Jag heter Malin Lundgren och är en kvinna på 25år. Jag bor i Borås med min dotter Gabriella, samt våra två Norska skogkatter – Graze & Precious. Jag har också bott knappt 1,5år i Sveriges huvudstad Stockholm, men är alltså nu tillbaka i Borås igen sedan flera år. Jag mår bra av att sjunga, laga mat, dona och greja i vårt hem, ställa ut och pyssla med hemmets två katter och självklart vara med min älskade 5åriga dotter och våra vänner. Djur och musik är för mig mycket viktiga ingredienser i mitt liv. Så viktiga att jag inte tror jag hade kunnat leva utan dem, eller kunnat överleva mina år som utnyttjat barn! Att uttrycka mig genom sång har jag gjort så länge jag kan minnas. Idag sjunger jag ibland på olika tillställningar ex. vid olika former av gudstjänster. Det mår jag bra av och tycker är jätteroligt! Jag älskar att resa och önskade att min ekonomi skulle tillåta mer av den varan, som så många andra! Mina två veckor ensam i Thailand var mitt livs bästa resa, hittills. Min mor & dotter resa med min älskade Gabriella var också helt fantastisk. Vi åkte själva till Ibiza vilket var ett underbart resmål men sällskapet som hon utgör var ännu mer underbart! Mina få men mycket nära vänner är för mig otroligt viktiga, de är i min känsla min egenvalda familj, en familj som gör mig riktigt gott! Tillsammans skrattar vi högt åt det mesta, men kan också tala om livets svårigheter. Hos denna skaran som går att räkna på en hand så finner jag all inspiration, stöttning och styrka för att kunna stå för den jag är och det jag varit med om. De ger mig mod och livsglädje och är föralltid helt ovärderliga.
Jag har en historia som kan anses vara extrem, men jag är långt ifrån ensam! De flesta väljer av naturliga och förståeliga skäl att inte prata högt om sådana här fruktansvärda händelser som övergrepp, misshandel och våldtäkt är. Jag har full respekt för dem som går sin egen väg, oavsett hur den ser ut! Men detta är min väg att gå.
Hur kommer det sig att det blev/är såhär, hur kommer det sig att detta blivit min väg?
Jo, när jag var 13år så hade jag blivit utnyttjad i ett år redan. Jag var ett förkrossat barn som försökt med allt för att få hjälp ifrån den pedofil som tagit sig in i mitt och min familjs hem. Jag hade polisanmält, suttit i möten med socialtjänsten, pratat med lärare i skolan – som dessutom gjorde en anmälan om ”Barn som far illa”. Jag hade berättat för vänner och vänners föräldrar m.m. Men ingenting av detta kom att hjälpa mig. Vuxenvärlden vände ryggen till, socialtjänsten hotade och lade senare ner sin utredning för att efter det inte kontakta mig igen. Polisen tillät att min anmälan lades ner, trots att jag i telefonen bedyrade att allt jag sagt var sant i den polisanmälan så står det följande ” Malin säger dock att allt hon sagt till polisen stämmer till 100% ”. Lärarna i skolan slutade fråga om hur jag mådde, trots att de såg att jag skurit mig, gång på gång, år efter år. Till dem sa jag att jag inte visste hur jag skulle orka leva vidare när allt var som det var, men när socialtjänsten och polisen lade locket på så gjorde även skolan det. Såhär såg min verklighet ut, och jag är inte ensam om den! Så när allt var nerlagt och jag visste att jag inte hade en chans att ta mig ur de övergrepp som pågick så lovade jag mig själv följande;
”Om jag överlever detta, klarar mig igenom denna tiden och sedan på något sätt finner en väg som gör att jag kan leva vidare då vägrar jag att vara tyst om sanningen. Då kommer jag aldrig bli tyst! Om jag klarar mig måste jag göra allt jag kan för att påverka, starta debatt, rikta uppmärksamheten till att sånt här sker och mörkertalet vågar jag inte ens tänka på. Jag måste göra allt jag som ensam liten människa kan för att hjälpa, stötta, ge hopp och tro till de medsystrar/bröder som genomlidit eller just nu genomlider det jag själv gått igenom eller liknande.”
Det löftet har jag aldrig glömt. Det löftet har följt mig hack i häl ifrån den stunden den tanken tänktes. Så nu tar jag detta löftet i mina vuxna händer och ser till att det löftet blir genomfört. För det skadade barnet i mig, för hennes skull men framförallt för er som vet hur helvetet på jorden kan kännas, se ut och vara. Jag hoppas ni kan finna lite tröst, lite mod, lite hopp av att läsa om hur det idag går för mig. Kanske kan någon av er genom att följa min vardag känna er lite mindre ensamma i den utsatthet ni befunnit er i/befinner er i. Kanske kan ni känna igen konsekvenserna som övergrepp, misshandel och våldtäkter kan ge. Om denna sidan kan ge er något av detta så vet jag att det är värt att kämpa och även offra en hel del för det – då lämnar jag gärna ut mitt namn – då ger jag gärna mitt ansikte för denna sakens skull. För det är så viktigt att människor runt omkring oss inte längre kan hålla den distansen som man tyvärr ofta kan hålla till en anonym tidningsartikel. Det är så viktigt att jag tar mig rätten till att finnas, precis som den jag är – trots min historia – med min historia. Det är inte jag, det är inte ni som drabbats som skall bära på skulden och skammen utan dem som utsatte oss, de som valde att se åt ett annat håll. Glöm inte det – Skammen även om du känt den bränna, så bör den aldrig ha blivit buren av dig och inte heller i ditt liv skall den bäras utav dig! Skulden var aldrig din, låt inte skammen bli din. Du har inte gjort nåt fel, jag har inte gjort nåt fel – Vi var bara barn, hjälplösa barn. De var vuxna, de hade makten.
All min Kärlek & Beundran för Er som kämpar vidare mer era liv trots alla sår och ärr som man föralltid bär efter att ha missbrukats som barn.
//Malin Lundgren
Jag & Min historia