nov
17
Visst är det lätt…
november 17, 2014 | Kommentarer inaktiverade för Visst är det lätt…
att döma när man inte gjort sig insatt och själv varit där och sett hur det verkligen, på riktigt ser ut. Och visst är det lätt att döma någon som inte ”håller måttet” eller gör och är som normen. Det är lätt att döma och det gör folk, hejvilt. Inte minst läkare, myndigheter och andra instanser med makt, som ibland använder sig av maktmissbruk – det ska gudarna veta.
Jag tänkte berätta lite för er om delvis mina studier och delvis mina kontakter med myndighetspersoner. För att ge er läsare en mer rättvis bild, en mer överensstämmande bild av hur sanningen – verkligheten – faktiskt ser ut, för mig och säkert för många fler!
Jag är idag sjukskriven sedan flera år tillbaka. Jag avskyr att vara sjukskriven, det får mig att känna mig dålig, ibland helt värdelös. Men jag har fått godkänt att studera samtidigt på 25% och det ger mig så mycket! Då får jag se att jag klarar det, kommer klara det. Än så länge efter snart 5 kurser avbetade så har betygen blivit bara A och B = MVG och VG+. Det gör mig så glad, det sporrar mig till att kämpa vidare, och våga tro i alla fall litegrann på att en dag skall jag nå mina mål och mina drömmar. Men kan jag studera så som någon utan komplex PTSD kan? Påverkas jag av min historia även när jag studerar?
Ja, självklart. Det jag har varit med om påverkar det mesta i mitt liv och det jag tar mig an, inte minst mina studier. Jag studerar flitigt, jag älskar att lära och det är tur för jag kan inte studera på ett ”vanligt” sätt. Kan inte sitta 3timmar och flitigt i sträck studera – så som normen kan. För om jag blir still för länge så har jag ofta dagar då min kropp får panik eller ”låser sig”. Så om jag tänkt studera 3timmar en dag, och som vanligt gå in för det till 100% så kommer det ta mig minst 6timmar för att slutresultatet skall bli 3timmars flitigt studerande. Hur kommer sig detta?
Detta beror på min komplexa PTSD, samt alla de kroppsminnena som jag genomlever nu och gjort under en lång tid. Jag sätter mig oftast med böcker och block – redo – motiverad. Kör igång med att läsa, anteckna och sen plötsligt så skriker det i mitt huvud. Plötsligt kommer ”då” tillbaka inuti i mig. Då måste jag släppa pennan och resa mig upp och sätta mig på golvet och exempelvis gunga fram och tillbaka för att på så sätt dämpa ångesten över det jag hör – barnet som skadas som hörs i mitt huvud – barnet som var jag.
Så efter i genomsnitt 30min till en timma, så kan jag uppta studierna igen, men gör det genomsvettig, ibland med gråten i halsen ibland med tårarna rinnande i ansiktet. Sen sitter jag gungandes en stund på stolen innan kroppen lugnat sig tillräckligt mycket för att kunna vara stilla. Jag studerar flitigt ännu en stund och njuter av att det fungerar och plötsligt slår jag mig själv hårt och rent instinktivt på nacken, låren, gnuggar runt kring mina handleder. Då är det de fysiska minnena som gör sig till känna, jag försöker trots det studera vidare men efter en stund har ångesten eskalerat så till den vidden att mina handleder känns fastbundna. Och då måste jag försöka inse att jag måste pausa igen, jag vill inte pausa men mina händer lyder mig inte just då och jag kan inte anteckna längre. Så jag går med mina handleder hårt pressade emot varandra runt, runt och runt…..
Jag försöker dra boken till kanten och läsa ståendes och göra det i rörelse så ingenting mer på min kropp låser sig och för mig tillbaka till ”då”. I bästa fall så släpper handledernas låsning inom 45min och i så fall kan jag återigen gå tillbaka till studierna och antecknandet. Då är jag tacksam, om det inte vill sig väl så låser sig fler delar av min kropp och jag blir disorienterad – lägger mig på golvet och dras med tillbaka till ”då”. Min nuvarande verklighet försvinner. Detta hör också till komplex PTSD. Då kan jag ligga där låst i flera timmar.
Så med mina flashbacks, med allt vad min komplexa PTSD betyder och är, så blir det inte lätt att studera. Det är inte lätt på något vis. Det kräver av mig en extrem vilja och en extrem ovilja till att ge upp. För att ge upp vore de lättaste, men jag vill så mycket! Jag har mål och drömmar, jag skall dit. Sen att det för mig kommer ta längre tid – bevisligen, så vad? Känslan när jag når dit jag vill, kommer vara otrolig och värd allt det slitet jag nu lägger ner. Trots att min PTSD försvårar, så ser jag till att klara uppgift på uppgift, prov efter prov.
Så det finns mycket vilja i mig, jag kämpar verkligen för att nå framåt – klara mer och bli starkare men sen har jag den hårda vägen också fått lära mig att inte ila framåt för då blir det bara en sak av det – Jag kraschar. Och därför är jag positiv och realistisk kring mina studier och kring vad jag klarar och inte. Ibland underskattar jag mig själv (läs ofta) men då har jag min bästa vän att ”bolla” mina tankar med och denne har bra koll på vad jag klarar och inte. Så därför litar jag på denna personens omdöme och otroligt ofta har vännen rätt, som tur är. Så ja, jag studerar ”bara” på 25% men vet ni vad? När jag räknar ut hur mycket tid första inlämningen har tagit, som lämnades in i fredags – en inlämning som borde tagit 15 timmar att få klar. Ja, då ser jag att jag enligt mitt schema har studerat på heltid, räknat i timmar för att klara av det. Och det har ingenting med att jag är ”mindre begåvad” att göra, för det är jag inte. Det är bara ett av alla pris jag får betala för det jag som barn utsattes för. Men det bevisar väl om någonting att vilja finns!?
Så när då försäkringskassan eldar en i arslet, så att säga. Att man borde klara mer och så vidare. Då är det inte konstigt att jag nästan får spel, för jag gör ju långt mer än de flesta sjukskrivna gör! Och jag bevisar om och om igen att jag kämpar och är villig att kämpa för en bättre framtid. Så när jag ses ner på, vilket alltid förkrossar mig lika mycket, så känns det så oförkänt. Jag valde ju aldrig att hamna här, det var ju samhället som svek i första hand. Exempelvis socialtjänsten som efter att ha hört mig berätta att jag utsatts för övergrepp ansåg att jag var problemet, att det var synd om mina föräldrar och att jag var ett jobbigt problembarn! Jag polisanmälde 12-13år gammal en pedofil – försökte stoppa det som skedde, polisen trodde mig. Men ingenting mer blev gjort! Så jag anser att samhället allt för ofta sviker de barn som en gång redan blivit svikna av både vuxenvärlden och samhällets instanser.
Vad sägs om att stödja oss istället? Ringa och peppa oss till att fortsätta kämpa och prata till oss som fullgoda, värdiga människor? FK borde få gå kurs i hur man skall bemöta människor för att få ett gott resultat och då inte bara pengamässigt utan för den enskilda individen! Det är så sorgligt att vårt samhälle håller så bra för alla dem som inte behöver hjälpinstanserna – de anser ju att vårt samhälle är rentav fantastiskt. Ja, vårt system håller för alla dem som inte behöver det – men inte för dem som behöver det! För dem som behöver det, likt jag själv, då har det visat sig brista både en, två,tre och oerhört många fler gånger! Då pratar jag inte bara om FK utan också om andra instanser ex. i kontakt med läkare och andra myndighetspersoner. Ibland har socialarbetare m.m. visat på rent maktmissbruk – precis som den socialsekreterare som hade hand om ”mig och mitt fall” då när jag var bara ett barn som ropade efter hjälp. Hon såg väldigt snabbt till utan att ha satt sig in i fallet att jag var ett problem, och att mina föräldrar förtjänade bättre än att jag anklagade deras vän för saker som aldrig skett, enligt henne.
En dag kanske jag söker upp den socialsekreteraren som hade hand om mitt fall 2001/2002 och konfronterar henne med vad hon gjorde möjligt. Tanken har slått mig många gånger. Att rakt upp och ner få berätta vilka konsekvenser detta sedan nu ger mig i mitt liv. Och vilket totalt vedervärdigt arbete hon faktiskt gjorde som anklagade ett barn för både det ena och det andra, inte minst över att vara en börda för sina föräldrar genom att prata om de ”påstådda” övergreppen – Jag var ju bara ett barn som sökte efter skydd! Det kan låta hårt men det är rättvist – jag anser att den människan som hade hand om mitt fall, hon har ordagrant mitt blod på sina händer. Hade hon arbetat på ett korrekt sätt så hade jag aldrig utsatts mer – aldrig suttit här med min komplexa PTSD som en av alla följderna.
Men som sagt jag ger mig inte, jag kämpar på. Visst är det mycket svårare och mer tidskrävande för mig att studera än för någon utan min historia och utan PTSD. Men därmed är det inte sagt att det är omöjligt! Så därför väljer jag att kämpa vidare och glädjas vid varje besked om ännu ett A, B eller kanske får jag mitt första C på den inlämningen som gjordes i fredags. I så fall är VG okej så länge det inte är under det, aldrig under det. För jag vill så mycket, jag lever så mycket och det tänker jag fortsätta göra trots att det är svårt, trots att jag inte borde finnas här överhuvudtaget. Ännu mindre klara av att studera, och inte ge upp trots goda skäl för att ge upp.
Jag hoppas ni som kan kämpar med mej, medsystrar och bröder vi klarar det! Vi må ha förlorat striden, förlorat våra kroppar, blivit berövade delar av oss själva. Vi må leva med konsekvenserna av Monstrens handlande men det betyder inte att vi inte stred! Det betyder inte att vi inte kommer fortsätta att strida, så vässa din penna (oavsett vad ditt mål är) och gå den väg du vill gå. Kämpa för den och strid för den, jag tror på dig och jag tror på mig – vi kommer fram tillslut, jag bara vet det och det gör mig så euforisk!
De tog inte allt. Därför ska jag nu plocka fram böcker och block igen.
All min kärlek
//Malin Lundgren