nov
15
Balans…
november 15, 2014 | Kommentarer inaktiverade för Balans…
Som så mycket i livet handlar det om balans, inte minst i mitt egna just nu. Min dotter fick medverka på bilderna i Hemmets veckotidning. Även här kommer säkert någon bild ibland komma upp på oss ibland, men där slutar hennes medverkan. Jag har fått frågor över min mail om Gabriella och vår relation, i all välmening som det verkar men dessa mail förblir obesvarade då hon bara är ett barn och min relation till min dotter anses jag vara privat. Jag är väldigt personlig i denna bloggen, i intervju och föreläsning men jag försöker skilja på att vara personlig och privat.
Såhär mycket kan jag dela med mig av. Min dotter är mitt liv, min skatt, det käraste jag har. Vi liknar varandra i mångt och mycket – envisa, villiga att kämpa för det vi tror på, levnadsglada och kreativa. Min relation till min dotter är fantastisk, vi har det väldigt gott tillsammans. Hon lär mig och jag lär henne, om allt ifrån livets största frågor till räkningen i matteboken. Gabriella vet självklart inte om hela min historia utan hon vet så mycket som jag anser vara lämpligt d.v.s. att det finns goda och onda människor och tyvärr har mamma träffat onda när hon var liten.
Men igår kom frågan, angående min tatuering för första gången – varför jag är tejpad över munnen. I och med att jag tatuerat in min historia på min vänstra överarm så är det en väl befogad fråga. Jag bad henne få svara imorgon, då det var igår kväll. Nu är det = idag. Jag har svårt att veta hur jag ska förklara, men när frågan kommer igen så ska jag förklara tillräckligt mycket så att hennes nyfikenhet stillas men tillräckligt lite för att hon ska få behålla den oskyldiga syn som barn har på världen och människan. I sinom tid får hon ändå veta mer, men den tiden är inte nu. Men balansen i allt är avgörande även där.
Jag har fått många frågor om min tatuering – alltifrån varför jag valde att göra den till vart jag gjort den. Min tatuering påminner mig i stunder av förvirring att ”då” inte är nu. Att det är över. Dessutom tillhör min historia mitt liv såklart och det är ännu ett sätt att vägra vara tyst på. Det har belyst övergrepp, barns utsatthet m.m. jättemånga gånger och det gör mig stark. Då känns det meningsfullt. För de som frågat, vilket är många så har jag berättat en liten del om varför jag har detta konstverk på ett väl synligt område på min kropp. Det handlar också om att vägra skuldkänslor och skamkänslor. Missförstå mig inte, de finns där smygandes kommer de ibland. Ibland dundrar de in. Men jag vägrar att gå med på att skuld och skam känslorna blir till ”mina”. De skall placeras på de som gjort sig skyldiga till dem – d.v.s. den som begick övergreppen och de som stod runt om och ingenting gjorde. Så mitt inre barns protest, också.
Nu skall vi iväg och umgås med vänner. Vilken tur att man har dem!
All min kärlek
//Malin Lundgren