okt
13
Samhällets prioriteringar…
oktober 13, 2014 | Kommentarer inaktiverade för Samhällets prioriteringar…
Sitter inne och läser olika avhandlingar, tillvägagångssätt av hanteringen av de som döms för sexualbrott. Hur de bemöts och vad de erbjuds i form av hjälp, stöd, krishantering, psykologsamtal, bildterapi, musikterapi, gruppterapi och ytterligare några former till.
Det är ingenting nytt egentligen, jag vill lära mig mer om det mesta och inte minst det jag allra mest ifrågasätter! Vilket berör dessa typer av brott i hög utsträckning. Samt ”hanteringen” av dömda sexualbrottslingar VS brottsoffer.
Hur skall jag förklara, låt mig se. Under de två rättegångarna jag gick igenom, som bestod av 5 dagar per rättegång (dvs totalt 10 dagar) och de två månaderna som gick dem emellan, så erbjöds jag INGET eget stöd alls.
Efter polisanmälan några dagar innan min 17års dag så dröjde det ett halvår innan första rättegången, ytterligare knappt två månader till innan rättegången i hovrätten. Under denna tiden satt jag i polisförhör efter polisförhör, det ena mer knäckande än det andra. Möte efter möte med min advokat, och jag erbjöds inget individuellt stöd. Ingen gruppterapi, låt mig ironiskt le – knappast någon bild eller musikterapi – vilket för övrigt nog hade gjort mig otroligt väl! Då jag är en kreativ person som uttrycker mig mycket genom sång och så alltid har gjort.
Min enda kontakt var min överläkare, en enormt duktig sådan men som jag träffade vid några få tillfällen, och då inte ens ensam utan ihop med andra som såg till att ”ta upp” den lilla tiden som fanns.
Däremellan grät jag sönder mig själv dag efter dag, natt efter natt. Sov inte på nätterna utan låg vaken och grät, skar mig, skrek, skakade och önskade mig själv att bara få försvinna, få dö bort ”naturligt” – att hjärtat mitt i panikångesten bara hade fått stanna och att allt hade varit över. Det var ingen hemlighet att jag mådde såhär dåligt, absolut inte.
I samband med att BUP – Barn & Ungdomspsykiatrin fick kännedom och äntligen insåg att jag inte hade ”normala” ätstörningar vad hände då? Då klipptes deras kontakt med mig relativt fort, efter de gjort sin anmälan till polisen. Så de två psykologer (som arbetade ihop och träffade mig tillsammans) jag innan träffat någon gång ibland försvann helt och hållet. Jag hade min överläkare kvar, men han fanns i Göteborg och alla var inte så måna om att jag skulle ta mig dit. Det var flera runt omkring som hade ansvaret men som ansåg sig för ”drabbade” och trötta för att ta mig dit. Så vi träffades bara några få gånger under alla dessa månaders tid (efter polisanmälan och fram till efter sista rättegångens dom föll), för de inbokade tiderna ställdes på löpande band in och sedan avslutades ärendet – kontakten med mig avslutades helt och hållet – ingen tog över något.
Efter det har jag hanterat allting själv. Jag har flera gånger bett om stöd, inte minst för 7-8år sedan men då bara fått veta att 10timmar – 10 tillfällen – det är det enda, punkt slut. Sedan inte ens slussats vidare till någon med dessa 10timmarna att erbjuda! Utan för 4,5år sedan drygt, så mötte jag en människa och hade turen att få hjälp, stöd och visad vad en varm mänsklig omsorg betyder.
Samhället har inte stöttat mig som brottsoffer, samhället har inte varit mån om mina rättigheter – men så låter det när de som är ” för mer ” talar genom tv-rutan, men tro mig så ser inte verkligheten ut!! Samhället har inte hjälpt mig att komma tillbaka till ett värdigt liv för fem öre. Ingen instans eller myndighetsperson har hjälpt mig till där jag är idag – det är mina egna salta tårar, min egen svett och vägran att ge upp som tagit mig hit. Inget och ingen annan.
Istället får man kämpa, verkligen slita för att få ett månadsbelopp som gör att man i bästa fall klarar sig, och sitt barns kostnader. Man får bedyra gång på gång att man gör allt man kan för att komma framåt trots fullständig avsaknad av stöd ifrån samtliga instanser. Man behandlas mer som en brottsling än den dömda brottslingen själv! Och man möts ofta av hånfull personal, igen och återigen. Plötsligt mår man så dåligt att man riktigt skriker om hjälp, erbjuds den då? Knappast. Somliga kanske har tur men jag har bett om stöd otaliga gånger men mest av allt bemöts med en skitig attityd.
”Lilla vän, det är bara att sova mera”
”Men lilla du, du måste göra sånt som gör dig glad”
”Men du, är det verkligen så svårt det här? Livet går vidare.”
”Var tacksam för att du lever!”
”Om man blivit våldtagen så får man räkna med smärtor hela livet, det förstår du väl ändå?!”
Detta har jag hört ifrån socialsekreterare, försäkringskassan, läkare, sjuksköterskor, terapeuter m.fl.
”Tacksam för att du lever” – den känns alltid lika ”fin”. Jag har ta mig fan slitit för att finnas kvar här, valt den svåra vägen vilken är att leva vidare med detta bagaget. Jag bär ingen tacksamhet gentemot någon ifrån då, den tiden då min rätt att få vara barn brutalt slaktades. Detta trots mina höga skrik på hjälp. Trots mitt slitande i vuxenvärldens kläder så vägrade alla, precis alla att se och lyssna.
Idag känner jag tacksamhet emot de vänner som står mig nära, deras stöd och kärlek som jag önska att jag hade haft då, men de fanns inte i min närhet på den tiden, tyvärr.
Jag vet att den lilla flickan som en gång var jag hade behövt människor som dem runt omkring sig. Och jag sörjer djupt, varje dag att hon inte hade dom.
Så sitter jag här i vuxen ålder och ser vad han har tillåtits kosta samhället både ekonomiskt, tidsmässigt och i engagemang. Hur mycket resurser han, pedofilen har tillåtits vara värd. Och hur vanligt återfall är för dessa brottslingar – sexualbrottslingar. Det vrider sig i hela min kropp, hela mitt väsen – allt som är jag – jag vill ställa mig och skrika rakt ut!
– Vad gjorde jag någonsin för att förtjäna att berövas på mitt människovärde? HUR kan han vara värd mer resurser? Hur kan hans mänskliga rättigheter vara fler och utan tvekan om man ser till krass fakta överlägset viktigare än mina? Hur kan jag som utsatts (fullständigt påtvingats) för en mycket sjuk människas våld och sexuella tortyr behandlas som samhällets bottenskrap? Medan de ger pedofilen inte bara ett finger utan båda händerna och lite till! Samhället gör allt för att han skall kunna ”gå vidare” med sitt liv där risken är minst 50% att han återfaller och skändar ännu ett barn. Han (och andra sexualbrottslingar – pedofiler, våldtäktsmän m.fl.) erbjuds ett överflöd av hjälp, stöd, en egen kontaktperson(!) m.m. Och de skyddar hans rätt till hans känsla av en ”andra chans” så långt att jag inte ens beviljas ett besöksförbud!
Medan vi brottsoffer, jag och andra sargade människor får klara oss – ursäkta ordvalet – bäst fan vi vill/kan. Därav, det är min fullständiga övertygelse, inte minst för att jag själv varit nära flertal gånger, så avslutas liv efter liv. Av skam och skuldkänslor, av sorg och förtvivlan, av förnekelsen till hjälp och samhällets otroliga brist på att stödja och fånga upp de som allra mest förtjänar samhällets stöd – de som samhället en gång valde att helt svika och därmed tillät bli så obeskrivligt skadade.
Jag läser om alla insatser som automatiskt kopplas in till dessa brottslingar, för deras mänskliga rättigheters skull – för deras trygghets skull – för deras säkerhets skull.
Jag låter mig själv känna fullständig hopplöshet och vanmakt en kort, väldigt kort stund och sedan blir jag bara ännu mer fast besluten att göra allt det som jag kan för att uppmärksamma att det är såhär det ser ut, inte bara för mig – för många! Att det är detta samhället vi lever i, och genom tystnad tillåter få fortsätta vara precis såhär skevt. Jag skriver och höjer min röst för jag hoppas att andras då skall höras och synas mer, tas mer på allvar än min lilla röst gjordes när den skrek efter hjälp.
Med ett tryck över bröstet avslutar jag nu detta inlägget. Ikväll och i natt blir barn skändade, krossade närmre dig än du tror. Skall vi fortsätta tiga och låtsas att ingenting sker? För så gör många som ser barn som uppenbarligen inte mår bra. Eller ska vi hitta egna vägar och gemensamma vägar för att belysa, stödja, informera och framförallt reagera för att rädda dessa små, så deras uppväxt inte blir dem ifrån tagna. Och därmed kanske även hela deras framtid krossad p.g.a. att en/flera människa/or har en ofantligt sjuk störning och tar sig rätten till att ”förbruka barn”. Alla kan göra någonting, inte minst vara extra observanta kring sina egna barn och deras vänner, klasskamrater, dagiskompisar m.fl. Det kan vara det som gör att ett barn räddas ifrån det jag gick igenom – att någon ”bara” väljer att se och inte ursäkta och bagatellisera ett barns dåliga förhållanden/mående.
Min vädjan ikväll – Se er alla omkring en gång extra – Ingrip hellre en gång för mycket än en gång för lite – Reagera inte bara utan Agera!
All min kärlek
//Malin Lundgren