nov
12
En skugga av sorg…
november 12, 2014 | Kommentarer inaktiverade för En skugga av sorg…
skulle jag nog kalla det. Jag har en skugga som är barnets och den är full av mörker, full av sorg. Och dess skuggor tränger ibland in även i min vuxna sfär. Låt mig förklara för er hur jag menar.
Barnets sorg, en sorg så otroligt stor och smärtsam. Tiden går men den sorgen över att ha blivit ”bortvald”, förnekad skydd försvinner inte. Den ligger där inuti, gör sig påmind ibland. Tar korta stunder helt över mitt vuxna jag, än idag. Barnets sorg över att inte ha famnen som skyddar en är olidligt jobbig att leva med.
Och sedan kommer olika skeenden i livet då den sorgen blir extra stor, extra påtaglig. Och det jag innan intalade mig själv för att skydda mitt ”jag”, skydda barnet i mig grusas sönder framför ögonen på mig. Och då har jag stått där utan något att hålla i, utan att kunna ursäkta någon annans handlande eller icke handlande. Några av dessa stunder fulla av smärta tänkte jag dela med mig av, kanske kan någon känna igen sig. Fast jag skriver nu utan skygglappar för att skydda mitt ”lilla jag”. Jag skriver det rakt ut.
Högstadiets betyg.
Alla var så ivriga över betygen. Egentligen jag också. Jag älskade att lära mig och jag hade ett ”läshuvud”, men det senaste året hade jag börjat glömma saker utan att kunna förstå varför. Jag fick läsa om det jag redan läst för att mina tankar hamnat någon annanstans. Troligtvis är det i denna vevan min PTSD – Posttraumatiskt Stress Syndrom, gav sig till känna, då jag var i början av glasklar traumatisering. Jag tittade på tjejerna den dagen runt omkring mig då betygen kom. Jag visste att jag hade lättare att lära än många av dem, men det var innan. Så tog jag fram mitt betyg – i efterhand förstår jag att i den situationen jag var så borde jag inte kunnat få några betyg alls – jag borde inte klarat skolan, inte ett enda ämne. Men det gjorde jag, jag läste sista terminen hemifrån. Jag kämpade verkligen för jag ville så mycket. Men betyget jag nu höll i gjorde mig ledsen. Gymnastiken – struken. Jag bytte aldrig om med de andra, vilket såklart innebar att jag ej fick något betyg i ämnet. Och jag som egentligen borde haft bra betyg inom det, hade efter en incident då jag blev retad och ifrågasätt angående några blåmärken inte vågat byta om igen. En gång hade jag låst in mig på toaletten för att byta om, men barns grymhet vet inga gränser och där sätter jag punkt för mitt berättande om det. Sju stycken VG, då fick det mig att gråta. En halv poäng ifrån MVG i kemi exempelvis. Jag som kämpat! Idag förstår jag inte alls, hur jag kunde döma mig själv så skoningslöst. Och resterande usla G.
Var detta katastrofala betyg? Nej, det var det inte. Många fick sämre betyg än så. MEN, jag visste att min kapacitet var större. Jag visste att detta inte var – rättvisa betyg. Jag sörjde att mina förutsättningar inte var som många av de andras och det var hemskt. För jag hade haft mina MVG annars, och i stort VG i det övriga. Och det blev en sorg mitt i ensamheten och all den sorg som redan fanns över förlorandet av sig själv, förlorandet av sitt riktiga ”jag”. Så jag gick hem, grät floder när ingen såg och skämdes över mitt dåliga presterande. Hur jag misslyckats även med skolan, i min känsla. Mina drömmar om att studera till veterinär, advokat eller åklagare kändes längre bort än någonsin. Jag skulle aldrig komma dit jag ville. Det var en sorg mitt i den stora sorgen. Som blev gigantisk för att det redan fanns så mycket hopplöshet och sorg över hur allt annat då var. Jag hoppades att inom studierna i alla fall få duga.
Sjukskriven ifrån gymnasiet
Så påbörjade jag gymnasiet – samhällslinjen. Jag hade kämpat dessa veckorna, jag ville så mycket. Jag vägrade gå med på att ett Monster skulle ta även mitt gymnasiebetyg ifrån mig. Så gick jag där i skolan, med alla böckerna på armen, hade inte ätit på några dagar, tappat i vikt och var yr. Jag tänkte sätta mig ner för säkerhetsskull men det hann jag aldrig. Jag svimmade framför en lärare som passerade och togs ut ur gymnasiet. Och jag grät, herregud vad jag kände mig förstörd. Min kropp och min person kände jag så starkt hat och så mycket avsky inför, så inga ord räcker till här. Jag hade i min känsla bara mitt presterande kvar – skolan. Jag föll ihop och plötsligt fanns ingenting kvar. Jag var ingenting längre.
Sjukskriven med grova sömnstörningar, mardrömmar, självskadebeteende, matvägran och ett enormt självhat. Då kändes livet som mest svårt, som mest meningslöst. Ibland under samtalen på BUP – barn och ungdomspsykiatrin, så försökte jag ”hinta” om att det vi pratade om inte var själva problemet. Men det var ingen som ville höra. Jag hade ospecifierade ätstörningar – punkt slut. Även om det inte stämde med symptomen så var det diagnosen man satt – min stämpel. Och det var som att alla vuxna runt omkring tappat sin hörsel – som att hela världen hade blivit både blind och döv, förutom den medvetna ondskan som fanns där. Och för högt vågade jag inte längre ropa. Jag var rädd, livrädd.
Idag studerar jag, ett ämne i taget. Än så länge har jag bara A och B, i alla ämnen jag än så länge klarat av att beta av. Mina förutsättningar är inte de bästa med koncentrationssvårigheter och alldeles för lite mat och sömn. Men jag kämpar och jag älskar att se att min kapacitet överstiger något uselt G, i min värld.
Att vänta barn
Denna sorgen är nog en av de starkaste. Jag hade fått höra så många år att jag
”- Skulle förstå den dagen jag själv fick egna barn.”
Som en förklaring på vuxnas icke handlande. Som en förklaring till varför jag hade fått ”stå ut”. Plötsligt hade jag ett annat liv i min kropp och allt i mig skrek motsatsen. Jag var nervös, rädd för att någon skulle sparka sönder mig, ha ihjäl den lilla/lille som låg därinne. Ångesten jag levde med för den rädslan var i många månader närvarande. Jag höll händerna på magen som ett skydd, jag vände mig med ryggen emot folk för att i värsta fall kunna skydda magen. Jag ställde mig medvetet en bit ifrån folk när jag pratade, jag sov med uppdragna ben och armarna runt en kudde över magen. Jag älskade livet därinne och min värsta fasa var självklart att även denna/dennes liv skulle bli till en katastrof. Jag vågade under de första månaderna inte lita på någon. Jag grät under undersökningarna för jag var så rädd att någon skulle medvetet skada mitt ofödda barn. Jag grät över glädjen att höra den lillas hjärtljud. Min barnmorska var en fantastisk kvinna som unnade mig att njuta när jag kunde och trösta när jag var orolig. Påminna mig om att jag är nu var vuxen och redo. Det kommer gå bra. När Gabriella väl var född så kom hon hem till oss med en föräldratidning och choklad. Det glömmer jag aldrig, chokladen har jag aldrig ätit upp. Den har jag kvar än idag. Likaså tidningen. Hon blev en för mig frisk vuxen att se på och tillsammans med några till exempel på det friska se hur det skulle vara – så som det skulle ha varit.
Trots detta kunde jag inte bryta mina bojor. Jag hade kontakt med mitt biologiska ursprung och jag visste inte hur jag skulle kunna bryta det. Tillslut så hittade jag ett sätt, men det var allt annat än smärtfritt. Men meningen;
”- Att jag skulle förstå den dagen jag själv fick egna barn.”
Den underlättade. För där i förlossningssalen efter 24,5timmas kämpande så höll jag i en liten skatt på 2,5kg och aldrig hade det känts mer främmande än att kunna förstå den och många andra meningar. Hon låg där med sina stora mörka ögon och förlitade sig helt på mig, mitt beskydd, min kärlek och omsorg. Hennes födsel skapade glädje och framtidstro och självklart också sorg. Plötsligt kunde jag inte försvara de vuxnas agerande/icke agerande mot mig som barn – för jag såg min dotters tilltro till mig som vuxen och möttes av kärlek – ett barn är bara värme och kärlek. Det är tufft ibland men likförbannat är det värme och kärlek. Värme i de vackra ögonen. Ett litet hjärta som slår. Ett liv som kommer ifrån mig och är mitt totala ansvar. Jag kunde skjuta undan det mesta av sorgen, under hennes första levnadsår.
Jag blev istället – mamma och ”bara” mamma. Allt annat tryckte jag ner, jag var tvungen till att göra så. Sen kom sorgen, som en käftsmäll. Jag mötte min bäste vän numera och jag började bearbeta vad som faktiskt hänt och framförallt det faktum att jag då också varit ett barn. Jag hade hela tiden skyddat mig själv och ursäktat det som hände mig med att jag var lillgammal. Plötsligt så för varje månad som gick såg jag mitt eget barns uppväxt. Framsteg, trots, glädje, ilska m.m. och ändå var hon och är kärlek. Rakt igenom det bästa jag vet, min största glädje och inspiration. Mitt allt. Mitt liv. Och min egen uppväxt blev bara vidrigare hela tiden, desto mer jag såg hur det skulle vara. Desto mer jag kände för mitt eget barn. Jag kunde inte längre ursäkta de som funnits i min närhet när jag utsattes. Muren jag för livets skull murat runt mig själv började sten för sten att falla. Och sanningen ticka in – Jag var bara ett barn.
Nu under min dotters uppväxt får jag njuta av all glädje hon ger och sörja mig själv i takt med hennes utveckling och alla framsteg. Desto äldre hon blir desto mer förstår jag hur liten jag var när allt startade. Desto mer förakt känner jag självklart emot dem som ansvarade för mitt liv. Och nej, jag förstår inte meningarna om att jag skulle förstå när jag själv fick egna barn. Ingenting har någonsin varit mer främmande än det – att förstå att man ens fysiskt eller psykologiskt kan svika sina egna barn så djupt.
Så jag älskar mitt dotter, skyddar henne för allt jag är värd och ibland känns det som att jag korta stunder ser mitt egna oskadade jag framför mig när hon visar vad hon lärt sig, hur stor hon blivit. Och aldrig ser hon så liten ut som då, mitt i sin egen fascination över sitt ”stora jag”. Älskade lilla barn. Och skulle någon kröka ett hårstrå på hennes huvud så vet hon – så vet jag – att den personen ligger så illa till att ord inte kan beskriva hur långt den personen bör springa.
Hon lutade sig över mig igår morse, satte sig sedan hos mig bara för att som tidigare klappa mig på kinden och med sin ljusa röst säga:
”- Mamma dom gjorde dig ledsen, det får man inte och du har mig nu så strunta i dom.”
Och tänk om hon visste hur rätt hon har. Ja, dom skadade – min dotter helar utan att ens själv förstå det. För ens barn är ”bara” värme och kärlek. Och i livets olika faser av sorg över förlusten av mitt egna barn inuti mitt ”jag” så har jag henne att se på och det gör livet möjligt, så värt att leva – trots allt.
All min kärlek
//Malin Lundgren