till ett eventuellt kommande projekt.

Här ska ni få veta mer, kanske är det just dig och din historia som jag letar efter. Om du tror det så tag kontakt med mig.

Jag har fått en ide till ett projekt som skulle innefatta en filmkamera – d.v.s. att göra en film/ur livet film.

Jag söker Er kvinnor och män som utsatts för långvariga övergrepp (4 månader eller mer). Som idag är vuxna och klarar av att prata om i alla fall en del av det som ni varit med om, hur rättsprocessen sedan såg ut och hur ni lever idag. Du skall vara beredd att synas med ditt ansikte och förnamn – det är ett krav, jag förstår att många inte vill/klarar av det. Men min ide med denna filmen kräver detta.

Jag söker också efter en duktig musiker som kan tänka sig att volontärt bidra med bakgrundsmusik.

Söker också en duktig redigerare av inspelningarna. Någon som är van att klippa och klistra i diverse program. Och som möjligtvis också kan stå för att filma somliga sekvenser, där jag själv skall ingå och inte kan hålla i kameran.

Så detta är som en efterlysning – finns ni därute som är ”redo” för att vara med i ett sådant här projekt? Man kan säga att jag gör en koll på detta viset för att se om det finns tillräckligt många som är stabila och villiga att berätta för att hjälpa och bidra med det var och en kan. Min tanke är att också kolla med somliga experter inom området som kan förklara exempelvis vad långvarigt trauma gör med en människa/ett barn. Även tänker jag vända mig till andra kunniga inom området, som i sitt jobb möter våldsutsatta barn exempelvis, inte minst målsägandebiträden.

Så känner du att du kan/vill och orkar bidra så maila mig med dina kontaktuppgifter. Detta projektet kan endast genomföras om vi tillsammans är starka och vågar stå upp för oss själva och varandra – Vi bär ingen skuld, vi var bara barn.

Min mail: malin.lundgren88@yahoo.com

All min kärlek och med förhoppning om att fler vill & orkar bidra – tillsammans kan vi göra skillnad.

//Malin Lundgren

Ja, nu har jag gjort min medverkan i TV4 huset, hos Malou Von Sivers och i hennes program ”Efter tio”. Jag tycker det gick bra och jag klarade av pressen väldigt väl, däremot var jag otroligt trött efteråt och är fortfarande i skrivande stund.

Att träffa Malou, studiovärdinnorna och inte minst advokat Elisabeth Massi Fritz var en upplevelse i sig och jag är väldigt tacksam för hur snyggt TV4 och deras personal skötte allt omkring oss. Allt ifrån taxi till studion och många skratt i greenroom. Mycket gick väldigt bra tack vare deras proffesionella bemötande av Mig som människa. En eloge till TV4!

Jag & Advokaten Elisabeth Massi Fritz i reklampausen av sändningen ifrån tv4 huset i programmet - "Efter tio" med Malou.

Jag & Advokaten Elisabeth Massi Fritz i reklampausen av sändningen ifrån tv4 huset i programmet – ”Efter tio” med Malou.

Telefonen ringer, mailen fullkomligt väller in och jag kommer att svara i sinom tid. Just nu så är jag fortfarande väldigt tagen efter måndagens medverkan så jag försöker varva ner fortfarande. Men jag läser allt i sinom tid och besvarar allt eftersom. Tack för alla värmande ord, och all positiv respons. Förfrågningar har kommit om när boken kommer ut och vart den kommer finnas att köpa.

Jag är redo att nu börja diskutera bokförlag med mera och mer information om vart den sedan kommer att finnas, när den publiceras och sådant kommer jag självklart skriva ut mer om desto mer det närmar sig. Jag kommer vara petig med vilket förlag som samarbete kommer ske med. Det skall kännas rätt och bra annars ger jag hellre ut den själv utan mellanhänder. Kanske du som läser har rätt förlag? Hör av dig i så fall.

Jag, Gabriella & Malou Von Sivers 9/2-2015 medverkan i TV-programmet "Efter tio".

Jag, min dotter Gabriella & Malou Von Sivers i Greenroom efter sändningen.

Min älskade dotter var med i Greenroom – Vilket såklart var en mäktig upplevelse för en 5årig liten tjej, hon fick självklart inte höra vad hennes mamma (dvs jag) sa i tv, men ändå se att jag var i tv-rutan. En dag när hon är tillräckligt stor så kommer hon ändå få veta mer om vad jag utstått. Jag är väldigt glad över att hon fick vara med och dela denna stora upplevelse med mig, tusen tack också till vännen Mathias som tog sig tid att följa med och passa Gabriella under tiden jag var i sändning. Upplevelsen i sin helhet blev väldigt god och jag är tåligare än jag själv trodde – vilket gör mig mycket peppad inför framtiden.

Som jag skrev, jag är redo för att fortsätta höja min röst och jag är tåligare än jag trodde. Men nu en underbar helg med min dotter och kattutställning, besök ifrån kattungeköpare m.m. för att ladda batterierna och sedan ta nya tag nästa vecka.

All min Kärlek till Er – alla medsystrar och bröder därute. Och be inte mer om förlåtelse för att ni mailar mig och delger era egna upplevelser – jag ser det som ett stort förtroende ni ger mig och det finns inget ni skall be om ursäkt för! Jag svarar i den takt jag klarar av,

//Malin Lundgren

P.s. Jag har en sida på facebook som Föreläsare Malin Lundgren där kan du se klipp ur min föreläsning och följa mig. Även över denna sidan kan du ta kontakt för att boka in föreläsning/ar.

https://www.facebook.com/pages/F%C3%B6rel%C3%A4sare-Malin-Lundgren/1465987290347555

 

Medverkan 9/2-15 I TV-programmet "Efter Tio" med Malou Von Sivers och Elisabeth Massi Fritz

Medverkan 9/2-15 I TV-programmet ”Efter Tio” med Malou Von Sivers och Elisabeth Massi Fritz

Så smyger de sig på, eller dundrar fram, det är olika. Konsekvenserna som blivit därför att livet blev som det blev. Eftersom det som hände faktiskt hände och inte går att radera.

I början trodde jag väl att jag klarat mig väldigt bra ifrån konsekvenserna. D.v.s. att jag skulle ta mig levande ur det och sedan leva mitt liv, så som jag vill utan att kontrolleras av det som skett. Men så har det inte blivit, så enkelt är det inte. Den andra chansen poppar inte upp för mig som för brottsförövaren. Och då var det primära att överleva därav märks konsekvenserna och menen mer nu än då.

Självklart hade jag symptom, starka sådana under tiden övergreppen höll på. Jag kräktes, jag tappade mycket i vikt, jag skadade min egen kropp i ren panik över den inre smärtans kraft. Jag hade mardrömmar, jag sov väldigt lite. Men då var man ändå mitt uppe i det, och som jag skrev överlevnad var det primära – det som fokuset låg på.

Sen stängs rättegångssalens dörrar, för en sista gång och där står man med alla skärvorna.

Ser att de runt omkring firar att han blev dömd men hittar ingen tråd i sig själv som liknar deras glädje eller lättnad. Kan inte ärligt klämma sig in i deras firande. Jag vet att jag kort därefter låg på soffan, stirrade som så många gånger för in i soffans ryggstöd.

”Och nu då? Vem är jag efter allt detta?”

Ingenting blev ju ogjort. Så jag kunde inte fira det. Jag kunde inte förstå de andras glädje än mindre med tanke på att jag visste redan då att jag själv aldrig hade behövt utstå allt detta om dessa människor lyssnat på mig ifrån början.
Firar vi att ni fått svart på vitt att jag blivit söndertrasad?

Jag var precis fyllda 13år när jag skrek efter hjälp. Jag tänkte inte ordet hjälp – jag skrek det. Till polis, myndigheter – socialtjänst, vuxna i min omgivning. Jag gjorde allt och mer och tänk 4år till skulle det bli, trots det. Fyra års smärtor, inre som yttre. Fyra års lidande och rädsla. Dessa åren tog ifrån mig min värdighet, min känsla av att vara människa – jag var en sak.

Så efteråt kryper de fram konsekvenserna. Jag fick skakningar så kraftiga i kroppen att jag blev inlagd gång på gång. Kroppen orkade inte mer. Psyket försökte väl rädda mig. Jag föll ihop och fick kraftiga kramper, blev okontaktbar. Blev inlagd på sjukhuset där man tog diverse tester och fruktade epilepsi. Det var det inte utan kramper i självförsvar. Ofrivilliga sådana. Jag var jätterädd. Och mardrömmarna blev fler, bilderna som sänder mig tillbaka till dåtiden ökade markant.
Idag efter medverkan i Hemmets veckotidning, och min berättelse berättad så finns det de som frågat eller påstått

-”Du är så stark”,”- Hur överlever man?!”,-”Du måste älska livet nu!”

Man överlever inte, tyvärr. Jag gjorde i alla fall inte det. En del av mig är kvar här. Men jag är inte den jag en gång var. Jag tog mig inte levande därifrån. Det finns ett innan och ett efter. Den lilla tösen dog där på golvet, och ja, mitt skal bär upp den som ser ut som då men jag är inte alls densamma. Och nej, jag är inte så stark. Och nej, jag får välja livet igen och igen varje dag. Det är ett aktivt val varenda eviga dag. Att resa sig och försöka igen. Att ställa sig upp och välja att kämpa. Att med all styrka pressa undan flashbacksen så gott det går och vägra missa allt som sker i nuet. Ibland går det hyfsat, ibland inte alls.
Jag lever mitt liv här i nutid men jag är också kvar i då. Jag älskar livet stundtals, som de flesta tror jag. Men nej, att jag skulle p.g.a. det jag varit med om omfamna allt med oerhörd glädje och passion stämmer inte. För er som ser mig nu, som inte var där så är jag den vuxna Malin. Jag är Malin som ser till att lösa saker och ting, som gör det jag förväntas göra och som sliter för att ta mig vidare. Men ni ser inte hon därinne. Ni ser inte hennes förtvivlan varje dag. Ni kan inte ens svagt höra hennes skrikande, eller se hur hon slits isär.

Men jag ser, jag hör. Och det är mycket därför livet måste väljas av mig varje dag. För så svårt är det att leva med den lilla tösens fullkomliga skräck.

Så ser jag mitt i allt detta på min tös – min dotter. Stark, trygg och varm. Älskad så till den graden att till månen och tillbaka inte räcker. Och hon i mitt huvud ser plötsligt så liten ut. Jag som var så ”duktig” på att se mig själv som vuxen – det var ju jag som var tvungen att plåstra om mig! Men där i mötet med min dotters ögon så slår det mig igen och igen – Jag var bara ett barn. Och konsekvenserna av den insikten är inte slut, de har nog bara börjat.

”-Är det värt att leva vidare? Att ens försöka?”

Ja, det är det. Är det enkelt? Nej, och det blir det nog aldrig heller. Det vore att tro för mycket. Men är det värt det de stunder jag kiknar av skratt ihop med mina vänner? Ja, verkligen. Är det värt nattens mardrömmar när jag sitter med min tös i armarna och hon säger att hon älskar mig? Ja, absolut. Gör det ont att leva vidare? Ja, så vansinnigt obarmhärtigt ont så det finns inga ord som är i närheten. Det är hur svårt som helst…

Jag har fått många frågor till min mail. Bland annat dessa. Jag har fått många lyckönskningar som värmt otroligt mycket – ni ger sådan styrka! Tack för det.

Framförallt har det den senaste tiden kommit frågor om hur mitt vardagsliv idag ser ut, vilka konsekvenser märker jag? Vilka men har det gett? Och vad klarar jag/inte klarar. Tänkte därför försöka berätta lite om min vardag. För mig är den ju självklar och väldigt ointressant men i och med frågeställningarna, så varför inte?

Alla mina dygn inleds med en svår natt. Mer eller mindre svår. Det går lite upp och ner. Jag svettas, har flashbacks, kräks ibland. I värsta fall kryper jag ihop på golvet med väggen mot ryggen och håller om mig själv nu liksom då. Bilderna flyger i slow motion förbi, ibland är det som en film i mitt huvud. Jag ligger med armarna över huvudet och kroppen är till 100% spänd – redo för att fightas om det behövs. Natten är min fiende. Jag önska att det inte vore så men så är det. Om jag somnar/När jag väl somnar så vaknar jag ofta genomsvettig av mardrömmar. Jag är inte sällan jagad i drömmarna och de slutar ofta med att övergrepp som skett i verkligheten sker i mardrömmen. Detta gör det oerhört svårt att vakna, jag kan ju inte likt du kanske kan tänka ”det var bara en mardröm”. Det stämmer ju inte…

Så kommer morgonen, ibland utan att jag sovit, ibland har jag sovit några få timmar. Min morgon är lik andras som har små barn i hemmet – det är frukost, det är prat, det är tandborstning och kläder ska på. Småtjafs hit och dit och ibland en stunds spelande av diverse spel. Min dotter har sovmorgon några dagar i veckan för att vi ska ha fm för oss själva. Det är värt jättemycket! Ibland är det bara bilder och röster som flyger förbi medan jag är här i nuet, då kan jag hålla en viss distans. Ibland måste jag låsa in mig på toaletten kort för att skölja av mitt ansikte, se mig i spegeln att jag inte är skadad nu. För att sen klara av att fortsätta att fylla ut min dräkt som mamma. Jag är i regel väldigt trött, tro sjutton det!

Det är som att leva två liv samtidigt – pararellt med varandra.

Ibland kommer plötsliga ljud när man har barn, det vet ni alla hur det är. Någonting faller ifrån bokhyllan, pennfodralet tappas i golvet eller någon snubblar hej vilt. Jag kan oftast dölja att det drar till inuti mig, men det känns en lång stund efteråt. Är det ett väldigt högt oväntat ljud så kan jag ibland kasta mig mot golvet – sätta mig så diskret jag kan på golvet för att orientera mig – försäkra mig om att ingenting händer nu som hände då. Men i regel märker min dotter inte av det alls, man är en duktig kameleont.

Vi promenerar till dagis, skrattandes och diskuterandes diverse världsliga ting så som alla andra föräldrar med barn. Ofta går min tös korta dagar och vi ses 4-5timmar senare igen. Men när jag kommer hem så är det ofta så att flashbacksen ”tar över”. Jag kan bli sittande länge, gungandes min kropp för att försöka stanna kvar här i nutid. Om jag studerar just då så försöker jag på alla sätt jag kan att fokusera på det, fast det blir många pauser. Min koncentration är efter dessa år i mörkret väldigt rubbad. Jag klarar av att koncentrera mig korta stunder, sen måste jag röra mig. Gå runt, sjunga en stund, vara här och nu för att sen fortsätta. Känna att jag kan förflytta min kropp precis så som JAG vill.

Jag hämtar min flicka, vi lagar ofta mat tillsammans – hon äter som en halv häst och jag anstränger mig till max för att få i mig i alla fall litegrann. Jag äter aldrig förräns det blir kväll. Jag klarar inte av att äta på dagtid. Att äta ger mig ångest, jag är rädd för att jag hamnar i ”då” om jag äter. Mitt intellekt vet så mycket bättre, men det ändrar inte känslan i min kropp. Jag är rädd att pedofilens fingrar skall hamna i min hals igen och att jag tvingas kräkas. Så jag håller mig ifrån mat och vätska undantaget ljummet kaffe, det klarar jag av ganska bra numera. Vid 21-22.00 så försöker jag få i mig någonting. Blir jag då dålig av att äta så sover dessutom min tös och jag påverkar därför inte hennes livskvalite.

När det går riktigt bra får jag i mig hyfsat då, en macka och en frukt och något att dricka. Sen börjar det om igen. Ångesten, svetten tränger fram, kroppen minns. Händerna som föralltid vilar under min hud vaknar och gör sina intrång. Jag blir liten igen. Tillintetgjord. Jag känner mig som en leksak. En sak som finns bara för någon annans nöjes skull. Jag känner rädslan ifrån då, jag känner kroppens försvar gå igång och vandrar runt i lägenheten timma efter timma. Pysslandes ofta med precis ingenting mer än att fokusera på att stanna kvar i mitt här och nu.

Planering. Att planera. Det är A och O för att jag ska klara av min vardag. Jag behöver veta i god tid vart jag skall vara, när och vad som förväntas av mig annars blir jag ihjäl stressad. Jag är egentligen en själ som gillar att vara spontan men det är sällan jag klarar av det. Jag behöver känna att jag har en viss kontroll över min situation, min fysik, mitt nu. Annars blir jag skrämd och då är jag ingenting mer än den lilla trasiga tösen som finns inuti. Så jag planerar mina dagar, vad jag ska klara av, vad som skall göras, prioriterar vad som är viktigast. Jag skriver upp möten, träffar med vänner med mera som många andra fast med mer fokus – mer koncentration. Så blickar jag över mitt livsschema ofta, några gånger varje dag för att veta att jag klarar av det som väntas av mig. Utan min planering så skulle min vardag rasa, då skulle jag falla ihop och bli en blöt pöl på golvet. Det är tillräckligt mycket ändå som man inte kan förutse eller planera inför så allt som går att planera, förbereda sig på är värt att lägga energi på!

Och visst dyker oförutsedda situationer och händelser upp i mitt liv, precis som i ditt. Ibland klarar jag det ganska bra, ibland klarar jag det inte alls utan kan bryta ihop helt. Jag sliter för att vara stark, stå rak i ryggen och höja hakan även i den värsta blåsten. Och mer ofta än innan, lyckas jag numera med det. Det är min bäste vän skyldig till – denne har sett till att höja min haka när jag rullat ihop mig till en skrämd igelkott med taggarna utåt, så många gånger. Och känslan av att blåsa upp mig, våga rätta ut ryggen och inte sänka blicken har satt sig som en god känsla i min kropp. Något jag allt mer ofta klarar av att göra och därmed känna lite mindre rädsla, lite mer kontroll över min situation.

Detta var ett litet halvhjärtat försök till att förklara litegrann av hur en vardag för mig kan se ut, att gå in på hur det känns det gör jag en annan gång för det tar lång tid att få ner på ett begripligt sätt.
Det händer mycket just nu, kära vänner!

Imorgon reser jag iväg, om ganska exakt 48timmar så kan man se mer av mig. Svårt att förstå att jag kommit så långt så att detta är möjligt. Och nej, jag kan inte skriva ut än exakt vad detta gäller men kommer att uppdatera er innan det är dags.
Dessutom har kvinnan ifrån veckotidningen hört av sig igen angående att en bekant till henne har ett litet bokförlag och att kanske, kanske kan det vara aktuellt för min bok att genom den se dagens ljus. Det händer så mycket med mig, i mig och runt mig just nu som jag glädjer mig över men jag är också olidligt trött av det – för flaschbacksen har varit övermäktiga sista 1,5veckan – riktigt övermäktiga. Jag har fått slita för att välja livet varje dag, det kan jag lova. Dessutom har jag känt mig ovanligt sviken, väldigt krossad.

Jag har tillfälligt brutit kontakten med en av de absolut viktigaste människorna i mitt liv dessutom, vilket skadar mig oerhört. Men just nu ser jag ingen annan väg. Jag är inte beredd att ta två steg bakåt just nu för att ha en kontakt. Jag laddar mina batterier inför måndagens för mig mycket stora händelse, då jag kommer dela min historia med så många. Det är det som får ta mitt fokus nu, min kraft och all min viljestyrka – Det ska gå! Allt och alla andra får vänta nu. Jag måste stålsätta mig för att kunna bli till hjälp för andra, då kan jag inte gå i sorgens tecken över relationer som skaver – det går helt enkelt inte an. I så fall orkar jag inte. Jag behöver uppfylla det löftet gentemot det skadade barnet i mig – att höja min vuxna röst för hennes nertystade lilla röst. Att vägra gömma mig för att någon annan valt att knäcka mig. Att med all kraft jag kan placera skammen och skulden där den hör hemma – vilket inte är på mig! Att förhoppningsvis få ge lite kraft till andra som varit/är i samma situation. Jag lovade mig själv det som 13åring – nu ska jag återigen uppfylla det.

Mina älskade vänner, nära som okända – håll era tummar för mig på måndag. Oavsett hur det kommer framstå så kommer det bli väldigt tufft för mig att sitta och berätta på detta sättet. MEN det handlar för mig om att välja livet och få människor att uppmärksamma situationer idag – kanske har man misstänkt någonting men inte vågat fråga/agera. Förhoppningsvis får denna medverkan någon/några att ställa sig upp och våga ifrågasätta varför den ena eller andra mår dåligt – har blåmärken – är rädd m.m.
I så fall är det värt allt!

Då har inte allt det negativa, mardrömslika varit förjävels. Jag tar nu min livshistoria i min famn och blir dess ägare – inte dess offer. Må detta gå väl.

Med all min Kärlek
//Malin Lundgren

Ja, det är min erfarenhet. Det är en stor del av vad min erfarenhet av vård och omsorg har inneburit. Senast nu för en kort stund sedan. Och med en sådan total nonchalans inför en annan människas situation att jag spyr galla, av denna människans totala brist på förståelse och empati. Respektlöshet inför en annan människas situation, och fullkomlig vedervärdig brist på synen på ekonomi – för självklart skall det också ställa till det för en ekonomiskt.
Ni vet att jag skrivit ett inlägg här på bloggen om att vara livstidsdömd. Att pedofilen/erna får sina få år i fängelset och sedan kommer ut med ”rätt till en helt ny chans”. Och i det inlägget ifrågasatte jag vart min, vart vår nya chans är som blivit utsatta? Den finns inte, det som vi utsatts för har vi utsatts för och det får vi föralltid – under hela våra liv – bära med oss. Som ett mer eller mindre tungt skavande bagage, som förstör/förgör mer eller mindre av våra liv beroende på både vad vi utsatts för, hur länge, av vem och vilka vi själva är och vilka människor vi har omkring oss. Som beror på tur och otur i möten med människor efteråt och under tiden som vi krossats likt skalbaggar under sulorna på andra.

Jag mår illa. Jag mår så illa. Om jag hade lidit av cancer så hade min medicin här i Sverige utan tvekan skrivits ut med förmån d.v.s. – den hade fallit inom högkostnadsskyddet som vi har som ett skydd här i Sverige för att klara oss ekonomiskt. Ja, om vi blir sjuka på ett eller annat sätt. Nästintill varenda medicin som någon är i behov av fysiskt eller psykiskt brukar falla inom detta skydd som ger procentrabatt efter ett tag. Sedan efter några tusenlappar innebär det att man kan hämta den välbehövda medicinen utan att betala mer, detta för att man helt enkelt redan har betalt väldigt mycket, på kort tid. Högkostnadsskyddet ligger på samma höga summa för mig med låg inkomst som för dig med hög inkomst (otroligt nog!) Men okej vore väl det om det inte vore för andras sätt att jävlas med denna förmånen, som man alltså brukar få – Sina behövda mediciner utskrivna MED FÖRMÅN – så de hamnar under högkostnadsskyddet. Hoppas du som läser begripit vad detta nu innebär för här kommer följande konstaterande;

Med detta kan läkarna göra lite som de vill – ”känner för”. Jag avslutade nyligen ett samtal med en sjuksköterska som jag tidigare i veckan talade med angående en receptförnyelse. Ingen ovanlig sådan utan en vanligt förekommande medicin som jag tar väldigt låg dos av när min komplexa PTSD blir mer påtaglig d.v.s. jag får starkare flashbacks än vanligt exempelvis. Denna har jag inte hört en enda människa få utskriven utan förmån då den självklart inte skall skrivas ut överhuvudtaget om det inte finns ett uttalat behov, vilket i mitt fall är väldigt solklart, likväl också det faktum att jag sliter för att hålla nere dosen! Jag VILL INTE behöva ta några mediciner alls, lika lite som en cancerpatient vill genomgå sin strålningsbehandling. Jag vill lika lite svälja ner några tabletter som att någon vill amputera bort sina fingrar – Man tar dem inte för skoj skull. Jag mår till och med ibland riktigt dåligt av det faktum att jag till och från behöver dem. Jag önska jag alltid hade klarat mig utan dem. För att få vara helt oberoende av andra människors ”goda vilja”. För att slippa få försöka ”övertyga” och ”hoppas på det bästa” med en iskall klump i magen som konsekvens och ofta ett jäklans massa krångel.

Jag har inte valt att få Posttraumatiskt Stress Syndrom. Jag har inte valt att bli sexuellt utnyttjad i nästan 5års tid. Jag har inte valt att vuxenvärlden svek mig som barn, som ett barn som berättade sanningen om vad som hände. Jag bad inte de vuxna att se åt ett annat håll. Jag var inte den som hotade någon till tystnad. Jag var inte en av de myndigheterna i vårt samhälle som svek. Jag var bara en livrädd liten tös, hotad till livet av en pedofil. Och jag är idag bara fortfarande jag, en människa. En människa med lite skinn på näsan men tro mig när jag säger att jag bryter ihop, igen och igen helt i onödan. Jag är inte likgiltig inför andras sätt att göra livet svårt för mig och andra som råkat riktigt illa ut.

Ja, jag har legat där i skiten. Jag har släpats runt och skadats riktigt ordentligt. Ja, jag vet vad smärta är. Ja, jag har känt den vidriga stanken av diverse kroppsvätskor när jag desperat kämpat mig igenom det jävligaste av helveten. Och jag är inte ensam om att ha varit där, om att ha legat där och hoppats på att den djävulen som har ens kött i sina förbannade klor skall råka ta i lite för mycket – allt för att få försvinna – dö bort, inte bara psykiskt utan helt. För att vetskapen om att leva vidare innebär att få bära detta bagaget har känts så fullständigt övermäktigt, att det inte ens funnits en möjlighet att se något ”efter denna gången” som någonting bestående av liv – liv med värde – något levande kvar med värdighet.

Så jag vet vad djävulskap är, jag vet hur ont det kan göra i både kropp och själ. I hjärtat. Jag känner till så väl hur det är att falla ihop i en hög på golvet och skrika ut desperat frustration över ett helvete man inte kan ta sig ur själv och som ingen axlar ansvaret för att leda en själv ut ur – trots att det borde varit och vara det mest självklara av allt i denna värld.
Tro nu inte att jag försöker framställa mig som någon/något omänskligt starkt som klarar allt, tvärtom. Det jag försöker säga är att jag då, mitt i helvetet inte kunde se ett liv efter det. Jag försöker få dig som läsare att förstå att jag på många sätt faktiskt inte kan förstå att jag fortfarande andas, att det är möjligt trots allt. Att välja livet när det innebär så mycket smärta. Vi är så många som bär på dessa skavande, brinnande bagage som gör att vi kröks ihop och släpar oss likt halvt förlamade framåt och av olika instanser/av okunskap/av ren illvilja möts av att bli tillbaka kastade gång på gång, som vi kämpar för att komma framåt. Likförbannat är vi där och släpar oss på våra armbågar fram igen för att vi vägrar att ge upp! Eller för att vi av eget ”djävulskap” vägrar låta det onda segra. Eller för att vi har så mycket liv inom oss, vi vill så mycket mer. Vi önskar så mycket mer, vi kan inte förlika oss med ett sådant öde som att det hela tar slut, slutar såhär.

Så denna sköterskan, tillbaka till samtalet. Vad får jag veta? Jodu, detta samtalet skulle jag spelat in och anmält denna vårdcentralen som det gäller. Hon ringer mig för att göra klart för mig att läkaren han vägrar skriva ut den medicinen jag såväl behöver ha tillgång till ifall jag blir sämre, han vägrar skriva ut den med förmån – d.v.s. han vägrar att jag skall få den så den går under högkostnadsskyddet. Vinner han någonting på dettta? NEJ. Den är alltså utskriven fast på ett sätt som gör att jag inte skall kunna hämta den.

Jag ifrågasätter sköterskan om Varför och Hur de kan välja att vind för våg välja att inte placera denna medicinen under högkostnadsskyddet då det är en medicin de själva vet om att jag är i behov av – det finns mer än rimliga skäl till varför den skrivs ut. Håll i hatten, för jag frågar självklart henne vad de som vårdcentral förlorar på att jag får min medicin utskriven med förmån. Vad det innebär för mig är en betydligt högre kostnad än om den skrivs ut med förmån. D.v.s. ekonomiskt påverkar det mig djupt. Här har ni svaret på varför de väljer lite som de själva vill om eller när saker skrivs ut med förmån eller ej. Betänk nu att detta är en medicin jag behöver för en chans att reglera den ångest som en annan människa planterat in i mig, som jag dras med och får kämpa med så innerligt att det blivit en påtaglig sjukdom – PTSD. Tänk nu också om detta varit svaret till en cancersjuk människa som behövt hämta ut sin medicin inför helgen för att inte insjukna ännu svårare. Svaret;

” Såhär ser du, väljer läkarna själva att göra när de tycker att du kanske skall tänka efter lite extra på vad du verkligen behöver och inte behöver. Vad som är livsnödvändigt och inte. Dessutom så är det inga höga summor det handlar om ändå, det är ju bara hundralappar det handlar om i månaden. Det är nog nyttigt om du tänker efter om ditt behov är stort nog.”

”Bara några hundralappar/månad” – Jag mår fysiskt illa. Denna fullständiga nonchalans, de vet så väl om att jag har det ekonomiskt tajt så de utnyttjar detta faktumet. De vet om att jag inte kan hämta ut min medicin om den inte går under förmånen, då får jag välja mellan mat och medicin. De vet om att jag har barn att försörja. Att jag lever utan en partner med inkomst, att jag lever med ekonomisk ”inkomst” varje månad som de flesta inte ens hade fått att gå runt. Med denna vidriga iskalla rösten så gör hon helt enkelt klart för mig att läkaren har valt att göra såhär – denna gången – för att jag skall tänka efter om det är – livsnödvändigt.

De utsätter alltså mig för en stressig situation vilket jag självklart likt alla andra mår dåligt av. De sätter mig medvetet i en mer ekonomiskt pressad situation – inte för att de själva tjänar på det – utan för att de kan det.
Hade en cancerpatient fått detta svaret om sina mediciner – är de verkligen livsnödvändiga? Kan du säkert säga att du inte överlever helgen utan dem? Vem kan det? Då hade den kliniken/vårdcentralen/läkaren/sköterskan blivit anmäld. Men nu handlar det om PTSD – nu handlar det om inre sår – inre ärr. Och då är spelrummet större, då är det fritt fram för djävulskap. När jag gör klart detta för den andre i luren, att detta är rent djävulskap och att det skrivits ut fel tidigare d.v.s. utan förmån och att läkaren då sagt att det varit omedvetet och helt felaktigt – det spelar ingen roll. När jag dessutom förklarar att för henne kanske några hundralappar i månaden är en skitsak men för mig är det inte det – för mig innebär det om jag ska få månaden att gå ihop eller inte.

Kära ni. Någon som har psykiskt ont, någon som blivit utsatt likt mig själv – kanske likt dig som läser – oss är det tydligen okej att fortsätta göra illa. Då är spelreglerna annorlunda emot fysisk sjukdom, det ska Gudarna veta om! Så straffen för att man lever vidare trots att man krossats om och om igen under andras skosulor fortsätter. Konsekvenserna tar aldrig slut, en pedofil utnyttjar ett barn – barnet är helt oskyldigt – pedofilen får en ny chans – barnet som sedan blir vuxet straffas inom både det ena och det andra. Man ser ner på oss som om vi vore de sämre skiktet, bottenskiktet.
Som om vi valt att bli utsatta, lika lite har vi valt det som att någon väljer att bli svårt sjuk i cancer. Men oss går det att köra med, att djävlas med till vansinnets rand för inte kan jag plocka ut mina flashbacks, mina skakningar i kroppen och placera dem framför läkaren i rullande tempo så som jag igen och igen får uppleva dem. Inte visar mina blodprov upp de sadistiska våldtäkterna som en gång ägde rum – som tillslut resulterade i denna sjukdomen.

Luren har jag kastat åt helsike. Kvar sitter jag med en känsla av att återigen ha blivit spottad på. Nerstampad. När i hela världen skall detta skändandet – plågeriet – När skall det ta slut? NÄR skall jag/vi som varit där – som farit så illa redan – bli respekterade och behandlade med samma värde som ni som slapp undan den tortyr som vi utsattes för? När skall vi som våldtagits, slagits ner, spottats på ses som människor med samma värde? När skall skam och skuld, straff och plågeri drabba dem som valde att skända oss? Istället för att föras över på oss, vi som bara var barn – vi som inte ville – vi som skrek – vi som protesterade – vi som tvingas leva med någon annans äckliga vidriga val av att nyttja oss likt leksaker? När skall myndigheter och makthavare förstå att detta landets system inte fungerar för oss som behöver det – det låter som skyddsnätet här i trygga Sverige är så säkert – Ja, för dem som inte behöver det. För dem är det bra.

Den onödiga stressen som påtvingas en, den ständiga oron över att andra inte skall vara villiga att agera på ett vettigt sätt. Ännu en gång har Försäkringskassan också visat mig på deras förmåga att djävlas. Att ”tappa bort” alla mina inskickade papper så att jag sitter med en klump i halsen som gör att jag inte äter ens när jag kan för oro att inte få ihop det som är min verklighet – mitt liv.

Ja, sannerligen vi är livstidsdömda vi som valt att leva vidare trots att de gjorde allt för att försöka piska livet ur oss som små barn. Vi är utdömda som de ”dåliga”, de mindre värda. Tror någon att den lilla tjejen som en gång var jag låg där och njöt av att vara ihop tejpad för att inte ens kunna värja sig? För att inte ens kunna se hur/var/vad/vem som gjorde vad/när/vart? Tror ni, tror ni på allvar att jag inte redan känt tillräckligt mycket vanmakt och sorg? Stress och förtvivlan? Tror ni jag behöver ett tillskott, en ständigt gnagande oro som ni ser till att göda så att jag aldrig får känna något lugn nu i min vuxna vardag?

Jag spyr galla över Er som väljer att försvåra för oss som vägrar att välja bort livet. Jag har, Vi har kämpat för att få vara kvar här – leva vidare – vi kämpar än. Döm de som bör dömas då. Utöva ert maktmissbruk mot dem som förtjänar det. Om ni vill försvåra – försvåra då för de som piskar livet ur barnet som är fasttejpat och skriker efter sina föräldrar. Välj då att försvåra för dem som väljer att våldta någon på alla de sätt som går och som njuter av att se hur barnet blöder. Sluta att höja era piskor emot oss som redan är för livet söndertrasade av alla ärr som pedofilernas alla rap givit oss – som vi aldrig kan få bort. Sluta slå upp våra ärr.

Jag kommer aldrig tystna. Jag kommer aldrig sluta att höja min ”piska” emot dem som slår för nöjes skull. Jag kan aldrig tillåta mig att backa undan så länge det finns barn som tappar andan av piskslagen som slår mot deras små kroppar. Jag kan inte leva vidare om jag inte gör det jag kan. Och att ni försvårar mitt liv ändrar inte på det, det gör mig bara än mer säker på att aldrig bli tyst. För någonting är allvarligt fel i vårt samhälle när det haglar av slag mot någon som redan kämpat sig levande ur striden, och som dessutom bär ett kors fastspikat på sin rygg, mot sin vilja.

När det av maktmissbruk eller av rent djävulskap, eller av nöje slås emot denne människa – emot mig – emot dig – bara för ”att det går att komma undan med” – då har mänskligheten tappat bort sig själv. Då har människan blivit till en avbild av djävulen själv. Ja, det är min åsikt

– Sänk era förbannade piskor vi har redan nog att plåstra om som det är. Skatta dig själv lycklig att du själv inte vet hur det är att spännas fast, och känna känslan av hur det brinner inuti det som skall få vara din egen kropp. Detta för att någon annan valt att lägga dig under sin skosula och sedan långsamt pressa livet ur dig.

Med all Min Kärlek och Respekt för Er som Orkar Leva Vidare trots att de höjer sina piskor emot oss. Må sanningen segra och må alla röster höjas till piskornas haglande stannar upp.

Er Medsyster
//Malin Lundgren

 

 

 

flyter ihop, allt för mycket.

Ja, så kan jag förklara min ”frånvaro” här på sidan. Att jag uppdaterat sällan. Med en mening: Dåtiden har varit för aktuell i min nutid.

Jag har tappat i vikt, helt ofrivilligt för att jag inte klarat av att få i mig det jag behöver. Det började i somras med starka flashbacks, ständigt närvarande kroppsminnen och tillslut drog jag ner på vätska och mat p.g.a. ångesten det framkallade att behöva ha någonting i munnen och tugga, och inte minst svälja. Jag drog ner på det för att reglera min ångestnivå. Jag har reglerat det innan på det sättet och tänkte inte tanken att jag skulle tappa så fort i vikt och fortsätta neråt fortfarande, men det gör jag. Jag anstränger mig igen och åter igen med att äta men allt för ofta vänder det – inte på grund av att jag har någon ätstörning utan för att det framkallar ångest och inte min rädsla. Jag kan fatta att det kan vara svårt att förstå, hur en sådan självklar del av livet kan bli till ett så stort dilemma. Men det är det för mig, just nu och har varit de senaste månaderna.

Nu har det börjat snurra runt i huvudet när jag är uppe och går, allt oftare. Jag vågar inte väga mig mer, för att jag skäms och blir rädd. Min psoriasis och kraftiga ledvärk är som ett resultat av denna viktminskningen sämre. Huden gör ont, spricker, blöder och jag smörjer så flitigt jag kan men självklart påverkas det av min inre ”status”. Ledvärken är hemsk. Igår hade jag så ont i mina händer och handleder att jag knappt kunde hålla min dotters hand. Jag är inte mitt vanliga jag just nu, men det kommer vända. Jag bara vet att det är så det kommer bli – för ingenting annat finns på min livskarta. Jag kämpar helt enkelt på så bra jag kan, eller så gott det är möjligt. Jag är besviken på mig själv för att jag inte gör bättre ifrån mig i omsorgen om mig själv men är också fast besluten att fortsätta slita för att gå upp i vikt, få mindre ont och hamna mer i nutid än i dåtiden.

Värken. Denna värk. De öppna såren. De onda öppna såren. Det är psykiskt ett dilemma utan dess like. På kvällar och nätter lurar mitt huvud mig till att jag är skadad i nutid, inte i dåtid. Jag river mig och det börjar blöda, blodet ger ångest och osäkerhet och värken drar mig in i ett töcken – till då. Hur ont det gjorde…då. Min fysiska status påverkar min mentala, och allt annat vore ju konstigt! Men så har jag en hjälp i nutiden – vi har fått en välskapt kull med kattungar, jag stödmatar dem för det behövs för en av dem. Men de kan ”dra mig in” tillbaka till nuet. Jag sitter med dem på nätterna och klappar på dom. Den ena, min lilla Aurora vill komma ut så fort hon hör att jag satt mig vid bolådan och jag är så glad över dem alla och inte minst hennes vilja till att ligga och sova på mig. Min dotter ser också till att jag är här och nu, det vet hon såklart inte men jag kan ändå konstatera faktum – utan detta att fokusera på så skulle jag vara sängliggande så ont som jag har nu. Min bäste vän finns också för mig och likaså min absolut bästa telefonväninna 🙂 Oj, vad vi pratar ofta och förbannar och glädjer oss åt livet. Jag hoppas jag snart får träffa henne igen, min älskade vän. Trots situationen så vet jag att jag är välsignad genom dessa ack så viktiga människor och även djur i mitt liv. Sen förbannar jag ändå värken, såren, ångesten men det måste jag tillåta mig själv att göra för jag är så slutkörd just nu. Och jag måste få vara bara den jag är, varken mer eller mindre. Men mitt inre kämpar såklart för att vara mer, ständigt mer, klara allt bättre. Och jag är som jag sa till min bäste vän häromdagen min absolut värsta fiende. Men jag kämpar för att en dag sluta att aktivt vara det. Vilket jag märker inte minst i handling hos mig själv.

I och med allt detta och att vardagen är tillräckligt tuff just nu så har jag inte prioriterat att skriva här. Det tror jag är begripligt för de flesta. Jag har fått mail där man frågar om jag ”lagt ner”, detta har jag absolut inte gjort. Och flitigare uppdateringar kommer att komma. Jag ska bara få rätsida på lite mer först. Gå upp några kilon, läka mina yttre sår så att jag klarar av att blotta de inre såren för er läsare. Jag är tacksam för er som tar er tid att följa min resa och mitt mål – att hjälpa andra. Och jag ber er ha tålamod med att uppdateringarna nu inte faller in så ofta.

Jag kan med glädje dock informera om att jag i februari kommer framträda i media igen. I vilket forum säger jag inte p.g.a. säkerhetsskäl. Men då kommer ni få veta mer och också bli varse om en bit till ur mitt bokmanus. När detta är dags kommer jag på plats att skriva ut det här. Och jag hoppas ni fortsätter följa mig på vägen dit – det är en mycket stor händelse för mig, och det var ett av mina mål då jag vet att jag genom detta ”forumet” kommer nå så oerhört många människor som likt jag själv farit illa. Jag hoppas min berättelse då kommer kunna ge stöd, kraft och hopp. För det är aldrig försent, hur hopplöst det en kan verka idag så kan det imorgon bli bättre. Det kan låta klyschigt men jag vet att det är sant!

Så därför sänker jag inte min röst även om den hörs lite mer sällan just i dagsläget. För medsystrarna som idag far illa finns där ute och likaså bröderna. Och tystnaden får inte ta plats hos mig, inte gällande detta. Det är alldeles för viktigt!

Om jag inte får möjlighet att uppdatera innan så önskar jag Er alla en underbar Jul och ett Gott Nytt År! Fullt av glädje och hopp. Fullt av framtidstro och drömmar. Och må er väg gå Er till mötes…

Med all Min Kärlek till Er som kämpar därute och Er som finns vid sidan om de som kämpar, till alla Er som som vågar prata högt om det som sker & till alla Er som väljer att lyssna.

//Medsystern Malin Lundgren

 

 

Ja, det tar slut. Övergreppen i sin fysiska form, där personen som begår dem tvingas sluta eller en tid då det upphör. Men för mig finns det ett väldigt stort men, mina flashbacks.

Och nej, jag pratar inte om några vanliga minnen som skramlar runt däruppe utan jag pratar om något mycket mer levande. Mina flashbacks är som stora händer som vilar under min hud, ibland vaknar dem och rör på sig och skrämmer mig därför. Då känns det som att jag är ”tillbaka” – att jag inte är säker än. Mina flashbacks är ljuden från då, ljud ifrån det som skedde – ljud som inte har någon volymknapp som jag kan kontrollera. Mina flashbacks är ögonblicksbilderna som i den hastighet de önskar far runt i mitt huvud. Som skrämmer mig, gör mig illamående ibland till den mån att jag måste kräkas för att känna mig säker på att ingenting finns i mig nu. Mina flashbacks är dofter. Jag kan ibland känna lukter som gör mig förvirrad, som får mig att bli beredd på att ha slungats tillbaka. En lukt som påminner om då. Så delvis är alla mina flashbacks det som redan är inkapslat i mitt huvud, i min kropp och i min själ. Delvis hör mina flashbacks också helt till nu – de påverkas av de dofter, ljud, händelser som sker idag, imorgon och så vidare. Mina flashbacks är mitt försvinnande också.

Jag har inte återhämtat mig. Jag försvann för flera dagar sedan, visst låter det konstigt? Mina flashbacks tog över, jag blev för rädd och tappade min nutid. Jag sänkte nog omedvetet min gard där jag satt ihop med min bäste vän. Och ljudens styrka i mitt huvud eskalerade. Bilderna blev tydligare och min kropp mer skrämd. Händerna vilade inte längre under huden utan var nu i full rörelse. Så där låg jag och flöt in i dåtid. Känslan av ett slag, känslan av hur det revs och nöps. Sen minns inte jag så mycket mer, jag antar att jag som innan genomlevde helvetet och därför låg och försökte ta mig loss i ett paralyserat tillstånd och grät, kanske skrek jag. Det är så det varit innan. Alla de känslor och all den smärtan som kroppen kapslat in får upplevas nu, i efterhand i stället. Det är overkligt, jag kan förstå att om jag hade känt allt då så hade jag inte varit kvar här. Men Gud vet att jag inte vill uppleva det nu – Vem vill uppleva någonting sådant här?!

– Gå vidare det är över nu ju!

Den har jag fått höra många gånger. Jag lever vidare, uppenbarligen. Är det över för att du ger mig konkret fakta på att han inte rent fysiskt förstör mig just nu? Nej, det är inte över. Kampen är minst lika mycket igång idag som den var då.

Om du har en stark fobi för ormar och jag lägger tio stycken som inte lever längre på din kropp och berättar att de är döda och ofarliga men du känner hur de glider runt på din hud och du ser dem och känner lukten av dem. Kommer du då känna dig säker? För att jag säger att de inte lever, just nu. Eller blir det en skräckupplevelse? Troligtvis blir det en sjuhelsikes skräckupplevelse vad jag eller någon annan än säger. Så är det med min historia. Nej, jag vet det sker inte just nu det vet jag intellektuellt – men jag känner händerna fortfarande, jag känner lukterna och jag ser bilderna. Och det gör mig rädd, intellektet är inte boss när rädsla, ångest och flashbacks härjar.

Genomsvettig, utmattad och med värk i kroppen så kommer jag tillbaka, till nu. Till idag. Men det är som att hämta mig efter det skedde, nej det är värre för då hade jag en förmåga att stänga ner. Skjuta bort vad som hade hänt. Den förmågan har jag tappat allt mer. Vilket både är en förbannelse och en välsignelse, allt på en och samma gång. Jag kan inte längre förtränga allt som skett, jag kan inte längre lura mig själv till att tänka ”det var inte så farligt”, för det var det. Skyddsmurarna som undermedvetet byggts upp runt omkring mig, bitar ur murarna faller och jag har inget sätt att stoppa det som sker. Jag vill inte se vad som finns bakom – jag vill inte se och tvingas leva med all tragedi, men del efter del lossnar och faller oavsett min vilja. Det gör sorgen tyngre, en bit till ifrån muren packas ner i min livs ryggsäck. Den är väldigt tung att bära, men någonstans har jag ju trots allt någon form av tilltro till att det en dag skall bli bra. Att jag kommer få en tyngre ryggsäck, det märker jag och det vet jag men så länge det sker i ett tempo som gör att jag klarar av att balansera upp den och är stark och enveten nog att bära den så får det anses vara som det är.

Och alla hans skratt, alla hånflin ligger som memorerade i sinnet. Känslan av vanmakt. Känslan av att vara en sak – utan ett ”jag” – bara en onödig sak. Utan liv – ett ting. Den känslan finns kvar, den känslan blir ibland ogreppbar. I min känsla omöjlig att leva med. Sen släpper den sitt hårda grepp om mig och jag ser mer än bara det. Men skratten, det som strider helt emot vad som hände – skratten och flinen – som aldrig hört till det som skedde. Det riktigt störda, det riktigt snedvridna. Jag kan inte glömma skratten, jag kan aldrig glömma sorgen som varit och är över att min förstörelse var rolig…

Jag blev tillräckligt kluven av det dubbla för att än idag le när jag blir väldigt nervös. Le när jag blir rädd. Le när jag inte orkar mer. Han kunde aldrig ta leendet ifrån mig, inte helt. Jag kunde tillslut hån le tillbaka, mitt i den värsta rädslan. Och det sitter så djupt i mig att ångest, rädsla, ledsamhet, smärta m.m. kan få mig att le stort. Det är förståeligt med min historia men för någon utomstående kan jag förstå om det låter befängt. För vad har rädsla och ett leende gemensamt? Möjligtvis att ingen kan sno någon av dem ifrån dig.

Ännu konstigare än detta är det de gånger som inte leendet kommer. Utan jag gråter istället, gråter över hur den ”lilla Malin” görs illa. För då faller en bit ur muren igen, och det gör ont. Leendet och muren hör ihop. De är mitt skydd. Så när mitt skyddande leende inte håller så gör det mig illa, sätter mig i en situation som ibland känns ohanterbar. Men så blir det allt oftare, och jag kan inte hindra den vägen – den måste vandras på.

Så, gör mina flashbacks livet till ett helvete?

Nej, det är hemskt när dom blir alltför starka. Det är jobbigt att ha bilderna och ljuden av att skadas i huvudet men samtidigt så vet jag ingenting annat. Jag kommer inte ens ihåg hur det var innan de började fara runt. Bilderna, rösterna allt hör till vardagen. Men när jag förlorar mig i dåtid då är det ett helvete. Framförallt att ta sig tillbaka hit, till nutid. Och när jag väl är här igen försöka att navigera mig – vem är jag nu? Vad har hänt och inte hänt, just nu? Och att hantera det faktum att det som hände ändå hände och att jag kommer tvingas att bära på det i min väska.

Nu efter senaste ”omgången” så har jag inte helt återhämtat mig. Det är därför inget inlägg kommit. Bli inte orolig jag är okej. Men jag sörjer. Jag vill ha tillbaka mig själv, innan övergreppen – den jag var innan förstörelsen. Jag är väldigt ledsen över det minnet som kom upp då, för några dagar sedan. Det är en händelse jag vet har hänt, jag minns den på många sätt och har aldrig kunnat glömma den men att i känslan känna – det blev ett helsike. Så kan man nog säga. Det är svårt nu när kroppen och hjärtat skall genomlida så mycket som kapslats in, men jag tror det är nödvändigt och jag tror att det tillslut kommer gott ur det. Även om jag skulle ge det mesta för att ”slippa undan”.

Jag har ett tunt armband ofta runt min högra handled med texten ”Do not be overcome by evil, but overcome evil with good” och det fortsätter vara målet. Att min historia får vara till godo för andra, att sanningen kommer fram och att den kan hjälpa andra på sin väg.

Alla mina tankar går till de som förutom jag själv brottas med flashbacks. Det är svårt att förklara hur det är. Det är svårt att få någon att vilja ens förstå. Men vi som har dem, vi vet hur det är och att det är svårare än det går att förklara. Men vi skall ta oss igenom dem, vi skall ut på andra sidan av dem. Den sidan där vi kan betrakta minnena men känslorna är arkiverade och inte längre levande i nuet. Vi ska igenom och vi skall klara det…

All min kärlek

//Malin Lundgren

 

Visst är det lätt…

november 17, 2014 | Okategoriserade  |  8 Comments

 

att döma när man inte gjort sig insatt och själv varit där och sett hur det verkligen, på riktigt ser ut. Och visst är det lätt att döma någon som inte ”håller måttet” eller gör och är som normen. Det är lätt att döma och det gör folk, hejvilt. Inte minst läkare, myndigheter och andra instanser med makt, som ibland använder sig av maktmissbruk – det ska gudarna veta.

Jag tänkte berätta lite för er om delvis mina studier och delvis mina kontakter med myndighetspersoner. För att ge er läsare en mer rättvis bild, en mer överensstämmande bild av hur sanningen – verkligheten – faktiskt ser ut, för mig och säkert för många fler!

Jag är idag sjukskriven sedan flera år tillbaka. Jag avskyr att vara sjukskriven, det får mig att känna mig dålig, ibland helt värdelös. Men jag har fått godkänt att studera samtidigt på 25% och det ger mig så mycket! Då får jag se att jag klarar det, kommer klara det. Än så länge efter snart 5 kurser avbetade så har betygen blivit bara A och B = MVG och VG+. Det gör mig så glad, det sporrar mig till att kämpa vidare, och våga tro i alla fall litegrann på att en dag skall jag nå mina mål och mina drömmar. Men kan jag studera så som någon utan komplex PTSD kan? Påverkas jag av min historia även när jag studerar?

Ja, självklart. Det jag har varit med om påverkar det mesta i mitt liv och det jag tar mig an, inte minst mina studier. Jag studerar flitigt, jag älskar att lära och det är tur för jag kan inte studera på ett ”vanligt” sätt. Kan inte sitta 3timmar och flitigt i sträck studera – så som normen kan. För om jag blir still för länge så har jag ofta dagar då min kropp får panik eller ”låser sig”. Så om jag tänkt studera 3timmar en dag, och som vanligt gå in för det till 100% så kommer det ta mig minst 6timmar för att slutresultatet skall bli 3timmars flitigt studerande. Hur kommer sig detta?

Detta beror på min komplexa PTSD, samt alla de kroppsminnena som jag genomlever nu och gjort under en lång tid. Jag sätter mig oftast med böcker och block – redo – motiverad. Kör igång med att läsa, anteckna och sen plötsligt så skriker det i mitt huvud. Plötsligt kommer ”då” tillbaka inuti i mig. Då måste jag släppa pennan och resa mig upp och sätta mig på golvet och exempelvis gunga fram och tillbaka för att på så sätt dämpa ångesten över det jag hör – barnet som skadas som hörs i mitt huvud – barnet som var jag.

Så efter i genomsnitt 30min till en timma, så kan jag uppta studierna igen, men gör det genomsvettig, ibland med gråten i halsen ibland med tårarna rinnande i ansiktet. Sen sitter jag gungandes en stund på stolen innan kroppen lugnat sig tillräckligt mycket för att kunna vara stilla. Jag studerar flitigt ännu en stund och njuter av att det fungerar och plötsligt slår jag mig själv hårt och rent instinktivt på nacken, låren, gnuggar runt kring mina handleder. Då är det de fysiska minnena som gör sig till känna, jag försöker trots det studera vidare men efter en stund har ångesten eskalerat så till den vidden att mina handleder känns fastbundna. Och då måste jag försöka inse att jag måste pausa igen, jag vill inte pausa men mina händer lyder mig inte just då och jag kan inte anteckna längre. Så jag går med mina handleder hårt pressade emot varandra runt, runt och runt…..

Jag försöker dra boken till kanten och läsa ståendes och göra det i rörelse så ingenting mer på min kropp låser sig och för mig tillbaka till ”då”. I bästa fall så släpper handledernas låsning inom 45min och i så fall kan jag återigen gå tillbaka till studierna och antecknandet. Då är jag tacksam, om det inte vill sig väl så låser sig fler delar av min kropp och jag blir disorienterad – lägger mig på golvet och dras med tillbaka till ”då”. Min nuvarande verklighet försvinner. Detta hör också till komplex PTSD. Då kan jag ligga där låst i flera timmar.

Så med mina flashbacks, med allt vad min komplexa PTSD betyder och är, så blir det inte lätt att studera. Det är inte lätt på något vis. Det kräver av mig en extrem vilja och en extrem ovilja till att ge upp. För att ge upp vore de lättaste, men jag vill så mycket! Jag har mål och drömmar, jag skall dit. Sen att det för mig kommer ta längre tid – bevisligen, så vad? Känslan när jag når dit jag vill, kommer vara otrolig och värd allt det slitet jag nu lägger ner. Trots att min PTSD försvårar, så ser jag till att klara uppgift på uppgift, prov efter prov.

Så det finns mycket vilja i mig, jag kämpar verkligen för att nå framåt – klara mer och bli starkare men sen har jag den hårda vägen också fått lära mig att inte ila framåt för då blir det bara en sak av det – Jag kraschar. Och därför är jag positiv och realistisk kring mina studier och kring vad jag klarar och inte. Ibland underskattar jag mig själv (läs ofta) men då har jag min bästa vän att ”bolla” mina tankar med och denne har bra koll på vad jag klarar och inte. Så därför litar jag på denna personens omdöme och otroligt ofta har vännen rätt, som tur är. Så ja, jag studerar ”bara” på 25% men vet ni vad? När jag räknar ut hur mycket tid första inlämningen har tagit, som lämnades in i fredags – en inlämning som borde tagit 15 timmar att få klar. Ja, då ser jag att jag enligt mitt schema har studerat på heltid, räknat i timmar för att klara av det. Och det har ingenting med att jag är ”mindre begåvad” att göra, för det är jag inte. Det är bara ett av alla pris jag får betala för det jag som barn utsattes för. Men det bevisar väl om någonting att vilja finns!?

Så när då försäkringskassan eldar en i arslet, så att säga. Att man borde klara mer och så vidare. Då är det inte konstigt att jag nästan får spel, för jag gör ju långt mer än de flesta sjukskrivna gör! Och jag bevisar om och om igen att jag kämpar och är villig att kämpa för en bättre framtid. Så när jag ses ner på, vilket alltid förkrossar mig lika mycket, så känns det så oförkänt. Jag valde ju aldrig att hamna här, det var ju samhället som svek i första hand. Exempelvis socialtjänsten som efter att ha hört mig berätta att jag utsatts för övergrepp ansåg att jag var problemet, att det var synd om mina föräldrar och att jag var ett jobbigt problembarn! Jag polisanmälde 12-13år gammal en pedofil – försökte stoppa det som skedde, polisen trodde mig. Men ingenting mer blev gjort! Så jag anser att samhället allt för ofta sviker de barn som en gång redan blivit svikna av både vuxenvärlden och samhällets instanser.

Vad sägs om att stödja oss istället? Ringa och peppa oss till att fortsätta kämpa och prata till oss som fullgoda, värdiga människor? FK borde få gå kurs i hur man skall bemöta människor för att få ett gott resultat och då inte bara pengamässigt utan för den enskilda individen! Det är så sorgligt att vårt samhälle håller så bra för alla dem som inte behöver hjälpinstanserna – de anser ju att vårt samhälle är rentav fantastiskt. Ja, vårt system håller för alla dem som inte behöver det – men inte för dem som behöver det! För dem som behöver det, likt jag själv, då har det visat sig brista både en, två,tre och oerhört många fler gånger! Då pratar jag inte bara om FK utan också om andra instanser ex. i kontakt med läkare och andra myndighetspersoner. Ibland har socialarbetare m.m. visat på rent maktmissbruk – precis som den socialsekreterare som hade hand om ”mig och mitt fall” då när jag var bara ett barn som ropade efter hjälp. Hon såg väldigt snabbt till utan att ha satt sig in i fallet att jag var ett problem, och att mina föräldrar förtjänade bättre än att jag anklagade deras vän för saker som aldrig skett, enligt henne.

En dag kanske jag söker upp den socialsekreteraren som hade hand om mitt fall 2001/2002 och konfronterar henne med vad hon gjorde möjligt. Tanken har slått mig många gånger. Att rakt upp och ner få berätta vilka konsekvenser detta sedan nu ger mig i mitt liv. Och vilket totalt vedervärdigt arbete hon faktiskt gjorde som anklagade ett barn för både det ena och det andra, inte minst över att vara en börda för sina föräldrar genom att prata om de ”påstådda” övergreppen – Jag var ju bara ett barn som sökte efter skydd! Det kan låta hårt men det är rättvist – jag anser att den människan som hade hand om mitt fall, hon har ordagrant mitt blod på sina händer. Hade hon arbetat på ett korrekt sätt så hade jag aldrig utsatts mer – aldrig suttit här med min komplexa PTSD som en av alla följderna.

Men som sagt jag ger mig inte, jag kämpar på. Visst är det mycket svårare och mer tidskrävande för mig att studera än för någon utan min historia och utan PTSD. Men därmed är det inte sagt att det är omöjligt! Så därför väljer jag att kämpa vidare och glädjas vid varje besked om ännu ett A, B eller kanske får jag mitt första C på den inlämningen som gjordes i fredags. I så fall är VG okej så länge det inte är under det, aldrig under det. För jag vill så mycket, jag lever så mycket och det tänker jag fortsätta göra trots att det är svårt, trots att jag inte borde finnas här överhuvudtaget. Ännu mindre klara av att studera, och inte ge upp trots goda skäl för att ge upp.

Jag hoppas ni som kan kämpar med mej, medsystrar och bröder vi klarar det! Vi må ha förlorat striden, förlorat våra kroppar, blivit berövade delar av oss själva. Vi må leva med konsekvenserna av Monstrens handlande men det betyder inte att vi inte stred! Det betyder inte att vi inte kommer fortsätta att strida, så vässa din penna (oavsett vad ditt mål är) och gå den väg du vill gå. Kämpa för den och strid för den, jag tror på dig och jag tror på mig – vi kommer fram tillslut, jag bara vet det och det gör mig så euforisk!

De tog inte allt. Därför ska jag nu plocka fram böcker och block igen.

All min kärlek

//Malin Lundgren

 

Med mejsel & hammare…

november 16, 2014 | Okategoriserade  |  Kommentarer inaktiverade för Med mejsel & hammare…

Så började vår liknelse om vårt gemensamma arbete. Att vi tillsammans med mejsel och hammare stod och slog på en bunker, den ena av oss hållande i mejseln och den andre hamrandes – ett starkt samarbete. Vi menade att bunkern var full av min historia. Det starka ytskiktet på bunkern var så otroligt hållbart, så svårt att ta sig igenom. Flis för flis började vi trots allt få loss minimala bitar. Plötsligt så välte en större del och vi kunde blicka in i bunkern, utifrån. På all bråte såg vi och grät tillsammans. För där nere under all bråte där fanns min källa kvar – där låg ”Lilla Malin” – Barnet som en gång var jag. Skadad och medtagen efter att all historia, efter all bråte som slängts på henne.

Vad skriver jag om och med vem gjorde jag denna resan, detta arbetet?

Jo, med den människan som såg att jag hade ett värde och en potential långt innan jag själv trodde på det för fem öre. Och långt innan jag klarade av att agera som om jag hade ett värde precis så som allt levande har. Denne människan är idag och sedan en lång tid tillbaka min bästa vän. Min stöttepelare och min coach samt mentor på alla sätt och vis, och har så varit genom de senaste snart 5 åren av mitt liv. I början av vår relation, och även senare i vårt ”arbete” har vi funnit många ”språk” – sätt att skriva till varandra på och tala med varandra genom. Sätt som känts lättare än att berätta rakt ut, vi har använt oss av dessa sätt när det vardagsverbala inte fungerat. Då jag inte klarat av att uttrycka vad som hänt, genom att samtala. Vi har ibland valt att exempelvis skriva och prata på engelska för att det för mig inte känts lika skrämmande och ”nära”, det är ett av många sätt vi har använt oss av i perioder. Historien om Bunkern blev till i början av vår relation och den kom till oss båda, som given till oss. Och genom att likna min historia, mitt livs helvete vid en bunker stående på baksidan av mitt hus, undangömt bakom ett nymålat välskött hus – min utsida och det enda jag innan visade utåt – så kunde vi nå varandra och förstå varandra. Jag kunde skriva och prata om hur det faktiskt hade varit fast genom metaforer.

Alla sätt som bannar väg framåt är bra sätt. Alla är vi olika, alla har vi olika sätt att uttrycka oss på. Musiken har för mig alltid varit viktig och vi hade även en period då vi delade låtar med varandra, ifrån min sida mest för att få denne att förstå hur jag för stunden mådde, kände och tänkte. Vi sjöng också tillsammans som en form av terapi, vi som vänner bedrev. Vi har haft och har fortfarande massa olika ”språk” emellan oss som bara vi två förstår. Och det har varit och är superviktigt för min väg tillbaka. Jag hade aldrig varit där jag är utan vår början med mejsel och hammare, vårt påbörjande av en tät ”arbetsrelation” och vi har gråtit, skrikit, förbannat oss över bunkern, över min vidriga historia men aldrig har jag skrattat så mycket heller som med denna för mig underbara människan. Den relationen är för mig speciell på alla sätt och vis för den påminner inte om någon relation jag tidigare haft till en människa. Med denne är jag trygg, där duger jag och mer än så. Där får jag vara den jag är utan att behöva skydda mitt skadade inre. Där finns en människa som ser mig för den jag är .

Jag önskar att alla ni medsystrar och bröder finner en sådan här fantastisk och varm människa som jag funnit, för mig har det varit lika med, steg efter steg framåt i livet. Jag hoppas ni finner era ”språk” och era sätt att samarbeta på. Jag hoppas ni finner en trygg människa som lär om – lär in – att ni visst har ett värde och är viktiga.

Jag önskar er alla det, så oerhört mycket! Och min kompanjon i bunkerrivandet är jag oändligt tacksam för, denna människan har behövts och kommer behövas i många herrans år till. Och som vän kommer jag nog aldrig kunna bryta kontakten med denna människan, som rest mig upp.

Tack min coach för allt du varit och allt du är. Tack för att du ser mig och ger mig av tid och tålamod. Tack för att du finns där för mig i mörka stunder och hjälper mig på vägen framåt.

All min kärlek

//Malin Lundgren

 

Balans…

november 15, 2014 | Okategoriserade  |  Kommentarer inaktiverade för Balans…

Jag & min dotter Gabriella

Som så mycket i livet handlar det om balans, inte minst i mitt egna just nu. Min dotter fick medverka på bilderna i Hemmets veckotidning. Även här kommer säkert någon bild ibland komma upp på oss ibland, men där slutar hennes medverkan. Jag har fått frågor över min mail om Gabriella och vår relation, i all välmening som det verkar men dessa mail förblir obesvarade då hon bara är ett barn och min relation till min dotter anses jag vara privat. Jag är väldigt personlig i denna bloggen, i intervju och föreläsning men jag försöker skilja på att vara personlig och privat.

Såhär mycket kan jag dela med mig av. Min dotter är mitt liv, min skatt, det käraste jag har. Vi liknar varandra i mångt och mycket – envisa, villiga att kämpa för det vi tror på, levnadsglada och kreativa. Min relation till min dotter är fantastisk, vi har det väldigt gott tillsammans. Hon lär mig och jag lär henne, om allt ifrån livets största frågor till räkningen i matteboken. Gabriella vet självklart inte om hela min historia utan hon vet så mycket som jag anser vara lämpligt d.v.s. att det finns goda och onda människor och tyvärr har mamma träffat onda när hon var liten.

Men igår kom frågan, angående min tatuering för första gången – varför jag är tejpad över munnen. I och med att jag tatuerat in min historia på min vänstra överarm så är det en väl befogad fråga. Jag bad henne få svara imorgon, då det var igår kväll. Nu är det = idag. Jag har svårt att veta hur jag ska förklara, men när frågan kommer igen så ska jag förklara tillräckligt mycket så att hennes nyfikenhet stillas men tillräckligt lite för att hon ska få behålla den oskyldiga syn som barn har på världen och människan. I sinom tid får hon ändå veta mer, men den tiden är inte nu. Men balansen i allt är avgörande även där.

Jag har fått många frågor om min tatuering – alltifrån varför jag valde att göra den till vart jag gjort den. Min tatuering påminner mig i stunder av förvirring att ”då” inte är nu. Att det är över. Dessutom tillhör min historia mitt liv såklart och det är ännu ett sätt att vägra vara tyst på. Det har belyst övergrepp, barns utsatthet m.m. jättemånga gånger och det gör mig stark. Då känns det meningsfullt. För de som frågat, vilket är många så har jag berättat en liten del om varför jag har detta konstverk på ett väl synligt område på min kropp. Det handlar också om att vägra skuldkänslor och skamkänslor. Missförstå mig inte, de finns där smygandes kommer de ibland. Ibland dundrar de in. Men jag vägrar att gå med på att skuld och skam känslorna blir till ”mina”. De skall placeras på de som gjort sig skyldiga till dem – d.v.s. den som begick övergreppen och de som stod runt om och ingenting gjorde. Så mitt inre barns protest, också.

Nu skall vi iväg och umgås med vänner. Vilken tur att man har dem!

All min kärlek

//Malin Lundgren

När murar faller…..

november 14, 2014 | Okategoriserade  |  1 Comment

så gör det väldigt ont. När sanningen dundrar in i vårt innersta, om det som skett mig och er mina medsystrar och medbröder, alltså när det blir glasklart att det som gjordes och sades till oss som barn, verkligen gjordes och verkligen sades då händer mycket. Då när den insikten når en. Inte minst sorg, vrede och panikkänslor över att som vuxen VETA att ja, det var verkligen fel och sjukt. Då faller en stor sten ur muren, och för mig gjorde den stenen oerhört ont. Den plågar mig fortfarande trots att flera år har gått, sedan den föll.

Kära läsare, kära ni som följer min väg- min resa. Jag är så tacksam att ni tar er tid och kraft att läsa denna blogg, vissa av er följer mig på fler sätt än så har jag märkt och det är helt okej. Men kära bröder och medsystrar och anhöriga till utsatta barn m.m. Jag vill bekräfta att jag ser era mail, det kommer oerhörda mängder av dem och jag är oerhört tacksam för att ni väljer att anförtro era egna upplevelser och historier med mig. Jag läser allt jag får och skriv gärna vidare till mig! Jag svarar när jag kan, både har tiden och kraften som ändå krävs. Ni skriver inte för ”ingen” så att säga. Utan jag tar mig tiden att läsa, men i min takt för att själv orka fortsätta min egen resa och orka fortsätta att belysa hur det faktiskt ser ut – inte bara min historia – utan för oss alla, medsystrar och bröder som blivit skändade som barn! Men jag svarar i den takt och mån som jag just nu kan. Så jag ber er att ha överseende med att svarstiden speciellt just nu kan vara mycket lång. Men fortsätt gärna att skriva ändå och ni kan vara säkra på att jag läser och tänker på er alla, ber för er frid, att er resa ska skall gå så väl som möjligt!

Det finns dokumenterat när jag som 13åring säger följande;

”- Jag vill egentligen inte dö, jag önska bara att allt vore annorlunda.”

Jag skar sönder mig själv, igen och åter igen. Mindes den första riktiga skräcken, men visste inte då hur mycket mer av den jag senare skulle utsättas för, och det på värre sätt – otänkbara för en frisk människa.

Igår ökade min puls, den gjorde det kraftigt då jag ensam på kvällen grejade och hastade runt här hemma. Minnesbilderna i mitt huvud som jagad for runt i mitt huvud med enorm styrka. Min kropp vågade inte och kunde inte vara stilla. Jag klarade helt enkelt inte av att sitta eller ligga ner utan var tvungen att gå snabbt runt, runt, runt. Tänkte ta er med tillbaka till vad som spelades upp i mitt huvud under den stunden igår kväll. Låt mig först förklara att det första glasklara övergreppet precis skett och detta är vad som hände sedan då för drygt 13år sedan, jag skriver om mig själv i tredje person då det är vad jag mäktar med just nu;

Hon stod och rotade efter pengar i påsen, i vitrinskåpet i köket där pengarna för hennes försäljning av GT samlades. Hjärtat fullständigt rusade. Första övergreppet hade skett, hon tog de 20-lappar hon behövde och stod där i sitt ljusa nattlinne helt i chock. ”Vad ska jag göra? Vart skall jag ta vägen?”

Hennes lillebror kikade ner på henne ifrån husets övre våning. I panik skrek hon åt honom att banne mig gå in i badrummet och borsta sina tänder, hon skällde på honom för att hon behövde försprång och hon stod vid ytterdörren. För att få det försprånget så behövde hon snabbt få undan lillebror. Hon skämdes senare över att hon röt så åt honom men barnet var ju utom sig av rädsla! Så låste hon försiktigt upp, med hjärtat slåendes i en hiskelig fart, försökte hålla tillbaka paniken i några sekunder och sedan klev hon ut. Stängde försiktigt och började springa, springa för livet.

Skor hade hon inte på fötterna, det var kallt men det kände hon inte då. Hon sprang mitt på vägen, det snabbaste hon förmådde och med nattlinnet farande i blåsten som det enda skyddet över den lilla kroppen. Så fort hon hörde en bil så kastade hon sig i diket, hon var livrädd för att han skulle leta upp henne och få fatt i henne. Barnet fruktade för sitt liv, ordagrant. Än hade ingenting hunnit sjunka in, mer än att det som gjordes emot henne var fel och äckligt. Det skrämde henne för livet som hon nu sprang för. Ut ifrån den gatan de under hela hennes uppväxt bott på och vidare. Tillslut nådde hon en busskur men vågade inte sätta sig i den, för rädslan att bli sedd, tagen tillbaka hem. Så hon la sig i det djupa diket på andra sidan vägen vid busskuren, så hon såg den men ingen såg henne liggandes där i de kalla löven i ett jordigt dike, gömd och skakandes.

Efter en stund förstod hon att det krävdes en ny plan, hon behövde ta sig till någon snabbare än såhär. Så sakta klättrar hon upp ur diket, jordig och iskall. Springer rakt över vägen, upp på trottoaren och fortsätter springa, det är som om hon plötsligt kan springa hur snabbt som helst och det utan att bli det minsta trött i kroppen. Flickan kämpar ju för sitt liv – adrenalin påslaget måste ha varit gigantiskt. Allt känns overkligt. Ingenting går att greppa än, mer än äckligt, fel och känslan av skam och fullkomlig panik/rädsla.

Jag ser, om jag blundar, mina små fötter springa över asfalten.

Hon är springandes där liten och kall på väg till ett hem tillhörande två vänner. På vägen fortsätter hon kasta sig undan och gömma sig varje gång hon hör en bil eller i mörkret som är, ser ljuset av en kommande. Tillslut når hon med såriga fötter sina vänners hem. Hon ringer på dörrklockan och har ingen aning om vad/hur hon skall förklara vad som hänt och hur dom måste låta henne stanna där, i deras trygga hem. Flickan är rädd. Den ena vännen öppnar dörren, hon ser på sin vän och vännens ord blir

”- Han har gjort nåt nu eller hur?!”

Hon blir insläppt, får låna duschen. Gråter och ser på sina vänner. De som bara mött denna sjuka pedofil lite snabbt, i förbifarten, men ändå snappat upp att han var farlig och sjuk och att det bara var en tidsfråga innan någon skulle som nu – skadas djupt av detta Monstret. Hon får lov att stanna där på natten. Men sen tvingas flickan att återvända hem. Till en bostad som aldrig mer blev densamma, till människor som ändrade skepnad inför hennes ögon.

 

Idag har jag kontaktats av en stor aktör inom Media. Angående medverkan där. Detta gör mig väldigt inspirerad att fortsätta uppmärksamma vad som sker emellan fyra väggar. Vilket jag också beslutat att fortsätta göra – belysa. Berätta om min historia och förklara för att andra förhoppningsvis ska finna tröst, hopp och tro som själva varit där jag varit. Men också för att alla vuxna skall se sig omkring en extra gång, på de barn som finns i deras närhet. Samt öka förståelsen för vad som händer i en människa som under lång tid traumatiseras alltmer. Och lyfta skulden och skammen ifrån oss som brottsoffer. Så självklart medverkar jag. Tyvärr, kan jag nu inte skriva ner vart, när och hur här. Detta av säkerhetsskäl. Men när det är dags så uppdaterar jag väl på plats. Jag hoppas ni fortsätter att följa mig och skänka styrketankar, för de behövs. För visst är detta en kamp, för mig en livsviktig sådan. Nu vet ni i alla fall att ni snart får veta mer om mig, min historia och mina tankar kring varför jag själv väljer att vara icke-anonym.

All min kärlek, inte minst till alla de som en gång sprang för sina liv och de som idag springer.

//Malin Lundgren

 

 

keep looking »