Här finner du/ni utdrag ur mitt bokmanus – till boken om min historia – om vad som hände, hur det kändes och hur det är idag. Just nu söker jag efter ett passande bokförlag, så vid intresse maila mig på ;
malin.lundgren88@yahoo.se
’
Utdrag nr.1 ur boken;
Efter en lång tids skrubbande, gnuggande och rivande så är stanken av honom ändå kvar. Ibland fantiserar hon om att skrapa bort huden, och dränka insidan med handsprit. Hon tänker att kanske hade det då gått att få bort allt äckel. Kanske hade hon då kunnat tro på att han eller åtminstone delar av honom inte längre satt som fastkilade inuti henne, inuti hennes kropp – innanför hennes skal. Fast det hade nog inte räckt det heller, tänker hon sedan. Hon skulle nog behöva dö, skuras ren del för del, organ för organ för att på så sätt kunna återfå någon form av renhet igen. Minutrar blir till timmar i duschen, trots det känns det inte lättare, inte mer hanterbart. Hennes kropp inte det minsta renare.
Känslan hon får i sitt bröst efter varje övergrepp/våldtäkt, den som ibland kommer efter några minuter och ibland dröjer sig kvar i timmar eller dagar. Den känslan som slår ner som en bomb i henne när hon inser att allt hände, det händer på riktigt och det hände henne. Den kroppen hon nu bär runt på. Den kroppen hon inte kan göra sig av med, utan som blivit till ett fängelse för henne. Känslan förlamar henne. Gör henne stum, tom och till ingenting mer än den smärta han fyller på med, igen och igen. Hon kan inte i ord uttrycka de känslor hon har för sin kropp, hur det känns. Bröstet dunkar, hon är helt utmattad. Kroppen värker, huvudet känns trasigt inuti. Minst lika trasigt som hennes blödande underliv.
De minst svåra stunderna i hennes liv har blivit de korta stunderna då hon är ”frånkopplad”, under tiden övergreppen sker. Precis efter det har gjort som allra mest fysiskt och psykiskt ont, då när hennes inre försöker rädda henne genom att koppla ifrån henne ifrån den kropp som blir skändad, slagen och våldtagen av en galen sadistisk pedofil. Det är då hon bevakar det som sker, fast utifrån. Hon är inte kvar i sin kropp. Det är som en film, hon ser vad som händer. Hon tycker det är fruktansvärt med den lilla taniga flickan som hon ser trasas sönder, men känslomässigt kopplar hon inte ihop det alls med sin egen person. Den stunden av bedövning gör allra minst ont, ändå ges den endast till henne då det allra vidrigaste återigen händer. Men de stunderna är en del av den enda lilla hjälp hon har, den enda lilla räddningen som hon kan klamra sig fast vid. Under tiden som allt fortgår, allt hon omöjligt kan kontrollera.
Gång på gång står hon eller ligger ihopkrupen i duschen. Försöker plåstra om insidan, likaväl som utsidan. Det barnet vet att ingen annan kommer göra det, hon är så horribelt smärtsamt medveten om detta trots sina unga år. Flickan har inte ens hunnit fylla 14år än. Hon är bara ett barn, hon vet det men kan inte se det så. Inte där och inte då, hon måste fortsätta försöka rädda det lilla som kan räddas. Så hon fortsätter skrubba hål på sin hud. Fortsätter skära sönder sina smalben, sina underarmar, insidan av sina lår. Allt för att se och känna att hon fortfarande lever. Hon måste se bevis på att han inte kunnat förgöra hela henne, hon blöder fortfarande när rakbladet skär genom huden och det ger hopp, det är inte försent. Det finns inget annat sätt att överleva detta på. Hon måste pressa ner fingrarna i halsen och gång på gång spy ur sig resterna av honom, hon kan inte leva med vetskapen om att hans kroppsvätskor ligger inuti hennes mage.
Igen och återigen är det hopplöst att sätta sig ner, hon vet att hon måste uthärda det för annars väcker det kanske någons nyfikenhet, eller undran. Men varje gång gör så ont, ibland knyter hon ihop näven och biter sig själv i handen för att inte börja gråta. Även när hon sitter på stolen i skolbänken så känns det som om han fortfarande är inuti kroppen och stöter i henne. Det känns som att hon aldrig någonsin kommer kunna få ut honom ur sin kropp. Det har blivit en kamp att sitta ner, och det har nu blivit en plåga att ens våga somna.
Trots att hon under många år utsatts för mobbning i skolan så är ändå skolan det närmsta en ”fristad” hon kan komma just nu. Det är det enda stället där hon vet att inget kan hända henne. Ofta har hon börjat skylla på huvudvärk och magont, när kroppen gör för ont efter övergreppen. Eller de gånger hon faktiskt inte kan förmå sig själv till att sätta sig ner. Då blir hon sänd till skolsköterskan, som säger att hon måste tänka på att sova mer. Äta bättre, och inte stressa. Flickan ser på den människan framför sig som skulle kunna vara hennes räddning. Hon vet att tanten säger det i all välmening men tänker samtidigt ”herregud tänk om hon visste”.
Utdrag nr.2
Nu krossades hon likt en skalbagge under en skosula. Tillslut lyckades hon röra sig lite, men ingenting blev bättre av det. För efter några minuter, som hon upplevde som timmar av förnedring så kom hon ur det ”förlamande” tillstånd hon tills dess befunnit sig i. Hon var inte stark i kroppen men lyckades luta sig åt ena sidan och hon hamnade liggandes ner i soffan. Hon fick tag i filten under sig och försökte få upp den över sin kropp. Hon hamnade på rygg i sitt försök till att täcka över sin hud med filten. Med sitt huvud placerat på soffans armstöd. Hon försökte vrida sig när hon såg att han kom närmre hennes ansikte, i ett desperat försök till att komma undan. Men ingenting av detta hjälpte henne.
Han höll henne nere med sin ena hand medan han tog de två kliven åt sidan, där blev han stående ovanför hennes huvud. Han log, men inget vanligt leende. Inte ett sådant som flickan kunde relatera till. Ögonen såg onda ut, hon kunde inte alls förstå vad ett leende fyllde för funktion i det som hon nu var med om. Han blev stående med sitt huvud över hennes, åt motsatt håll. Han rannsakade henne uppifrån och ner. Han såg all hennes gråt, men fortsatte bara att le. Tillslut hördes ett fnittrade från hans mun. Han nöp tag med fingrarna i hennes bara hud och leendet blev bara större desto ondare han såg att hon fick, desto mer han vred om huden. Desto räddare hon blev, desto mer vred han tag om den hud han greppat.
Hon låg där gråtandes och med svetten som trängde sig fram av chock och rädsla. Han lät sina händer vandra runt på hennes barnkropp tills dess att han böjde sig neråt och närmare sig hennes ansikte, i motsatt håll till hennes. Hon försökte vrida sig så mycket hon kunde och hon hörde sina små, låga ”nej” men det hjälpte inte. Han förpestade även hennes ansikte med svett och saliv. Innanför nattlinnet placerade han en sedel, han lade pengar innanför barnets kläder. Sedan släppte han henne och lämnade bodegan fullt skrattandes. Flickan låg kvar som fastkedjad i soffan, och kände inte bara en skam sprida sig i henne utan också skuld. Han, pedofilen hade vetat precis vad han gjorde och fyllt henne med skuld och rädsla. Och han gick därifrån med ett skratt. Det rädda barnet i soffan kan helt omöjligt få ihop sin verklighet där och då, hon hade varit livrädd och gråtit. Han skadade henne, flinade åt henne och sen skrattade han åt henne och gick. Verkligheten föll i tusen bitar, i känslan gjorde hon detsamma. Men inte visste hon då vad hon senare skulle få komma att utstå gång på gång, år efter år.