nov
30
Jag är där men ändå inte….
november 30, 2014 | Kommentarer inaktiverade för Jag är där men ändå inte….
Ja, det tar slut. Övergreppen i sin fysiska form, där personen som begår dem tvingas sluta eller en tid då det upphör. Men för mig finns det ett väldigt stort men, mina flashbacks.
Och nej, jag pratar inte om några vanliga minnen som skramlar runt däruppe utan jag pratar om något mycket mer levande. Mina flashbacks är som stora händer som vilar under min hud, ibland vaknar dem och rör på sig och skrämmer mig därför. Då känns det som att jag är ”tillbaka” – att jag inte är säker än. Mina flashbacks är ljuden från då, ljud ifrån det som skedde – ljud som inte har någon volymknapp som jag kan kontrollera. Mina flashbacks är ögonblicksbilderna som i den hastighet de önskar far runt i mitt huvud. Som skrämmer mig, gör mig illamående ibland till den mån att jag måste kräkas för att känna mig säker på att ingenting finns i mig nu. Mina flashbacks är dofter. Jag kan ibland känna lukter som gör mig förvirrad, som får mig att bli beredd på att ha slungats tillbaka. En lukt som påminner om då. Så delvis är alla mina flashbacks det som redan är inkapslat i mitt huvud, i min kropp och i min själ. Delvis hör mina flashbacks också helt till nu – de påverkas av de dofter, ljud, händelser som sker idag, imorgon och så vidare. Mina flashbacks är mitt försvinnande också.
Jag har inte återhämtat mig. Jag försvann för flera dagar sedan, visst låter det konstigt? Mina flashbacks tog över, jag blev för rädd och tappade min nutid. Jag sänkte nog omedvetet min gard där jag satt ihop med min bäste vän. Och ljudens styrka i mitt huvud eskalerade. Bilderna blev tydligare och min kropp mer skrämd. Händerna vilade inte längre under huden utan var nu i full rörelse. Så där låg jag och flöt in i dåtid. Känslan av ett slag, känslan av hur det revs och nöps. Sen minns inte jag så mycket mer, jag antar att jag som innan genomlevde helvetet och därför låg och försökte ta mig loss i ett paralyserat tillstånd och grät, kanske skrek jag. Det är så det varit innan. Alla de känslor och all den smärtan som kroppen kapslat in får upplevas nu, i efterhand i stället. Det är overkligt, jag kan förstå att om jag hade känt allt då så hade jag inte varit kvar här. Men Gud vet att jag inte vill uppleva det nu – Vem vill uppleva någonting sådant här?!
– Gå vidare det är över nu ju!
Den har jag fått höra många gånger. Jag lever vidare, uppenbarligen. Är det över för att du ger mig konkret fakta på att han inte rent fysiskt förstör mig just nu? Nej, det är inte över. Kampen är minst lika mycket igång idag som den var då.
Om du har en stark fobi för ormar och jag lägger tio stycken som inte lever längre på din kropp och berättar att de är döda och ofarliga men du känner hur de glider runt på din hud och du ser dem och känner lukten av dem. Kommer du då känna dig säker? För att jag säger att de inte lever, just nu. Eller blir det en skräckupplevelse? Troligtvis blir det en sjuhelsikes skräckupplevelse vad jag eller någon annan än säger. Så är det med min historia. Nej, jag vet det sker inte just nu det vet jag intellektuellt – men jag känner händerna fortfarande, jag känner lukterna och jag ser bilderna. Och det gör mig rädd, intellektet är inte boss när rädsla, ångest och flashbacks härjar.
Genomsvettig, utmattad och med värk i kroppen så kommer jag tillbaka, till nu. Till idag. Men det är som att hämta mig efter det skedde, nej det är värre för då hade jag en förmåga att stänga ner. Skjuta bort vad som hade hänt. Den förmågan har jag tappat allt mer. Vilket både är en förbannelse och en välsignelse, allt på en och samma gång. Jag kan inte längre förtränga allt som skett, jag kan inte längre lura mig själv till att tänka ”det var inte så farligt”, för det var det. Skyddsmurarna som undermedvetet byggts upp runt omkring mig, bitar ur murarna faller och jag har inget sätt att stoppa det som sker. Jag vill inte se vad som finns bakom – jag vill inte se och tvingas leva med all tragedi, men del efter del lossnar och faller oavsett min vilja. Det gör sorgen tyngre, en bit till ifrån muren packas ner i min livs ryggsäck. Den är väldigt tung att bära, men någonstans har jag ju trots allt någon form av tilltro till att det en dag skall bli bra. Att jag kommer få en tyngre ryggsäck, det märker jag och det vet jag men så länge det sker i ett tempo som gör att jag klarar av att balansera upp den och är stark och enveten nog att bära den så får det anses vara som det är.
Och alla hans skratt, alla hånflin ligger som memorerade i sinnet. Känslan av vanmakt. Känslan av att vara en sak – utan ett ”jag” – bara en onödig sak. Utan liv – ett ting. Den känslan finns kvar, den känslan blir ibland ogreppbar. I min känsla omöjlig att leva med. Sen släpper den sitt hårda grepp om mig och jag ser mer än bara det. Men skratten, det som strider helt emot vad som hände – skratten och flinen – som aldrig hört till det som skedde. Det riktigt störda, det riktigt snedvridna. Jag kan inte glömma skratten, jag kan aldrig glömma sorgen som varit och är över att min förstörelse var rolig…
Jag blev tillräckligt kluven av det dubbla för att än idag le när jag blir väldigt nervös. Le när jag blir rädd. Le när jag inte orkar mer. Han kunde aldrig ta leendet ifrån mig, inte helt. Jag kunde tillslut hån le tillbaka, mitt i den värsta rädslan. Och det sitter så djupt i mig att ångest, rädsla, ledsamhet, smärta m.m. kan få mig att le stort. Det är förståeligt med min historia men för någon utomstående kan jag förstå om det låter befängt. För vad har rädsla och ett leende gemensamt? Möjligtvis att ingen kan sno någon av dem ifrån dig.
Ännu konstigare än detta är det de gånger som inte leendet kommer. Utan jag gråter istället, gråter över hur den ”lilla Malin” görs illa. För då faller en bit ur muren igen, och det gör ont. Leendet och muren hör ihop. De är mitt skydd. Så när mitt skyddande leende inte håller så gör det mig illa, sätter mig i en situation som ibland känns ohanterbar. Men så blir det allt oftare, och jag kan inte hindra den vägen – den måste vandras på.
Så, gör mina flashbacks livet till ett helvete?
Nej, det är hemskt när dom blir alltför starka. Det är jobbigt att ha bilderna och ljuden av att skadas i huvudet men samtidigt så vet jag ingenting annat. Jag kommer inte ens ihåg hur det var innan de började fara runt. Bilderna, rösterna allt hör till vardagen. Men när jag förlorar mig i dåtid då är det ett helvete. Framförallt att ta sig tillbaka hit, till nutid. Och när jag väl är här igen försöka att navigera mig – vem är jag nu? Vad har hänt och inte hänt, just nu? Och att hantera det faktum att det som hände ändå hände och att jag kommer tvingas att bära på det i min väska.
Nu efter senaste ”omgången” så har jag inte helt återhämtat mig. Det är därför inget inlägg kommit. Bli inte orolig jag är okej. Men jag sörjer. Jag vill ha tillbaka mig själv, innan övergreppen – den jag var innan förstörelsen. Jag är väldigt ledsen över det minnet som kom upp då, för några dagar sedan. Det är en händelse jag vet har hänt, jag minns den på många sätt och har aldrig kunnat glömma den men att i känslan känna – det blev ett helsike. Så kan man nog säga. Det är svårt nu när kroppen och hjärtat skall genomlida så mycket som kapslats in, men jag tror det är nödvändigt och jag tror att det tillslut kommer gott ur det. Även om jag skulle ge det mesta för att ”slippa undan”.
Jag har ett tunt armband ofta runt min högra handled med texten ”Do not be overcome by evil, but overcome evil with good” och det fortsätter vara målet. Att min historia får vara till godo för andra, att sanningen kommer fram och att den kan hjälpa andra på sin väg.
Alla mina tankar går till de som förutom jag själv brottas med flashbacks. Det är svårt att förklara hur det är. Det är svårt att få någon att vilja ens förstå. Men vi som har dem, vi vet hur det är och att det är svårare än det går att förklara. Men vi skall ta oss igenom dem, vi skall ut på andra sidan av dem. Den sidan där vi kan betrakta minnena men känslorna är arkiverade och inte längre levande i nuet. Vi ska igenom och vi skall klara det…
All min kärlek
//Malin Lundgren