När nutid och dåtid….

december 19, 2014 | Kommentarer inaktiverade för När nutid och dåtid….

flyter ihop, allt för mycket.

Ja, så kan jag förklara min ”frånvaro” här på sidan. Att jag uppdaterat sällan. Med en mening: Dåtiden har varit för aktuell i min nutid.

Jag har tappat i vikt, helt ofrivilligt för att jag inte klarat av att få i mig det jag behöver. Det började i somras med starka flashbacks, ständigt närvarande kroppsminnen och tillslut drog jag ner på vätska och mat p.g.a. ångesten det framkallade att behöva ha någonting i munnen och tugga, och inte minst svälja. Jag drog ner på det för att reglera min ångestnivå. Jag har reglerat det innan på det sättet och tänkte inte tanken att jag skulle tappa så fort i vikt och fortsätta neråt fortfarande, men det gör jag. Jag anstränger mig igen och åter igen med att äta men allt för ofta vänder det – inte på grund av att jag har någon ätstörning utan för att det framkallar ångest och inte min rädsla. Jag kan fatta att det kan vara svårt att förstå, hur en sådan självklar del av livet kan bli till ett så stort dilemma. Men det är det för mig, just nu och har varit de senaste månaderna.

Nu har det börjat snurra runt i huvudet när jag är uppe och går, allt oftare. Jag vågar inte väga mig mer, för att jag skäms och blir rädd. Min psoriasis och kraftiga ledvärk är som ett resultat av denna viktminskningen sämre. Huden gör ont, spricker, blöder och jag smörjer så flitigt jag kan men självklart påverkas det av min inre ”status”. Ledvärken är hemsk. Igår hade jag så ont i mina händer och handleder att jag knappt kunde hålla min dotters hand. Jag är inte mitt vanliga jag just nu, men det kommer vända. Jag bara vet att det är så det kommer bli – för ingenting annat finns på min livskarta. Jag kämpar helt enkelt på så bra jag kan, eller så gott det är möjligt. Jag är besviken på mig själv för att jag inte gör bättre ifrån mig i omsorgen om mig själv men är också fast besluten att fortsätta slita för att gå upp i vikt, få mindre ont och hamna mer i nutid än i dåtiden.

Värken. Denna värk. De öppna såren. De onda öppna såren. Det är psykiskt ett dilemma utan dess like. På kvällar och nätter lurar mitt huvud mig till att jag är skadad i nutid, inte i dåtid. Jag river mig och det börjar blöda, blodet ger ångest och osäkerhet och värken drar mig in i ett töcken – till då. Hur ont det gjorde…då. Min fysiska status påverkar min mentala, och allt annat vore ju konstigt! Men så har jag en hjälp i nutiden – vi har fått en välskapt kull med kattungar, jag stödmatar dem för det behövs för en av dem. Men de kan ”dra mig in” tillbaka till nuet. Jag sitter med dem på nätterna och klappar på dom. Den ena, min lilla Aurora vill komma ut så fort hon hör att jag satt mig vid bolådan och jag är så glad över dem alla och inte minst hennes vilja till att ligga och sova på mig. Min dotter ser också till att jag är här och nu, det vet hon såklart inte men jag kan ändå konstatera faktum – utan detta att fokusera på så skulle jag vara sängliggande så ont som jag har nu. Min bäste vän finns också för mig och likaså min absolut bästa telefonväninna 🙂 Oj, vad vi pratar ofta och förbannar och glädjer oss åt livet. Jag hoppas jag snart får träffa henne igen, min älskade vän. Trots situationen så vet jag att jag är välsignad genom dessa ack så viktiga människor och även djur i mitt liv. Sen förbannar jag ändå värken, såren, ångesten men det måste jag tillåta mig själv att göra för jag är så slutkörd just nu. Och jag måste få vara bara den jag är, varken mer eller mindre. Men mitt inre kämpar såklart för att vara mer, ständigt mer, klara allt bättre. Och jag är som jag sa till min bäste vän häromdagen min absolut värsta fiende. Men jag kämpar för att en dag sluta att aktivt vara det. Vilket jag märker inte minst i handling hos mig själv.

I och med allt detta och att vardagen är tillräckligt tuff just nu så har jag inte prioriterat att skriva här. Det tror jag är begripligt för de flesta. Jag har fått mail där man frågar om jag ”lagt ner”, detta har jag absolut inte gjort. Och flitigare uppdateringar kommer att komma. Jag ska bara få rätsida på lite mer först. Gå upp några kilon, läka mina yttre sår så att jag klarar av att blotta de inre såren för er läsare. Jag är tacksam för er som tar er tid att följa min resa och mitt mål – att hjälpa andra. Och jag ber er ha tålamod med att uppdateringarna nu inte faller in så ofta.

Jag kan med glädje dock informera om att jag i februari kommer framträda i media igen. I vilket forum säger jag inte p.g.a. säkerhetsskäl. Men då kommer ni få veta mer och också bli varse om en bit till ur mitt bokmanus. När detta är dags kommer jag på plats att skriva ut det här. Och jag hoppas ni fortsätter följa mig på vägen dit – det är en mycket stor händelse för mig, och det var ett av mina mål då jag vet att jag genom detta ”forumet” kommer nå så oerhört många människor som likt jag själv farit illa. Jag hoppas min berättelse då kommer kunna ge stöd, kraft och hopp. För det är aldrig försent, hur hopplöst det en kan verka idag så kan det imorgon bli bättre. Det kan låta klyschigt men jag vet att det är sant!

Så därför sänker jag inte min röst även om den hörs lite mer sällan just i dagsläget. För medsystrarna som idag far illa finns där ute och likaså bröderna. Och tystnaden får inte ta plats hos mig, inte gällande detta. Det är alldeles för viktigt!

Om jag inte får möjlighet att uppdatera innan så önskar jag Er alla en underbar Jul och ett Gott Nytt År! Fullt av glädje och hopp. Fullt av framtidstro och drömmar. Och må er väg gå Er till mötes…

Med all Min Kärlek till Er som kämpar därute och Er som finns vid sidan om de som kämpar, till alla Er som som vågar prata högt om det som sker & till alla Er som väljer att lyssna.

//Medsystern Malin Lundgren