sep
27
Att leva med följderna….
september 27, 2014 | Kommentarer inaktiverade för Att leva med följderna….
Min följeslagare – Komplex PTSD I morse vaknade jag av att jag grät & skakade. Jag var vilse, osäker på vart jag var & tillslut skrek jag och grät om vartannat. Dessa sanna mardrömmar. Det tog mig flera minuter att våga tända lampan. Först drog jag täcket över hela mig & försökte i mitt inre – ”försvinna bort”. Att lämna min kropp är något jag gjort otaliga gånger, inte minst under övergreppen. Men jag försvann inte i morse vilket jag är tacksam för nu. Så satt jag där, 25år gammal rakt upp & ner i sängen. Med genomsvettig pyjamas, illamående & känslan av att vara i fara fick mig att fortsätta skaka i kroppen i drygt en timma. Jag satt & såg mig runt i rummet, såg på min vänstra överarm – min tatuering – som bekräftar att ingenting hänt mig nu, i nutid. Jag drömde om Då. Min tatuering hjälper mig ofta när jag blir desorienterad (helt tappar vart jag är, hur gammal jag är & om jag just då är i fara). Tatueringen hjälper mig, katterna likaså de gör att jag tillslut förankrar mig i nuet – år 2014 – Jag är vuxen nu, det har hänt men det är över. Så blir ofta min tanke när jag vågar tro att jag inte längre är i fara, som då. Ibland tar det minutrar ibland många timmar innan jag helt i min känsla är ”tillbaka” i min vuxna kropp. När dagen börjar med ett sådant uppvaknande som idag så vet jag att idag blir en svår dag. Troligtvis kommer jag uppleva mycket kroppsminnen ifrån då. Minnen min kropp lagrat. Och just kroppsminnena kan ibland för stunden fullständigt knäcka mig. Inte minst när de innehåller fysiska minnen ifrån själva våldtäkterna – mest panik får jag vid det kroppsminnet som gör att min mage börjar bränna. Mitt underliv pulsera och krampa, som för att skydda sig. Ibland känns det som att pedofilen är inuti mitt mest privata, fortfarande. Det är stunder då det är såhär – de stunderna är alltid lika vidriga, inbringar alltid lika mycket ångest. Sorg. Får mig sedan att sörja igen, sörja det barnet som en gång var jag. Och vad jag fick genomlida. Varje dag går en stund åt till att sörja, oftast medan jag gör annat som diskar eller leker med min dotter. Jag sörjer tyst inombords & min bästa vän sörjer jag ibland tillsammans med. Tillsammans har vi gråtit, förbannat & tröstat. Jag har en sjukdom som heter PTSD, jag har den komplexa varianten (vilket man kan få vid upprepade trauman, trauman under lång tid) mina helvetesår innehöll både upprepade trauman samt höll på strax under fem år. Så att jag har komplex PTSD – Posttraumatiskt Stress Syndrom är ju inget konstigt egentligen, men det är omständigt att leva med. Det jag nu skrivit är en liten del av vad min komplexa PTSD gör med mig – hur den påverkar min vardag. Den påverkar på flera sätt, kanske berättar jag mer en annan dag. Trots allt – livet är så otroligt värt att leva. Så nu går jag ut & ser ut som vem som helst – välmående & glad men jag vet,och nu även ni att jag kommer stapla mig fram idag p.g.a. konsekvenserna mångåriga övergrepp/våldtäkter kan ge – och har gett mig. Jag skrattar, pratar mycket & är väldigt social så aldrig skulle någon tro att jag bär på en så tung och mörk väska som min. Och idag kommer väskan tynga lite extra men det vet bara du & jag. Jag kommer vara känsligare för höga ljud, snabba rörelser m.m. Troligtvis ha väldigt mycket flashbacks men det kan jag numera i regel hantera väldigt bra även om det självklart gör mig ledsen, arg, trött & ibland uppgiven. NU höstmarknad med dottern & kära vännen. Och jag är glad för att vara i livet trots allt, trots konsekvenserna jag tvingas leva med. Kämpa vidare medsystrar & bröder det blir bättre…. All Min Kärlek //Malin Lundgren