okt
31
Vi var bara barn…
oktober 31, 2014 | Kommentarer inaktiverade för Vi var bara barn…
ja, så kan jag tänka idag. Om min egen historia och andra barns historier. Vi hade ingen makt, vi hade inget val. Intellektuellt sett vet jag det lika bra som någon annan. Men det finns ett ödesdigert men som sitter benhårt kvar i mina känslor, i min själ. Detta ”men” verkar aldrig upphöra, det verkar aldrig ta slut. Oftast handlar det där ”men” för min del om att
”Tur att det bara var jag, och ingen annan”
”Om jag inte hade varit så dålig och äcklig så hade det inte hänt mig”
”Men tänk om jag hade gjort si eller så, tänk om det var mitt fel!”
Oavsett vilken av dessa tankar och otaliga flera, så följs detta ord – men – av skuldkänslor, skam och ett otroligt starkt självförakt. Sånt här ska man inte ”erkänna”, titta bara hur de flesta människor väller ut sig över ex. facebook med alla bra/positiva uppdateringar om sig själva, sina familjer, sociala liv och utseendehetsen. Fasaden, den fördärvande fasaden, tänk hur farlig den kan vara. Tänk vad bra det hade varit om folk istället var ärliga över sociala medier och skrev ut både de roliga/positiva/glädjande men också deras tvivel/ångest/tillkortakommanden m.m. För i princip ingens liv ser ut som det gör på deras facebook sida. Där är ”godbitarna” plockade och förevigade, vem försöker vi lura? Genom mer ärlighet och fler nyanser så skulle vi säkerligen hitta fler som känner som vi själva, finna tröst i att man bara är en människa med goda egenskaper såväl som mindre goda. En tanke, mitt för dagen slutkörda huvud fick. Och tro nu absolut inte att jag tycker mig vara bättre än någon annan, absolut inte! Visserligen skriver jag ut även tråkigheter, tillkortakommanden och trista saker på facebook men allt, nej – långt ifrån allt.
Men här över min blogg/hemsida väljer jag att berätta för er om det mindre fina/korrekta/duktiga. Varför gör jag det? Jo, för jag hoppas det kan skänka hopp för de som upplevt något liknande som det jag själv upplevt. Kanske att någon känner igen känslorna, beteendet, svårigheterna och därför känner sig mindre ensam, tack vare ärligheten jag bestämt mig för att här få ner i ord så gott jag kan. Jag känner mig ofta osäker innan jag uppdaterar för det är otroligt självutlämnande och självklart är det möjligt att vända det på ett ont sätt emot mig. Men i så fall är det av en ond människa, och det onda får aldrig segra!
Idag ”låste” sig min kropp. Mestadels av dagen har ägnats åt studier – religionsstudier. Betar av kurs efter kurs för att sedan kunna vandra framåt mot mina mål. Men mina viktiga delmål är också uppsatta, och jag ser framemot att nå var och ett av dem. Min kropp fastnade alltså tidigare idag. För er som inte alls förstår vad jag nu försöker säga så skall jag förklara mer ingående.
Jag satt och studerade, blev efter två-tre timmar illamående så började det. Flashbacksen i mitt huvud (bilder,röster inte minst skrik, dofter m.m.) snurrade på allt snabbare och jag blev mer och mer kallsvettig över ryggen. Tog en pepcid (tablett mot magkatarr som jag ofta får) och la mig ner på sidan. Väl liggande där med huvudet på en kudde och kramandes en annan kudde, så förvirrade jag bort mig själv. För skriken i huvudet hördes högre och bilderna blev tydligare. Detta är en del av vad min komplexa PTSD innebär – en bit av hur den påverkar mitt liv. Jag råkade lägga mina vader emot varandra och plötsligt ”frös” kroppen, mina ben låste sig. Kroppsminnena skrek fysiskt att jag var fast igen, fastbunden – vristerna tajt ihop med varandra, med gaffatejp. Jag kände hur mina ögon, likt då under övergreppen, fokuserade på en punkt – uppspärrade. Jag sa till min vän innan denne rusade iväg i arbete att jag är rädd för att jag kommer ”låsa mig” i det som varit, i då:et. Tyvärr var denne ändå tvungen, med goda skäl att snabbt bege sig. Men jag låg där rädd just då, ensamheten kändes brännande i bröstkorgen. Jag försökte röra mina ben, försökte med all kraft att få isär mina vader/fotanklar men även fast jag i början kunde röra på dem lite så kunde jag inte få isär anklarna som låg tajt tryckta mot varandra. Det blev mer ett panikartat små sparkande med låsta ben.
Tanken dök upp, – Jag är en sjöjungfru. Så tänkte barnet i mig när benen bundits fast och jag inte hade en chans att ta mig loss. Jag försökte för mitt inre fly ifrån det som i verkligheten skedde och känslan av att inte ha två ben som man själv kan röra, gjorde att jag under tiden fantiserade om att jag var en sjöjungfru och att det var därför jag inte kunde röra mina ben som jag ville.
Nu låg jag där idag igen. Benen låsta – bilden av sjöjungfrun i mitt huvud, för att psyket försöker rädda mig – det vet jag. Skulle jag ta in allt som skett på en gång så skulle jag dö. Så enkelt och samtidigt svårt är det. Några minuter senare låste sig mina handleder, jag kunna förnimma tejpen runt dem. Hårt spända hamnade mina armar utsträckta över mitt huvud – handlederna pressades emot varandra och ena armen vred sig åt ”fel håll” när jag försökte ta mig loss ifrån ”låsningen”. Detta gjorde att det efter 30-40minuter gjorde riktigt ont i den vänstra armen och handen var iskall. Så där låg jag i uppskattningsvis en timma drygt.
Min kropp kunde jag känna men inte själv med tanken/fysiskt kontrollera. Jag blev disorienterad. Tappade mitt här och nu, men denna gången inte helt och fullt men nästan. Kroppsminnena haglade på under denna timman och jag kände händerna på min kropp åter igen, kände en del av det jag inte kunde känna då under övergreppen, för då hade jag inte varit kvar här. Magen dunkade och brände, tårarna rann men ansiktet kändes som sten. Jag kände mig åter igen som en leksak, som om jag var tillbaka i då – när jag var en pedofils leksak. Jag kände rädslan, paniken över att inte kunna skydda mitt huvud och ansikte. Men efter en timma, som kändes som en evighet så ”kom jag loss” – jag var inte längre i ett fryst tillstånd. Inte längre paralyserad.
Först släppte låsningen i handlederna och armarna. Några minuter senare släppte det i benen, fotanklarna. Och skakningarna av rädslan upphörde denna gången turligt nog ganska fort. Men oj, efter en timma av sådan anspänning både psykiskt och fysiskt så är man helt slutkörd. Det kan jag lova! Jag försökte studera igen efter att jag känt igenom min kropp och konstaterat att jag inte var skadad – igen. Och sett mig omkring och var säker igen på vart jag befann mig. Men väl vid böckerna, med pennan i handen så kunde jag inte koncentrera mig alls. Koncentrationssvårigheter är också en del av vad min komplexa PTSD utgör. Vilket för mig är oerhört frustrerande då jag älskar att lära mig nya saker/nya ämnen. Tur är det då att jag är enveten. Det blev tillslut så att jag fick ta några timmars paus ifrån studierna och sedan sätta mig igen och ta ”nya tag”. En stund till med studier blev det, om än inte lika lång som jag hade önskat. Men jag väljer inte hur mycket min PTSD ska kontrollera min vardag, och det är olika från dag till dag.
Idag blev inte allt som tänkt, men jag tänker vara nöjd ändå – Jag fick hålla om mina älskade (med)syster flera gånger och prata några minuter till med henne och det kändes jättevärdefullt. Dessutom har jag kramat om tre andra väldigt värdefulla människor idag – så jag anser mig trots allt lyckligt lottad för det. Även om jag just nu har en tuff period. Men även den skall jag igenom – var så säker.
Vi klarar detta medsystrar/medbröder. Vi är på det vidrigaste tänkbara sätt ”skolade” till att vara och bli överlevare. Så vi klarar oss, även om det gör oerhört ont att välja livet. Jag vet….
Nu får det räcka med studier för idag. Min kropp och själ behöver lite vila.
All min kärlek
//Medsyster Malin Lundgren