig dödsångest, den värsta tänkbara känslan av panik – till att inte känna någonting. Ifrån äckel, och ett huvud fullt av önskan om att få försvinna, oavsett hur. Till tanklöshet – ett huvud som helt står stilla – som dött.

Den brännande värken, ländryggen som känns mosad, magen som gör uppror – vrider sig ut och in. Min kropps skakningar upphör. Helt plötsligt. Och jag känner hur jag inte är i min kropp mer. I samma sekund som mitt psyke lämnar min kropp så faller mitt huvud åt sidan, nackmusklerna går ifrån krampaktig stelhet till ledlöst tillstånd. Hela kroppen följer med, inga muskler kämpar mer. Ingen del av min fysik försöker längre för livets skull. Det uppstår ett bedövande ingenting – ingenstans – jag är ingen.

Jag fortsätter se, ifrån mina fysiska ögons perspektiv. Min blick är som fast, på en enda punkt. Jag ligger där i ett tillstånd som mer liknar en död människas än en levande tonåringsflickas. Jag noterar att min kropp rör sig, men det beror inte på mig. Det beror på honom, hans rörelser. Han tar för sig av mig, jag ligger där som hans leksak – ett föremål utan värde. Jag hör hans frustration över att jag ”är som en död gammal kärring”. Jag vet att han snart kommer bli ännu mer upprörd över detta och hitta ett sätt att få ”tillbaka mig i nuet” – placerad i paniken igen. Paniken som hetsar upp honom.

Men där, den lilla stunden så är jag bara borta, jag noterar det som sker men det är som att jag inte kan koppla det till att det händer mig – min kropp & min person. Mina ögon är uppspärrade, jag andas ytligt och tyst, kroppen tar emot hans våld och äckel utan att ens visa några tecken på liv. Inte längre, denna ”fighten” är över. Mitt psyke har kopplat mig fri, för att rädda mig en liten stund ifrån den fysiska och mentala obeskrivbara smärtan.

Tårar rinner som ett av få livstecken ifrån mig, en efter en rullar de ner längs näsryggen och ner på golvet. Han manar nu fram liv i mig. Några sekunders bedövning till och sen…

Smärtan i handlederna börjar ge sig tillkänna, de är ihop bundna bakom min rygg, så jag inte skall kunna försvara mig. Jag ligger på rygg, med mina händer och armar under mig. De sticker och domnar om vartannat. Så börjar underlivet bli kännbart igen.

” Gud hjälp mig, någon hjälp mig!”

Smärtorna landar i min kropp igen, den brännande känslan kommer åter, det pulserar kraftigt. Det svider så mycket och jag vill bara kunna dra upp mina ben och sedan lägga mina händer över det som borde vara ”mitt mest privata”. Men det kan jag inte. Jag kan bara hoppas att han snart är klar – snart är nöjd. Paniken börjar galoppera i bröstkorgen igen, den återfår snabbt sin oerhörda kraft. Kroppens muskler börjar protestera, de är väckta till liv igen. Jag har återfått min röst, jag hör den ibland

– Släpp mig, sluta, jag vill inte, ditt vidriga as.

För mig är han inte en kille, inte en man, inte en människa utan min hjärna har bestämt sig för att han är ett as och allra mest ett Monster. Jag vet inte då att den synen jag hade på honom som Monster och inte en man, troligtvis senare kom och kommer att rädda mina framtida relationer och framförallt låta min bild av män vara nästintill oskadd.

Så blir hans hot grövre, han ska döda säger han. Han skulle vilja ha en 4-5åring istället för mig.

– Du är en utsliten gammal hora, precis som din mamma.

Detta hör jag, detta hör barnet i mig. Han flinar åt att panikens återkomst får mig att försöka vrida mig undan, fly undan igen. Det triggar honom, men mitt väsen kan inte låta bli att kämpa. Så straffas jag för min ”olydighet” för att jag inte varit ”pappas duktiga flicka” för att jag genom detta enligt honom ”bett om att få känna mer smärta”, det tycker han. Mammas pojkvän.

Han vänder på mig. Jag försöker hasa mig bort med hjälp av benen och ansiktet, det hjälper inte. Hans hand är i mitt hår, han sliter ner mitt ansikte på sidan pressat mot golvet och sedan skall han enligt sig själv ”våldta mig på ett ställe där du inte är utsliten, än.” Jag förstår vad det betyder och jag bönar och ber, jag gråter, jag försöker på alla sätt få honom att ändra sig men det gör honom bara ännu lyckligare – han skrattar åt mina panikartade försök till att få slippa. Mina flämtningar blir högre, andetagen djupare, paniken tar nu över hela mitt väsen – jag har absolut inget val – det kommer ske.

”Jag måste ta mig undan, jag måste kunna komma undan, jag vill inte, jag vill inte…. någon måste ju höra mig. Varför kommer ingen!?!?! ” Tankarna snurrar, paniken är total.

Jag hör hans hånflinande, för där och då njuter han. Han går igång på att jag blir psykiskt och fysiskt så skadad som möjligt, på ett för andra omärkbart sätt att se, för han tänker sig för – vidrigt noga.

Så sker det, hon den lilla flickan, barnet som en gång var jag har nu blivit tejpad över munnen med flera lager gaffatejp. Nu har hon en hand över näsan också. Hon kämpar för att få luft, kan inte låta bli att kämpa för att överleva, men samtidigt önskar hon att han denna gången tar i för mycket, vägrar henne luft för länge, så att detta aldrig mer sker. Hon vill inte dö, barn vill aldrig dö – men omständigheter finns där den utvägen känns som den enda.

Jag tänker inte försöka förklara den smärtan som sedan tar över, mer än att det känns som att jag brinner i hela magen. Att den oerhörda skarpa smärtan får mig att svimma, flera gånger. Han slår på mig med sina handflator som om jag vore ett boskap. Och sen reser han sig upp skrattandes. Han är färdig, för nu.

Barnet drar ihop sin kropp så mycket det bara går. Hon kan inte hålla om sig själv, men hon kan blunda och fantisera om att någon snart kommer lyfta henne därifrån och rädda det som finns kvar att rädda. Ingen gör det, men tanken på att det skulle kunna hända låter henne i alla fall kämpa för att kunna behålla den sista lilla glimten av hopp. Den som gör att det trots allt går att leva vidare.

Pedofilen spottar barnet i ansiktet, geggar ut det med ena handen i hennes ansikte och den andra fasthållandes hennes hår och huvud. Hoten haglar över barnet.

Det barnet som han tycker är allt för gammalt för hans ”kärlek”.

 

All min respekt och kärlek till Er medsystrar och bröder, ni överlevare!

// Er medsyster Malin Lundgren

 

– i förtröstan lång bortom orden, som har visat en liten bit av den himmel jag aldrig nåt”

I min föreläsning så sjunger jag ”Gabriellas sång” ur filmen ”Så som i himmelen”, i mitten av föreläsningen. I samband med att jag berättar om rättegångarna. Jag berättar om hur jag på nätterna innan dagarna i rättssalen såg på scenen med Helen Sjöholm, filmens Gabriella. Hur hon tar steget och ställer sig och sjunger sin låt, inför hela byns befolkning, varav många vet att hon blir svårt misshandlad av sin man men inte gör något för att ingripa – hjälpa henne.

Jag fokuserade på att några timmar senare skulle jag kliva in och berätta sanningen om det som hänt, precis som Gabriella.

En av dessa nätter så sa jag följande;

– Om jag någonsin får en dotter, en mörkhårig liten tjej i så fall ska hon heta Gabriella. För allt mod och den styrkan denna Gabriella i filmens värld ger mig. I så fall är det min Gabriella, min starka fina.

Inte trodde jag då att jag 3år senare skulle föda fram en välskapt liten flicka, med långt mörkt hår på drygt 2,5kg. Jag tror inte på slumpen, jag fick henne som en räddande ängel. Allt hopp hon gett och ger, all styrka hon manar fram – det är fantastiskt. Jag har min älskade Gabriella med mig på min berg och dalbana till väg – och snacka om att hon gett och ger mig livsglädje. Och genom hennes livslust, nyfikenhet och trygghet hittar jag också delar av mig själv, små pusselbitar faller ibland fram i ljuset som jag aldrig tror jag hade kunnat finna utan henne. Så upplever jag barnets glädje och nyfikenhet ihop med henne. Hur skall jag någonsin kunna förklara för henne hur hon räddat ordagrant mitt liv, och hur mycket hon föralltid betyder? I slutet av min föreläsning, det sista som sker så sjunger jag till henne. En låt som blivit hennes, helt och fullt. Här är en liten bit ur texten.

”In my daughters eyes, everyone is equal. Darkness turns to light and the world is at peace. This miracle God gave to me, gives me strength when I am weak, I find reason to Believe in my daughters eyes.”

Så sant, så sant.

Jag ska lägga upp mer bilder idag, kanske även något urklipp ur föreläsningen. Så får ni lite mer att kika på.

Resan igår blev väldigt tuff, väldigt jobbig. Men det gick! Och glädjen över att idag ha hemma min älskade Graze är enorm! Hon har legat tätt intill mig och verkligen vakat över mig i natt. Som jag skrivit innan, djuren är helande – och en obeskrivlig tröst.

Kanske blir det en uppdatering senare idag, det beror på hur mycket flashbacks dagen kommer inbringa & framförallt om energin till att skriva om dem finns.

Trevlig helg på Er alla!

//Medsystern Malin Lundgren

 

”

 

Ja, så är det verkligen. I måndags åkte jag med min tös, vår norska skogkatt Graze till hennes ”fästman”. Då hade jag en okej dag för att ha folk omkring mig, trots det blev hemresan jättesvår. Musiken på högsta volym i öronen och jag fick direkt sätta mig i bistrovagnen för att ha en chans till överblick – om någon är framför mig, bakom mig eller dyker upp. Men då var det en ”bra” dag. Så jag klarade det, var fullständigt utmattad efter att kroppen varit beredd på ”fight” i så många timmar. Huvudvärk, illamående och stressnivån var skyhög. Men jag var väldigt glad över att jag klarade det.

Idag skall Graze hämtas hem. Nu tror vi med all säkerhet att det ”tagit sig”, hon och fästmannen har haft det jättebra! Vi är så glada över att vi troligtvis får småttingar första veckan i December. Inte minst nu då jag i veckan fått veta att hösten/vintern blir extra mycket prövning p.g.a. starkare medicinering – jag ska äta cellgifter i minst ett halvår, troligtvis med start på måndag kväll. Detta emot min psoriasis och psoriasisartrit. Mina leder vill bara bli sämre, vilket gör mig förtvivlad. Så nu är det vad som måste göras och då passar det oerhört bra att ha Graze och småttingar att fokusera på, speciellt när det känns extra jobbigt. Djur är helande, en sådan tröst som går att finna i att krama om dem på nätterna är för mig helt ovärderlig! Många kvällar och nätter, ibland dagar, hade jag inte mäktat med utan dem.

MEN….. efter en lång och intensiv dag igår – inte minst känslomässigt. Så är jag väldigt trött idag. Jag skulle behövt sova i natt. Det blev inte så. Jag somnade till drygt en timma och vaknade genomsvettig med ångest. Helt förtvivlad så gick jag igenom min egen kropp för att se att jag inte var skadad. Tillslut kunde jag fokusera på katten Precious och med ögonen på min tatuering – min historia är förevigad på min vänstra överarm – så vågade jag lita på att året är 2014, ingenting händer nu. Inte längre. Men energin är liksom slut, och desto mer utmattad jag är desto svårare än min PTSD att hantera. Flashbacksen blir fler, ångesten ökar och min kropp går i ”fightmode” utan att jag kan stoppa den. Det är obeskrivbart för de som inte själva vet hur det är att ha svår PTSD.

Mina muskler är spända hela tiden idag. Ryggen gör ont av alla muskler som krampaktigt spänner sig i försvar. Jag har inte kunnat äta, inte än i alla fall. Och troligtvis vågar jag inte försöka idag, vill inte kräkas på tåget om flashbacksen blir allt för vidriga. Vill inte att någon skall kunna se att jag inte är okej. Jag försöker verkligen med maten och vätskan men detta året har det varit svårt. Det är som om min kropp minns mer än någonsin – kroppsminnena avlöser varandra och INGEN, verkligen ingen skulle vilja äta med dessa känslorna/förnimmelserna i kroppen. Det kan jag lova. Och dessutom är det hela tiden en fråga om övervägande – tjänar jag mer på att försöka äta nu än att låta bli? Hur mycket kraft kommer det ta? Hur stora är oddsen för att det vänder och jag istället förlorar mer än jag fick i mig? Spänningshuvudvärk – jag har alldeles för lite vätska i kroppen just nu. Och dessutom behöver min kropp vila. Mina minnen behöver stanna av och jag behöver få återhämta mig. Men det är ingenting som är valfritt.

Idag ska jag sitta i två omgångar på diverse tåg och till sist buss i sammanlagt ungefär 6timmar. Jag kommer vara ifrån hemmet i åtta timmar drygt. Det är inte rätt dag för det. Och sådana här dagar när följderna av övergreppen är övertydliga så blir jag så oerhört ledsen. Jag vill ha tillbaka mig, min kropp och min självkänsla. Jag vet att jag kommer få vanka runt i tågvagnarna, sitta stilla så länge går inte för värken i mina leder och inte  heller för att ångestnivån då blir ohanterbar. Så jag kommer vara helt utpumpad när jag och Graze äntligen tagit oss hem. Därför är ingenting inplanerat imorgon mer än en uppdatering här. Troligtvis kommer jag få anpassa dagen helt efter denna dagens ”äventyr”. Hur skall jag beskriva hur det är att vara 25år och efter en dag på resande fot inte dagen efter ens klara av att möta folk? Hur handikappande är det inte? Hur omfattande är inte konsekvenserna av övergreppen?

Ändå fick jag höra av polisen för några år sedan när jag skulle förnya kontaktförbudet som pedofilen tidigare haft, att jag måste ”ge honom hans andra chans”. Att den är hans rättighet och därför förnyades inte heller kontaktförbudet! Vart är mina rättigheter? Vad har jag gjort mig skyldig till för att inte längre få känna mig trygg? Hur kan hans, en grov brottslings rättigheter gå före min trygghet, jag som inte gjort mig skyldig till något brott!? Jag blir så vansinnigt upprörd, hur kan vi som fallit offer för pedofiler vara så ”onödiga” och ”oviktiga” i samhällets ögon?

Hur många gånger skall vi behöva försvara oss, förklara oss och få känna oss mindre värda för det som någon annan/andra utsatt oss för, som barn?! Men det låter så bra när de som inte själva drabbats eller sitter på höga hästar i vårt samhälle berättar hur mycket dom bryr sig, hur mycket dom gör för oss. I verkligheten tror jag inte vi är många som känner av deras omtanke och omsorg.

Ekonomiskt får vi värdelösa förutsättningar om vi inte kan arbeta/blir sjukskrivna för de men övergreppen gett. Vi hamnar väldigt lätt utanför samhällets aktiviteter för att vi inte har det stödet vi behöver. Om vi blir allt för dåliga så erbjuds vi 10timmars terapi – 10timmar! Hur skall någon kunna bearbeta flera års övergrepp med en okänd människa i 10 omgångar – 10timmar och sedan vara ”fri”? Det är i mina ögon ett hån mot oss brottsoffer. Många är vi som isolerar oss tillslut, som inte orkar mer. Somliga väljer att avsluta allt, helt övertygad är jag om att rätt stöd hade kunnat stoppa dessa beslut om att ta sitt eget liv. Hur många gånger har det inte räddat mitt liv att jag har turen att tillslut ha träffat en fantastisk människa, som ALDRIG har gett upp hoppet om min upprättelse och min styrka! Vart vore jag utan denna människan? Det vill jag inte ens tänka på. Bara tanken gör mig förtvivlad. Så där har jag tur. Och jag är oändligt tacksam för det, men det skall inte handla om någon tur! De som liksom jag utsatts för dessa brott skall kunna kräva stöd, medmänsklighet och hjälp att komma tillbaka. Vi skall erbjudas detta, inte själva behöva kämpa ihjäl oss för att någon skall ta sig tiden att lyssna, att hjälpa.

Så finns det dom av oss, systrar och bröder som är själva i sitt lidande. Som inte har den där personen som jag har som hör av sig ofta, som jag träffar varje vecka. Som är min absolut bästa vän och stöttepelare, hur klarar dom sig? Hur klarade jag mig innan mötet med denna personen? Jag hade aldrig varit där jag är utan denne, jag hade aldrig vågat tro att jag skulle kunna påverka någonting, klara någonting. Självföraktet hade ätit upp mig! Skammen och skulden likaså. DÄRFÖR vill jag finnas för de som inte har någon, därför vill jag göra det lilla som jag som ensam människa kan för andras väg tillbaka och deras upprättelse. Denna människan som finns för mig har visat mig vägen, bekräftat att den väg jag vill ta är helt rätt och kan göra oerhörd skillnad. Tänk så mycket en människa kan göra, tänk så mycket som kan stå och falla på en enda människa. Tänk så otroligt mycket som kan få läka och som kan helas på grund av en enda människas goda kunskap och välvilja. Det är helt otroligt vilken makt vi alla sitter på, och ännu mer otroligt är det om man tänker på hur mycket som skulle ges möjlighet om fler ansträngde sig och försökte. Man måste inte vara ett proffs för att hålla någons hand på vägen.

Igår skrev jag klart mitt brev, till min kära medsyster. Det kändes så otroligt bra. Än har jag inte träffat henne men Gud vet att jag tänker på henne och önskar henne allt gott. Hon är en överlevare, precis som jag. Utan tvekan en stark människa annars hade hon inte funnits kvar. Min respekt är oerhört stor för er som genomlidit helvetet och ändå valt att stanna kvar på vår jord och kämpa. Den kärlek och värme jag känner för er som strider är så stor, så mäktig. Och det ger mig så ofantligt mycket att få finnas där, att få bidra till någonting gott. Även denna syster ska få må bra igen, känna hopp och styrka komma tillbaka. Jag vägrar allting annat. Och kommer göra allt jag kan för att det ska bli just så. För att hon ska få känna lika mycket hopp och glädje som min stöttepelare gav och fortfarande ger mig. Sen är jag bara en människa, och inte övermänsklig på något sätt.

Men jag vet att det ”lilla” ibland kan vara det stora som får hjulen att börja snurra i rätt riktning. Så syster, du är inte ensam mer om du inte vill vara det.

All min kärlek till Er alla, bröder och systrar som kämpar. Och ni som kämpar för vår upprättelse – ni är helt ovärderliga – ni kan vara skillnaden mellan liv och död, glöm inte det!

//Medsyster Malin Lundgren

så känns det ibland. Pedofilen som utnyttjade mig fick tillslut 6,5års fängelse – det blev domen. Och det ska ni veta är en lång dom i jämförelse med de flesta andra som döms, för grova våldtäkter/sexuellt utnyttjande av minderåriga. Trots det fick han en ”andra chans” bara 4år senare, han satt av kortare tid än han utnyttjade mig! Han kom ut och lever sitt liv som om ingenting har hänt. Detta snurrade i måndags i mitt huvud när jag satt nere i stan. Med solen i ansiktet och en kopp kaffe i handen. Jag var kaos på insidan, men min utsida sminkar över det som alltid – med ett leende – ett leende som för mig är synonym med min överlevnad.

Det var nämligen dags igen för ett läkarbesök, inför de papper som skall in till försäkingskassan. Jag har en bra läkare, som gör allt för att hjälpa mig och som till viss del i alla fall förstår mig. Trots det så ger detta årliga besök mig alltid en väldig ångest. Jag satt där och sörpla på mitt ljumna kaffe och kände mig helt värdelös – helt utan värde som människa.  Som om jag som under flera år föll offer som barn för en pedofil inte har rätt att finnas till mer, inte spelar någon roll i vårt samhälle. För jag får aldrig en andra chans – inte så som pedofiler får. Jag måste leva med konsekvenserna, vilket jag gör. Tro mig. Och just detta läkarbesöket är alltid extra svårt för mig, för det skär i mig för jag önska så otroligt mycket hade varit annorlunda. För jag vill så oerhört mycket med mitt liv men vid dessa besök måste jag vara realistisk – allt tar tid. Jag längtar så vansinnigt mycket efter att kunna studera vidare till socionom – kurator. Det är ett delmål jag har. Men att sitta där med läkaren framför mig och veta att den tiden inte är inne än, inte är nu känns alltid lika bedrövligt och knäckande. Sen kommer det till att man skall förklara sig och sitt mående – vilket i mitt fall mest består av konsekvenserna som sexualförbrytaren lämnade efter sig –  alla följder övergreppen/våldtäkterna fått är knäckande när jag hör mig själv berätta om hur verkligen faktiskt ser ut. Jag krigar verkligen varje dag för att leva vidare, min komplexa PTSD gör väldigt mycket, väldigt svårt.

Jag är ledsen för att jag sitter där ihopsjunken framför läkarens bord och känner skam, skammen som jag numera oftast lyckas placera på dem som bör bär den. Men där och då så känner jag skam, skuld och en känsla av att vara helt utan värde. Efter några dagar känns det bättre, men det påverkar mig väldigt mycket.

Verkligheten är att jag alltid kommer få leva med allt det som hänt. Jag kommer nog troligtvis alltid till viss mån få kämpa extra mycket p.g.a. det jag blivit utsatt för. Inte bara när det kommer till några få specifika saker – nej, absolut inte! Om jag exempelvis behöver läkarvård för smärtor i min kropp, så kopplas det innan man ens tittat på mig till min historia. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra av läkare ”Men lilla vän detta får du räkna med när du varit med om så mycket hemskt”, ”Detta borde du väl kunna hantera bättre, du som blivit våldtagen och allt.” m.m. Listan på förnedrande och idiotiska kommentarer kan göras oerhört lång! Så jag är den som straffas av vårt samhälle. Och jag är inte ensam – jag tänker på er alla medsystrar & bröder. Gud vet att jag vill finnas där för er.                     Det låter ofta så fint – ett samhälle för alla – alla ska med. Men så ser inte verkligheten ut. Det vill jag göra allt jag kan för att ändra på, för hade jag inte haft så mycket att leva för som jag nu har, så hade dessa kommentarer kunnat få mig att avsluta mitt liv. Så illa gör dom mig och andra medsystrar/bröder. Och jag vägrar att vi ska bli behandlade som någonting sämre, någonting mindre värt än resten av vårt lands befolkning – sämre än pedofilerna själva! De som begått brotten emot oss och satt oss i de följder vi dagligen kämpar oss igenom – följderna vi tvingas leva med.

Vi måste gå ihop, vi måste höja våra röster – det är dags för samhället att ta sitt förbannade ansvar för de barn som far illa OCH de vuxna som sedan lever med följderna av att samhället helt brustit gentemot dem som barn. Det är dags att straffskalan höjs för dessa vedervärdiga brott. Det är dags för oss som farit illa/de som idag far illa att få bra hjälp, så länge det behövs för att kunna få tillbaka så mycket som möjligt av sig själva och sina liv.

Efter samtalet var slut och vi hade konstaterat att jag p.g.a. ångest kring att svälja mat och vätska – vägde för lite så gick jag därifrån med blandade känslor. Tacksamhet för att jag har en allmänläkare som gör sitt yttersta & ångest över att inte ha ”kommit längre” i mitt läkande, i mitt liv.

Men så öppnade jag grinden och hör min älskades röst

– Mamma!!!

Och hon kommer springande, pigg och glad. Varm och trygg. Älskad och full av kärlek. Och jag tackar den godhet jag alltid trott skall segra över den djävulska ondskan, för att jag är kvar. Så kramar jag om henne ordentligt och faller helt in i hennes glädje och entusiasm över livet. Och trots att natten var en plåga, flashbacksen har plågat mig hela dagen, ångesten har legat som ett blytäcke över hela min kropp och själ – så vet jag av hela mitt väsen att jag är där jag skall vara och det är värt all smärtan som varit/är. Hon är värd allt. Livet är värt att kämpa för.

Så, älskade medsystrar/bröder sluta aldrig kämpa! Jag har många gånger tidigare varit nära att avsluta mitt liv, jag vet hur svårt det är. Men jag vet också att det ka bli bra, mer än bra. Kämpa för din person, du är så värdefull även om självföraktet intalar dig motsatsen. Din kropp är inte förstörd, ta tillbaka den – omfamna barnet i dig som skadades så svårt – bli ditt inre barns goda förälder.

Jag önska jag kunde hålla om er alla, varenda syster och broder men det kan jag inte. Men ni finns i mina tankar och jag lovar att jag gör detta – går ut officiellt för VÅR skull. För att vi skall få bättre levnadsvillkor, medmänniskor mer förståelse och ökad kunskap och mycket mera. Jag hoppas du/ni kan känna min kärlek vart du/ni än befinner er.

Nu skall jag sätta mig och skriva ett oerhört värdefullt brev. Till en kär medsyster som jag inte än träffat men mycket ser framemot att både skriva med, möta i verkligheten och förhoppningsvis få äran att finnas för.

Det är en av mina två viktigaste livsuppgifter att finnas för er systrar/bröder som behöver min hjälp, vänskap eller tröst.

All min Kärlek

//Er medsyster Malin Lundgren

 

Ibland är det ingen ide att försöka förklara, inte ens för de närmsta. För ibland finns det inga ord som räcker till att beskriva känslorna, sorgen, rädslan eller den ångesten dessa tillsammans ger. Självklart kan ingen förstå som inte själv varit där, utsatt för övergreppet, i den vuxnas våld. Och ibland orkar jag inte berätta, ofta är jag tyst i alla fall verbalt. Missuppfatta mig inte, jag är en mycket pratglad människa men det är skillnad på att prata ur djupet av sitt hjärta och för mig all smärta än att diskutera allmänna ting.

Men även om mina ord inte räcker till så ska jag i alla fall försöka berätta lite för er, om nattens mardröm.

Ofta går jag i början av drömmen under en träbalk, först en promenad ofta i skogen. Jag ser barnet skutta omkring och vara just bara ett barn – lilla jag. Sedan vet jag även fast jag drömmer att när jag dras förbi träbalken, har kommit till andra sidan av den då är det försent. Då är jag i pedofilens våld, inte längre en människa med värde eller någon funktion mer än att utnyttjas. Jag får alltid ångest när jag skall passera under träbalken men jag har inget val för marken där jag gått faller isär bakom mig, i tusen bitar  försvinner underlaget och jag måste rädda mig själv – hoppa till andra sidan – rakt in i helvetet.

Så hör jag honom. Han skrattar. Jag har inte en chans längre att ta mig undan. Jag ser honom hånflina åt mig innan ögonen blir svarta. Jag kryper ihop till en hög på golvet, armarna över huvudet och ansiktet – det är dags igen. I nattens mardröm ser jag då de vuxna ifrån denna tiden, dessa åren stå på andra sidan träbalken och titta på. Många förfäras, skakar på huvudet, tittar bort men ingen hoppar över till min sida. Ingen vill beblanda sig med mitt helvete. Pedofilen ser att dom ser och ler nöjt mot mig när han sliter upp mig i håret ifrån golvet. Så börjar vädjan om att slippa. Att snälla få slippa, denna gången i alla fall. I hans ögon finns ingen empati och ingen ånger.

Han gör mig illa, väldigt illa. När min ryggtavlan är tryckt mot golvet och kläderna är avslitna så försvinner jag. Plötsligt känner jag inte längre all smärtan, inte den psykiska och inte den fysiska – jag är bedövad. Jag försvinner till rummets ena hörn i taket och bevittnar det som sker med henne, den rädda skadade lilla flickan men jag kopplar inte då ihop det känslomässigt. Jag ser han slå henne, jag ser hur han spottar henne i ansiktet. Jag äcklas av det jag ser  och känner mest uppgivenhet och sorg. När han är klar vänder han på den lilla och kör ner fingrarna i hennes hals. Tillslut blir det som han vill – hon kräks. Han är nöjd. Han har ännu en gång under övergreppet hotat om att ha ihjäl hennes familj. Han har ännu en gång berättat om hur han nu förbereder henne inför det som skall ske. De andra han en dag skall ta dit och att det han då gör med henne nu kommer framstå som en rolig lek, så säger han. Hon har ingen anledning att misstro honom.

När hon kräkts så pressar han ner hennes ansikte i uppkastningen. Hon är ingenting, barnet är en leksak. Helt tillintetgjord. ”Om han ändå råkar ha ihjäl mig nästa gång så slipper allt ske igen och igen”, så tänker hon där hon ligger och plötsligt är hon tillbaka i sin kropp igen. Hennes psyke tillåter inte henne att fly mer än absolut nödvändigt. Och smärtan i underlivet får henne att skaka. Han har använt sina naglar för att riva henne innan våldtäkten, när han reser sig upp så lägger hon ena handen över det som borde vara hennes eget, hennes privata och hon blöder. Hans långa naglar har rivit hål, igen. Hon vågar inte resa sig upp. Så hon blir liggande kvar där…..

Sedan vaknar jag för första gången denna natten/morgonen – jag mår illa. Jag måste upp och kissa, se att jag inte blöder – att inget hänt nu. Det har det inte. Jag andas, försöker tänka bort det men det går inte. För det är ingen vanlig mardröm, mardrömmen är sann och då är det betydligt svårare att ta avstånd ifrån den.

Jag går tillbaka till sängen, ligger och tittar på min dotters vackra ansikte och tillslut är jag tillbaka helt – här och nu. Hos henne. Året är 2014 men barnet i mig lider fortfarande. Mardrömmarna driver på varje natt i princip och mina flashbacks är nästan konstanta. Jag vet inte hur allt som går trots allt ändå går. Men jag glädjas åt att det gör det. Jag stryker bort en hårtes ifrån dotterns ansikte, pussar hennes panna och kryper nära – tänker på hennes ord – ”Mamma dom gjorde illa dig. Men du behöver inte dom nu, du har mig och jag tänker inte skada dig.”

Jag vågar blunda igen och håller om henne. Håller hennes ena hand i min. Älskade barn vad vore jag utan dig?!

//Malin

Min följeslagare – Komplex PTSD   I morse vaknade jag av att jag grät & skakade. Jag var vilse, osäker på vart jag var & tillslut skrek jag och grät om vartannat. Dessa sanna mardrömmar. Det tog mig flera minuter att våga tända lampan. Först drog jag täcket över hela mig & försökte i mitt inre – ”försvinna bort”. Att lämna min kropp är något jag gjort otaliga gånger, inte minst under övergreppen. Men jag försvann inte i morse vilket jag är tacksam för nu. Så satt jag där, 25år gammal rakt upp & ner i sängen. Med genomsvettig pyjamas, illamående & känslan av att vara i fara fick mig att fortsätta skaka i kroppen i drygt en timma. Jag satt & såg mig runt i rummet, såg på min vänstra överarm – min tatuering – som bekräftar att ingenting hänt mig nu, i nutid. Jag drömde om Då. Min tatuering hjälper mig ofta när jag blir desorienterad (helt tappar vart jag är, hur gammal jag är & om jag just då är i fara). Tatueringen hjälper mig, katterna likaså de gör att jag tillslut förankrar mig i nuet – år 2014 – Jag är vuxen nu, det har hänt men det är över. Så blir ofta min tanke när jag vågar tro att jag inte längre är i fara, som då. Ibland tar det minutrar ibland många timmar innan jag helt i min känsla är ”tillbaka” i min vuxna kropp. När dagen börjar med ett sådant uppvaknande som idag så vet jag att idag blir en svår dag. Troligtvis kommer jag uppleva mycket kroppsminnen ifrån då. Minnen min kropp lagrat. Och just kroppsminnena kan ibland för stunden fullständigt knäcka mig. Inte minst när de innehåller fysiska minnen ifrån själva våldtäkterna – mest panik får jag vid det kroppsminnet som gör att min mage börjar bränna. Mitt underliv pulsera och krampa, som för att skydda sig. Ibland känns det som att pedofilen är inuti mitt mest privata, fortfarande. Det är stunder då det är såhär – de stunderna är alltid lika vidriga, inbringar alltid lika mycket ångest. Sorg. Får mig sedan att sörja igen, sörja det barnet som en gång var jag. Och vad jag fick genomlida. Varje dag går en stund åt till att sörja, oftast medan jag gör annat som diskar eller leker med min dotter. Jag sörjer tyst inombords & min bästa vän sörjer jag ibland tillsammans med. Tillsammans har vi gråtit, förbannat & tröstat. Jag har en sjukdom som heter PTSD, jag har den komplexa varianten (vilket man kan få vid upprepade trauman, trauman under lång tid) mina helvetesår innehöll både upprepade trauman samt höll på strax under fem år. Så att jag har komplex PTSD – Posttraumatiskt Stress Syndrom är ju inget konstigt egentligen, men det är omständigt att leva med. Det jag nu skrivit är en liten del av vad min komplexa PTSD gör med mig – hur den påverkar min vardag. Den påverkar på flera sätt, kanske berättar jag mer en annan dag. Trots allt – livet är så otroligt värt att leva. Så nu går jag ut & ser ut som vem som helst – välmående & glad men jag vet,och nu även ni att jag kommer stapla mig fram idag p.g.a. konsekvenserna mångåriga övergrepp/våldtäkter kan ge – och har gett mig. Jag skrattar, pratar mycket & är väldigt social så aldrig skulle någon tro att jag bär på en så tung och mörk väska som min. Och idag kommer väskan tynga lite extra men det vet bara du & jag. Jag kommer vara känsligare för höga ljud, snabba rörelser m.m. Troligtvis ha väldigt mycket flashbacks men det kan jag numera i regel hantera väldigt bra även om det självklart gör mig ledsen, arg, trött & ibland uppgiven. NU höstmarknad med dottern & kära vännen. Och jag är glad för att vara i livet trots allt, trots konsekvenserna jag tvingas leva med. Kämpa vidare medsystrar & bröder det blir bättre…. All Min Kärlek //Malin Lundgren

Hej & välkommen!

På denna sidan hittar du enkelt information om mig, min föreläsning & diverse andra projekt. Kontaktar mig gör du lätt genom kontaktformuläret eller via min mail som du finner under rubriken – ”kontakta mig”.

På denna första sidan kommer min blogg uppdateras, du kan lätt bläddra i inlägg under månad & år som du finner på denna sidans kant.

Jag kommer i min blogg skriva om då – mina år som utnyttjat barn men lika mycket beskriva & berätta om tillvaron efter det, livet idag. Hur är det att leva med konsekvenserna som mångåriga övergrepp kan ge? Hur hittar man styrka & hopp? Denna sidan står endast för min berättelse, ha i åtanke att vi alla är olika. Jag kan omöjligt tala för någon annan än mig, min upplevelse, känsla & min verklighet.

Jag hoppas den skall kunna kännas som ett stöd, minska någons ensamhet efter att ha upplevt något liknande, ge lite hopp & tro även när det känns mörkt. Lika mycket hoppas jag att den skall få dig att ifrågasätta hur vår verklighet faktiskt kan se, det för många fler än mig. Jag hoppas alla som hamnar på denna sidan ser sig omkring både en & två gånger extra – finns det något barn som behöver din hjälp?

Ofta ta aktar vi oss för att ”ställa till det”, vi kanske misstänker något men saknar säkerheten för att våga säga något. Snälla jag Ber er alla att hellre reagera & framförallt agera en gång för mycket än en gång för lite. Så många reagerade i vuxenvärlden omkring mig men bristen på agerande tillät en pedofil att fortsätta år efter år… Är du orolig för ett barn i din närhet så släpp det inte, även om socialtjänst eller föräldrar förklarar läget för dig så ta din oro på allvar, ha ögon och öron öppna!

Tusen tack för din tid & jag hoppas du fortsätter följa mig.

All min kärlek

//Malin Lundgren

« go back

• Recently Written

  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • januari 2014