feb
7
Det är så nära nu…
februari 7, 2015 | Kommentarer inaktiverade för Det är så nära nu…
Så smyger de sig på, eller dundrar fram, det är olika. Konsekvenserna som blivit därför att livet blev som det blev. Eftersom det som hände faktiskt hände och inte går att radera.
I början trodde jag väl att jag klarat mig väldigt bra ifrån konsekvenserna. D.v.s. att jag skulle ta mig levande ur det och sedan leva mitt liv, så som jag vill utan att kontrolleras av det som skett. Men så har det inte blivit, så enkelt är det inte. Den andra chansen poppar inte upp för mig som för brottsförövaren. Och då var det primära att överleva därav märks konsekvenserna och menen mer nu än då.
Självklart hade jag symptom, starka sådana under tiden övergreppen höll på. Jag kräktes, jag tappade mycket i vikt, jag skadade min egen kropp i ren panik över den inre smärtans kraft. Jag hade mardrömmar, jag sov väldigt lite. Men då var man ändå mitt uppe i det, och som jag skrev överlevnad var det primära – det som fokuset låg på.
Sen stängs rättegångssalens dörrar, för en sista gång och där står man med alla skärvorna.
Ser att de runt omkring firar att han blev dömd men hittar ingen tråd i sig själv som liknar deras glädje eller lättnad. Kan inte ärligt klämma sig in i deras firande. Jag vet att jag kort därefter låg på soffan, stirrade som så många gånger för in i soffans ryggstöd.
”Och nu då? Vem är jag efter allt detta?”
Ingenting blev ju ogjort. Så jag kunde inte fira det. Jag kunde inte förstå de andras glädje än mindre med tanke på att jag visste redan då att jag själv aldrig hade behövt utstå allt detta om dessa människor lyssnat på mig ifrån början.
Firar vi att ni fått svart på vitt att jag blivit söndertrasad?
Jag var precis fyllda 13år när jag skrek efter hjälp. Jag tänkte inte ordet hjälp – jag skrek det. Till polis, myndigheter – socialtjänst, vuxna i min omgivning. Jag gjorde allt och mer och tänk 4år till skulle det bli, trots det. Fyra års smärtor, inre som yttre. Fyra års lidande och rädsla. Dessa åren tog ifrån mig min värdighet, min känsla av att vara människa – jag var en sak.
Så efteråt kryper de fram konsekvenserna. Jag fick skakningar så kraftiga i kroppen att jag blev inlagd gång på gång. Kroppen orkade inte mer. Psyket försökte väl rädda mig. Jag föll ihop och fick kraftiga kramper, blev okontaktbar. Blev inlagd på sjukhuset där man tog diverse tester och fruktade epilepsi. Det var det inte utan kramper i självförsvar. Ofrivilliga sådana. Jag var jätterädd. Och mardrömmarna blev fler, bilderna som sänder mig tillbaka till dåtiden ökade markant.
Idag efter medverkan i Hemmets veckotidning, och min berättelse berättad så finns det de som frågat eller påstått
-”Du är så stark”,”- Hur överlever man?!”,-”Du måste älska livet nu!”
Man överlever inte, tyvärr. Jag gjorde i alla fall inte det. En del av mig är kvar här. Men jag är inte den jag en gång var. Jag tog mig inte levande därifrån. Det finns ett innan och ett efter. Den lilla tösen dog där på golvet, och ja, mitt skal bär upp den som ser ut som då men jag är inte alls densamma. Och nej, jag är inte så stark. Och nej, jag får välja livet igen och igen varje dag. Det är ett aktivt val varenda eviga dag. Att resa sig och försöka igen. Att ställa sig upp och välja att kämpa. Att med all styrka pressa undan flashbacksen så gott det går och vägra missa allt som sker i nuet. Ibland går det hyfsat, ibland inte alls.
Jag lever mitt liv här i nutid men jag är också kvar i då. Jag älskar livet stundtals, som de flesta tror jag. Men nej, att jag skulle p.g.a. det jag varit med om omfamna allt med oerhörd glädje och passion stämmer inte. För er som ser mig nu, som inte var där så är jag den vuxna Malin. Jag är Malin som ser till att lösa saker och ting, som gör det jag förväntas göra och som sliter för att ta mig vidare. Men ni ser inte hon därinne. Ni ser inte hennes förtvivlan varje dag. Ni kan inte ens svagt höra hennes skrikande, eller se hur hon slits isär.
Men jag ser, jag hör. Och det är mycket därför livet måste väljas av mig varje dag. För så svårt är det att leva med den lilla tösens fullkomliga skräck.
Så ser jag mitt i allt detta på min tös – min dotter. Stark, trygg och varm. Älskad så till den graden att till månen och tillbaka inte räcker. Och hon i mitt huvud ser plötsligt så liten ut. Jag som var så ”duktig” på att se mig själv som vuxen – det var ju jag som var tvungen att plåstra om mig! Men där i mötet med min dotters ögon så slår det mig igen och igen – Jag var bara ett barn. Och konsekvenserna av den insikten är inte slut, de har nog bara börjat.
”-Är det värt att leva vidare? Att ens försöka?”
Ja, det är det. Är det enkelt? Nej, och det blir det nog aldrig heller. Det vore att tro för mycket. Men är det värt det de stunder jag kiknar av skratt ihop med mina vänner? Ja, verkligen. Är det värt nattens mardrömmar när jag sitter med min tös i armarna och hon säger att hon älskar mig? Ja, absolut. Gör det ont att leva vidare? Ja, så vansinnigt obarmhärtigt ont så det finns inga ord som är i närheten. Det är hur svårt som helst…
Jag har fått många frågor till min mail. Bland annat dessa. Jag har fått många lyckönskningar som värmt otroligt mycket – ni ger sådan styrka! Tack för det.
Framförallt har det den senaste tiden kommit frågor om hur mitt vardagsliv idag ser ut, vilka konsekvenser märker jag? Vilka men har det gett? Och vad klarar jag/inte klarar. Tänkte därför försöka berätta lite om min vardag. För mig är den ju självklar och väldigt ointressant men i och med frågeställningarna, så varför inte?
Alla mina dygn inleds med en svår natt. Mer eller mindre svår. Det går lite upp och ner. Jag svettas, har flashbacks, kräks ibland. I värsta fall kryper jag ihop på golvet med väggen mot ryggen och håller om mig själv nu liksom då. Bilderna flyger i slow motion förbi, ibland är det som en film i mitt huvud. Jag ligger med armarna över huvudet och kroppen är till 100% spänd – redo för att fightas om det behövs. Natten är min fiende. Jag önska att det inte vore så men så är det. Om jag somnar/När jag väl somnar så vaknar jag ofta genomsvettig av mardrömmar. Jag är inte sällan jagad i drömmarna och de slutar ofta med att övergrepp som skett i verkligheten sker i mardrömmen. Detta gör det oerhört svårt att vakna, jag kan ju inte likt du kanske kan tänka ”det var bara en mardröm”. Det stämmer ju inte…
Så kommer morgonen, ibland utan att jag sovit, ibland har jag sovit några få timmar. Min morgon är lik andras som har små barn i hemmet – det är frukost, det är prat, det är tandborstning och kläder ska på. Småtjafs hit och dit och ibland en stunds spelande av diverse spel. Min dotter har sovmorgon några dagar i veckan för att vi ska ha fm för oss själva. Det är värt jättemycket! Ibland är det bara bilder och röster som flyger förbi medan jag är här i nuet, då kan jag hålla en viss distans. Ibland måste jag låsa in mig på toaletten kort för att skölja av mitt ansikte, se mig i spegeln att jag inte är skadad nu. För att sen klara av att fortsätta att fylla ut min dräkt som mamma. Jag är i regel väldigt trött, tro sjutton det!
Det är som att leva två liv samtidigt – pararellt med varandra.
Ibland kommer plötsliga ljud när man har barn, det vet ni alla hur det är. Någonting faller ifrån bokhyllan, pennfodralet tappas i golvet eller någon snubblar hej vilt. Jag kan oftast dölja att det drar till inuti mig, men det känns en lång stund efteråt. Är det ett väldigt högt oväntat ljud så kan jag ibland kasta mig mot golvet – sätta mig så diskret jag kan på golvet för att orientera mig – försäkra mig om att ingenting händer nu som hände då. Men i regel märker min dotter inte av det alls, man är en duktig kameleont.
Vi promenerar till dagis, skrattandes och diskuterandes diverse världsliga ting så som alla andra föräldrar med barn. Ofta går min tös korta dagar och vi ses 4-5timmar senare igen. Men när jag kommer hem så är det ofta så att flashbacksen ”tar över”. Jag kan bli sittande länge, gungandes min kropp för att försöka stanna kvar här i nutid. Om jag studerar just då så försöker jag på alla sätt jag kan att fokusera på det, fast det blir många pauser. Min koncentration är efter dessa år i mörkret väldigt rubbad. Jag klarar av att koncentrera mig korta stunder, sen måste jag röra mig. Gå runt, sjunga en stund, vara här och nu för att sen fortsätta. Känna att jag kan förflytta min kropp precis så som JAG vill.
Jag hämtar min flicka, vi lagar ofta mat tillsammans – hon äter som en halv häst och jag anstränger mig till max för att få i mig i alla fall litegrann. Jag äter aldrig förräns det blir kväll. Jag klarar inte av att äta på dagtid. Att äta ger mig ångest, jag är rädd för att jag hamnar i ”då” om jag äter. Mitt intellekt vet så mycket bättre, men det ändrar inte känslan i min kropp. Jag är rädd att pedofilens fingrar skall hamna i min hals igen och att jag tvingas kräkas. Så jag håller mig ifrån mat och vätska undantaget ljummet kaffe, det klarar jag av ganska bra numera. Vid 21-22.00 så försöker jag få i mig någonting. Blir jag då dålig av att äta så sover dessutom min tös och jag påverkar därför inte hennes livskvalite.
När det går riktigt bra får jag i mig hyfsat då, en macka och en frukt och något att dricka. Sen börjar det om igen. Ångesten, svetten tränger fram, kroppen minns. Händerna som föralltid vilar under min hud vaknar och gör sina intrång. Jag blir liten igen. Tillintetgjord. Jag känner mig som en leksak. En sak som finns bara för någon annans nöjes skull. Jag känner rädslan ifrån då, jag känner kroppens försvar gå igång och vandrar runt i lägenheten timma efter timma. Pysslandes ofta med precis ingenting mer än att fokusera på att stanna kvar i mitt här och nu.
Planering. Att planera. Det är A och O för att jag ska klara av min vardag. Jag behöver veta i god tid vart jag skall vara, när och vad som förväntas av mig annars blir jag ihjäl stressad. Jag är egentligen en själ som gillar att vara spontan men det är sällan jag klarar av det. Jag behöver känna att jag har en viss kontroll över min situation, min fysik, mitt nu. Annars blir jag skrämd och då är jag ingenting mer än den lilla trasiga tösen som finns inuti. Så jag planerar mina dagar, vad jag ska klara av, vad som skall göras, prioriterar vad som är viktigast. Jag skriver upp möten, träffar med vänner med mera som många andra fast med mer fokus – mer koncentration. Så blickar jag över mitt livsschema ofta, några gånger varje dag för att veta att jag klarar av det som väntas av mig. Utan min planering så skulle min vardag rasa, då skulle jag falla ihop och bli en blöt pöl på golvet. Det är tillräckligt mycket ändå som man inte kan förutse eller planera inför så allt som går att planera, förbereda sig på är värt att lägga energi på!
Och visst dyker oförutsedda situationer och händelser upp i mitt liv, precis som i ditt. Ibland klarar jag det ganska bra, ibland klarar jag det inte alls utan kan bryta ihop helt. Jag sliter för att vara stark, stå rak i ryggen och höja hakan även i den värsta blåsten. Och mer ofta än innan, lyckas jag numera med det. Det är min bäste vän skyldig till – denne har sett till att höja min haka när jag rullat ihop mig till en skrämd igelkott med taggarna utåt, så många gånger. Och känslan av att blåsa upp mig, våga rätta ut ryggen och inte sänka blicken har satt sig som en god känsla i min kropp. Något jag allt mer ofta klarar av att göra och därmed känna lite mindre rädsla, lite mer kontroll över min situation.
Detta var ett litet halvhjärtat försök till att förklara litegrann av hur en vardag för mig kan se ut, att gå in på hur det känns det gör jag en annan gång för det tar lång tid att få ner på ett begripligt sätt.
Det händer mycket just nu, kära vänner!
Imorgon reser jag iväg, om ganska exakt 48timmar så kan man se mer av mig. Svårt att förstå att jag kommit så långt så att detta är möjligt. Och nej, jag kan inte skriva ut än exakt vad detta gäller men kommer att uppdatera er innan det är dags.
Dessutom har kvinnan ifrån veckotidningen hört av sig igen angående att en bekant till henne har ett litet bokförlag och att kanske, kanske kan det vara aktuellt för min bok att genom den se dagens ljus. Det händer så mycket med mig, i mig och runt mig just nu som jag glädjer mig över men jag är också olidligt trött av det – för flaschbacksen har varit övermäktiga sista 1,5veckan – riktigt övermäktiga. Jag har fått slita för att välja livet varje dag, det kan jag lova. Dessutom har jag känt mig ovanligt sviken, väldigt krossad.
Jag har tillfälligt brutit kontakten med en av de absolut viktigaste människorna i mitt liv dessutom, vilket skadar mig oerhört. Men just nu ser jag ingen annan väg. Jag är inte beredd att ta två steg bakåt just nu för att ha en kontakt. Jag laddar mina batterier inför måndagens för mig mycket stora händelse, då jag kommer dela min historia med så många. Det är det som får ta mitt fokus nu, min kraft och all min viljestyrka – Det ska gå! Allt och alla andra får vänta nu. Jag måste stålsätta mig för att kunna bli till hjälp för andra, då kan jag inte gå i sorgens tecken över relationer som skaver – det går helt enkelt inte an. I så fall orkar jag inte. Jag behöver uppfylla det löftet gentemot det skadade barnet i mig – att höja min vuxna röst för hennes nertystade lilla röst. Att vägra gömma mig för att någon annan valt att knäcka mig. Att med all kraft jag kan placera skammen och skulden där den hör hemma – vilket inte är på mig! Att förhoppningsvis få ge lite kraft till andra som varit/är i samma situation. Jag lovade mig själv det som 13åring – nu ska jag återigen uppfylla det.
Mina älskade vänner, nära som okända – håll era tummar för mig på måndag. Oavsett hur det kommer framstå så kommer det bli väldigt tufft för mig att sitta och berätta på detta sättet. MEN det handlar för mig om att välja livet och få människor att uppmärksamma situationer idag – kanske har man misstänkt någonting men inte vågat fråga/agera. Förhoppningsvis får denna medverkan någon/några att ställa sig upp och våga ifrågasätta varför den ena eller andra mår dåligt – har blåmärken – är rädd m.m.
I så fall är det värt allt!
Då har inte allt det negativa, mardrömslika varit förjävels. Jag tar nu min livshistoria i min famn och blir dess ägare – inte dess offer. Må detta gå väl.
Med all min Kärlek
//Malin Lundgren