Med mejsel & hammare…

november 16, 2014 | Kommentarer inaktiverade för Med mejsel & hammare…

Så började vår liknelse om vårt gemensamma arbete. Att vi tillsammans med mejsel och hammare stod och slog på en bunker, den ena av oss hållande i mejseln och den andre hamrandes – ett starkt samarbete. Vi menade att bunkern var full av min historia. Det starka ytskiktet på bunkern var så otroligt hållbart, så svårt att ta sig igenom. Flis för flis började vi trots allt få loss minimala bitar. Plötsligt så välte en större del och vi kunde blicka in i bunkern, utifrån. På all bråte såg vi och grät tillsammans. För där nere under all bråte där fanns min källa kvar – där låg ”Lilla Malin” – Barnet som en gång var jag. Skadad och medtagen efter att all historia, efter all bråte som slängts på henne.

Vad skriver jag om och med vem gjorde jag denna resan, detta arbetet?

Jo, med den människan som såg att jag hade ett värde och en potential långt innan jag själv trodde på det för fem öre. Och långt innan jag klarade av att agera som om jag hade ett värde precis så som allt levande har. Denne människan är idag och sedan en lång tid tillbaka min bästa vän. Min stöttepelare och min coach samt mentor på alla sätt och vis, och har så varit genom de senaste snart 5 åren av mitt liv. I början av vår relation, och även senare i vårt ”arbete” har vi funnit många ”språk” – sätt att skriva till varandra på och tala med varandra genom. Sätt som känts lättare än att berätta rakt ut, vi har använt oss av dessa sätt när det vardagsverbala inte fungerat. Då jag inte klarat av att uttrycka vad som hänt, genom att samtala. Vi har ibland valt att exempelvis skriva och prata på engelska för att det för mig inte känts lika skrämmande och ”nära”, det är ett av många sätt vi har använt oss av i perioder. Historien om Bunkern blev till i början av vår relation och den kom till oss båda, som given till oss. Och genom att likna min historia, mitt livs helvete vid en bunker stående på baksidan av mitt hus, undangömt bakom ett nymålat välskött hus – min utsida och det enda jag innan visade utåt – så kunde vi nå varandra och förstå varandra. Jag kunde skriva och prata om hur det faktiskt hade varit fast genom metaforer.

Alla sätt som bannar väg framåt är bra sätt. Alla är vi olika, alla har vi olika sätt att uttrycka oss på. Musiken har för mig alltid varit viktig och vi hade även en period då vi delade låtar med varandra, ifrån min sida mest för att få denne att förstå hur jag för stunden mådde, kände och tänkte. Vi sjöng också tillsammans som en form av terapi, vi som vänner bedrev. Vi har haft och har fortfarande massa olika ”språk” emellan oss som bara vi två förstår. Och det har varit och är superviktigt för min väg tillbaka. Jag hade aldrig varit där jag är utan vår början med mejsel och hammare, vårt påbörjande av en tät ”arbetsrelation” och vi har gråtit, skrikit, förbannat oss över bunkern, över min vidriga historia men aldrig har jag skrattat så mycket heller som med denna för mig underbara människan. Den relationen är för mig speciell på alla sätt och vis för den påminner inte om någon relation jag tidigare haft till en människa. Med denne är jag trygg, där duger jag och mer än så. Där får jag vara den jag är utan att behöva skydda mitt skadade inre. Där finns en människa som ser mig för den jag är .

Jag önskar att alla ni medsystrar och bröder finner en sådan här fantastisk och varm människa som jag funnit, för mig har det varit lika med, steg efter steg framåt i livet. Jag hoppas ni finner era ”språk” och era sätt att samarbeta på. Jag hoppas ni finner en trygg människa som lär om – lär in – att ni visst har ett värde och är viktiga.

Jag önskar er alla det, så oerhört mycket! Och min kompanjon i bunkerrivandet är jag oändligt tacksam för, denna människan har behövts och kommer behövas i många herrans år till. Och som vän kommer jag nog aldrig kunna bryta kontakten med denna människan, som rest mig upp.

Tack min coach för allt du varit och allt du är. Tack för att du ser mig och ger mig av tid och tålamod. Tack för att du finns där för mig i mörka stunder och hjälper mig på vägen framåt.

All min kärlek

//Malin Lundgren