nov
14
När murar faller…..
november 14, 2014 | Kommentarer inaktiverade för När murar faller…..
så gör det väldigt ont. När sanningen dundrar in i vårt innersta, om det som skett mig och er mina medsystrar och medbröder, alltså när det blir glasklart att det som gjordes och sades till oss som barn, verkligen gjordes och verkligen sades då händer mycket. Då när den insikten når en. Inte minst sorg, vrede och panikkänslor över att som vuxen VETA att ja, det var verkligen fel och sjukt. Då faller en stor sten ur muren, och för mig gjorde den stenen oerhört ont. Den plågar mig fortfarande trots att flera år har gått, sedan den föll.
Kära läsare, kära ni som följer min väg- min resa. Jag är så tacksam att ni tar er tid och kraft att läsa denna blogg, vissa av er följer mig på fler sätt än så har jag märkt och det är helt okej. Men kära bröder och medsystrar och anhöriga till utsatta barn m.m. Jag vill bekräfta att jag ser era mail, det kommer oerhörda mängder av dem och jag är oerhört tacksam för att ni väljer att anförtro era egna upplevelser och historier med mig. Jag läser allt jag får och skriv gärna vidare till mig! Jag svarar när jag kan, både har tiden och kraften som ändå krävs. Ni skriver inte för ”ingen” så att säga. Utan jag tar mig tiden att läsa, men i min takt för att själv orka fortsätta min egen resa och orka fortsätta att belysa hur det faktiskt ser ut – inte bara min historia – utan för oss alla, medsystrar och bröder som blivit skändade som barn! Men jag svarar i den takt och mån som jag just nu kan. Så jag ber er att ha överseende med att svarstiden speciellt just nu kan vara mycket lång. Men fortsätt gärna att skriva ändå och ni kan vara säkra på att jag läser och tänker på er alla, ber för er frid, att er resa ska skall gå så väl som möjligt!
Det finns dokumenterat när jag som 13åring säger följande;
”- Jag vill egentligen inte dö, jag önska bara att allt vore annorlunda.”
Jag skar sönder mig själv, igen och åter igen. Mindes den första riktiga skräcken, men visste inte då hur mycket mer av den jag senare skulle utsättas för, och det på värre sätt – otänkbara för en frisk människa.
Igår ökade min puls, den gjorde det kraftigt då jag ensam på kvällen grejade och hastade runt här hemma. Minnesbilderna i mitt huvud som jagad for runt i mitt huvud med enorm styrka. Min kropp vågade inte och kunde inte vara stilla. Jag klarade helt enkelt inte av att sitta eller ligga ner utan var tvungen att gå snabbt runt, runt, runt. Tänkte ta er med tillbaka till vad som spelades upp i mitt huvud under den stunden igår kväll. Låt mig först förklara att det första glasklara övergreppet precis skett och detta är vad som hände sedan då för drygt 13år sedan, jag skriver om mig själv i tredje person då det är vad jag mäktar med just nu;
Hon stod och rotade efter pengar i påsen, i vitrinskåpet i köket där pengarna för hennes försäljning av GT samlades. Hjärtat fullständigt rusade. Första övergreppet hade skett, hon tog de 20-lappar hon behövde och stod där i sitt ljusa nattlinne helt i chock. ”Vad ska jag göra? Vart skall jag ta vägen?”
Hennes lillebror kikade ner på henne ifrån husets övre våning. I panik skrek hon åt honom att banne mig gå in i badrummet och borsta sina tänder, hon skällde på honom för att hon behövde försprång och hon stod vid ytterdörren. För att få det försprånget så behövde hon snabbt få undan lillebror. Hon skämdes senare över att hon röt så åt honom men barnet var ju utom sig av rädsla! Så låste hon försiktigt upp, med hjärtat slåendes i en hiskelig fart, försökte hålla tillbaka paniken i några sekunder och sedan klev hon ut. Stängde försiktigt och började springa, springa för livet.
Skor hade hon inte på fötterna, det var kallt men det kände hon inte då. Hon sprang mitt på vägen, det snabbaste hon förmådde och med nattlinnet farande i blåsten som det enda skyddet över den lilla kroppen. Så fort hon hörde en bil så kastade hon sig i diket, hon var livrädd för att han skulle leta upp henne och få fatt i henne. Barnet fruktade för sitt liv, ordagrant. Än hade ingenting hunnit sjunka in, mer än att det som gjordes emot henne var fel och äckligt. Det skrämde henne för livet som hon nu sprang för. Ut ifrån den gatan de under hela hennes uppväxt bott på och vidare. Tillslut nådde hon en busskur men vågade inte sätta sig i den, för rädslan att bli sedd, tagen tillbaka hem. Så hon la sig i det djupa diket på andra sidan vägen vid busskuren, så hon såg den men ingen såg henne liggandes där i de kalla löven i ett jordigt dike, gömd och skakandes.
Efter en stund förstod hon att det krävdes en ny plan, hon behövde ta sig till någon snabbare än såhär. Så sakta klättrar hon upp ur diket, jordig och iskall. Springer rakt över vägen, upp på trottoaren och fortsätter springa, det är som om hon plötsligt kan springa hur snabbt som helst och det utan att bli det minsta trött i kroppen. Flickan kämpar ju för sitt liv – adrenalin påslaget måste ha varit gigantiskt. Allt känns overkligt. Ingenting går att greppa än, mer än äckligt, fel och känslan av skam och fullkomlig panik/rädsla.
Jag ser, om jag blundar, mina små fötter springa över asfalten.
Hon är springandes där liten och kall på väg till ett hem tillhörande två vänner. På vägen fortsätter hon kasta sig undan och gömma sig varje gång hon hör en bil eller i mörkret som är, ser ljuset av en kommande. Tillslut når hon med såriga fötter sina vänners hem. Hon ringer på dörrklockan och har ingen aning om vad/hur hon skall förklara vad som hänt och hur dom måste låta henne stanna där, i deras trygga hem. Flickan är rädd. Den ena vännen öppnar dörren, hon ser på sin vän och vännens ord blir
”- Han har gjort nåt nu eller hur?!”
Hon blir insläppt, får låna duschen. Gråter och ser på sina vänner. De som bara mött denna sjuka pedofil lite snabbt, i förbifarten, men ändå snappat upp att han var farlig och sjuk och att det bara var en tidsfråga innan någon skulle som nu – skadas djupt av detta Monstret. Hon får lov att stanna där på natten. Men sen tvingas flickan att återvända hem. Till en bostad som aldrig mer blev densamma, till människor som ändrade skepnad inför hennes ögon.
Idag har jag kontaktats av en stor aktör inom Media. Angående medverkan där. Detta gör mig väldigt inspirerad att fortsätta uppmärksamma vad som sker emellan fyra väggar. Vilket jag också beslutat att fortsätta göra – belysa. Berätta om min historia och förklara för att andra förhoppningsvis ska finna tröst, hopp och tro som själva varit där jag varit. Men också för att alla vuxna skall se sig omkring en extra gång, på de barn som finns i deras närhet. Samt öka förståelsen för vad som händer i en människa som under lång tid traumatiseras alltmer. Och lyfta skulden och skammen ifrån oss som brottsoffer. Så självklart medverkar jag. Tyvärr, kan jag nu inte skriva ner vart, när och hur här. Detta av säkerhetsskäl. Men när det är dags så uppdaterar jag väl på plats. Jag hoppas ni fortsätter att följa mig och skänka styrketankar, för de behövs. För visst är detta en kamp, för mig en livsviktig sådan. Nu vet ni i alla fall att ni snart får veta mer om mig, min historia och mina tankar kring varför jag själv väljer att vara icke-anonym.
All min kärlek, inte minst till alla de som en gång sprang för sina liv och de som idag springer.
//Malin Lundgren