• Sök efter:

• Senaste inläggen

  • Jag söker människor….
  • Medverkan i ”Efter tio”
  • Det är så nära nu…
  • Bortom alla gränser av djävulskap…
  • När nutid och dåtid….

• Arkiv

  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • januari 2014

• Kategorier

  • Okategoriserade

• Meta

  • Logga in
  • Inlägg via RSS
  • Kommentarer via RSS
  • WordPress.org

skulle jag nog kalla det. Jag har en skugga som är barnets och den är full av mörker, full av sorg. Och dess skuggor tränger ibland in även i min vuxna sfär. Låt mig förklara för er hur jag menar.

Barnets sorg, en sorg så otroligt stor och smärtsam. Tiden går men den sorgen över att ha blivit ”bortvald”, förnekad skydd försvinner inte. Den ligger där inuti, gör sig påmind ibland. Tar korta stunder helt över mitt vuxna jag, än idag. Barnets sorg över att inte ha famnen som skyddar en är olidligt jobbig att leva med.

Och sedan kommer olika skeenden i livet då den sorgen blir extra stor, extra påtaglig. Och det jag innan intalade mig själv för att skydda mitt ”jag”, skydda barnet i mig grusas sönder framför ögonen på mig. Och då har jag stått där utan något att hålla i, utan att kunna ursäkta någon annans handlande eller icke handlande. Några av dessa stunder fulla av smärta tänkte jag dela med mig av, kanske kan någon känna igen sig. Fast jag skriver nu utan skygglappar för att skydda mitt ”lilla jag”. Jag skriver det rakt ut.

Högstadiets betyg.

Alla var så ivriga över betygen. Egentligen jag också. Jag älskade att lära mig och jag hade ett ”läshuvud”, men det senaste året hade jag börjat glömma saker utan att kunna förstå varför. Jag fick läsa om det jag redan läst för att mina tankar hamnat någon annanstans. Troligtvis är det i denna vevan min PTSD – Posttraumatiskt Stress Syndrom, gav sig till känna, då jag var i början av glasklar traumatisering. Jag tittade på tjejerna den dagen runt omkring mig då betygen kom. Jag visste att jag hade lättare att lära än många av dem, men det var innan. Så tog jag fram mitt betyg – i efterhand förstår jag att i den situationen jag var så borde jag inte kunnat få några betyg alls – jag borde inte klarat skolan, inte ett enda ämne. Men det gjorde jag, jag läste sista terminen hemifrån. Jag kämpade verkligen för jag ville så mycket. Men betyget jag nu höll i gjorde mig ledsen. Gymnastiken – struken. Jag bytte aldrig om med de andra, vilket såklart innebar att jag ej fick något betyg i ämnet. Och jag som egentligen borde haft bra betyg inom det, hade efter en incident då jag blev retad och ifrågasätt angående några blåmärken inte vågat byta om igen. En gång hade jag låst in mig på toaletten för att byta om, men barns grymhet vet inga gränser och där sätter jag punkt för mitt berättande om det. Sju stycken VG, då fick det mig att gråta. En halv poäng ifrån MVG i kemi exempelvis. Jag som kämpat! Idag förstår jag inte alls, hur jag kunde döma mig själv så skoningslöst. Och resterande usla G.

Var detta katastrofala betyg? Nej, det var det inte. Många fick sämre betyg än så. MEN, jag visste att min kapacitet var större. Jag visste att detta inte var – rättvisa betyg. Jag sörjde att mina förutsättningar inte var som många av de andras och det var hemskt. För jag hade haft mina MVG annars, och i stort VG i det övriga. Och det blev en sorg mitt i ensamheten och all den sorg som redan fanns över förlorandet av sig själv, förlorandet av sitt riktiga ”jag”. Så jag gick hem, grät floder när ingen såg och skämdes över mitt dåliga presterande. Hur jag misslyckats även med skolan, i min känsla. Mina drömmar om att studera till veterinär, advokat eller åklagare kändes längre bort än någonsin. Jag skulle aldrig komma dit jag ville. Det var en sorg mitt i den stora sorgen. Som blev gigantisk för att det redan fanns så mycket hopplöshet och sorg över hur allt annat då var. Jag hoppades att inom studierna i alla fall få duga.

Sjukskriven ifrån gymnasiet

Så påbörjade jag gymnasiet – samhällslinjen. Jag hade kämpat dessa veckorna, jag ville så mycket. Jag vägrade gå med på att ett Monster skulle ta även mitt gymnasiebetyg ifrån mig. Så gick jag där i skolan, med alla böckerna på armen, hade inte ätit på några dagar, tappat i vikt och var yr. Jag tänkte sätta mig ner för säkerhetsskull men det hann jag aldrig. Jag svimmade framför en lärare som passerade och togs ut ur gymnasiet. Och jag grät, herregud vad jag kände mig förstörd. Min kropp och min person kände jag så starkt hat och så mycket avsky inför, så inga ord räcker till här. Jag hade i min känsla bara mitt presterande kvar – skolan. Jag föll ihop och plötsligt fanns ingenting kvar. Jag var ingenting längre.

Sjukskriven med grova sömnstörningar, mardrömmar, självskadebeteende, matvägran och ett enormt självhat. Då kändes livet som mest svårt, som mest meningslöst. Ibland under samtalen på BUP – barn och ungdomspsykiatrin, så försökte jag ”hinta” om att det vi pratade om inte var själva problemet. Men det var ingen som ville höra. Jag hade ospecifierade ätstörningar – punkt slut. Även om det inte stämde med symptomen så var det diagnosen man satt – min stämpel. Och det var som att alla vuxna runt omkring tappat sin hörsel – som att hela världen hade blivit både blind och döv, förutom den medvetna ondskan som fanns där. Och för högt vågade jag inte längre ropa. Jag var rädd, livrädd.

Idag studerar jag, ett ämne i taget. Än så länge har jag bara A och B, i alla ämnen jag än så länge klarat av att beta av. Mina förutsättningar är inte de bästa med koncentrationssvårigheter och alldeles för lite mat och sömn. Men jag kämpar och jag älskar att se att min kapacitet överstiger något uselt G, i min värld.

Att vänta barn

Denna sorgen är nog en av de starkaste. Jag hade fått höra så många år att jag

”- Skulle förstå den dagen jag själv fick egna barn.”

Som en förklaring på vuxnas icke handlande. Som en förklaring till varför jag hade fått ”stå ut”.     Plötsligt hade jag ett annat liv i min kropp och allt i mig skrek motsatsen. Jag var nervös, rädd för att någon skulle sparka sönder mig, ha ihjäl den lilla/lille som låg därinne. Ångesten jag levde med för den rädslan var i många månader närvarande. Jag höll händerna på magen som ett skydd, jag vände mig med ryggen emot folk för att i värsta fall kunna skydda magen. Jag ställde mig medvetet en bit ifrån folk när jag pratade, jag sov med uppdragna ben och armarna runt en kudde över magen. Jag älskade livet därinne och min värsta fasa var självklart att även denna/dennes liv skulle bli till en katastrof. Jag vågade under de första månaderna inte lita på någon. Jag grät under undersökningarna för jag var så rädd att någon skulle medvetet skada mitt ofödda barn. Jag grät över glädjen att höra den lillas hjärtljud. Min barnmorska var en fantastisk kvinna som unnade mig att njuta när jag kunde och trösta när jag var orolig. Påminna mig om att jag är nu var vuxen och redo. Det kommer gå bra. När Gabriella väl var född så kom hon hem till oss med en föräldratidning och choklad. Det glömmer jag aldrig, chokladen har jag aldrig ätit upp. Den har jag kvar än idag. Likaså tidningen. Hon blev en för mig frisk vuxen att se på och tillsammans med några till exempel på det friska se hur det skulle vara – så som det skulle ha varit.

Trots detta kunde jag inte bryta mina bojor. Jag hade kontakt med mitt biologiska ursprung och jag visste inte hur jag skulle kunna bryta det. Tillslut så hittade jag ett sätt, men det var allt annat än smärtfritt. Men meningen;

”- Att jag skulle förstå den dagen jag själv fick egna barn.”

Den underlättade. För där i förlossningssalen efter 24,5timmas kämpande så höll jag i en liten skatt på 2,5kg och aldrig hade det känts mer främmande än att kunna förstå den och många andra meningar. Hon låg där med sina stora mörka ögon och förlitade sig helt på mig, mitt beskydd, min kärlek och omsorg. Hennes födsel skapade glädje och framtidstro och självklart också sorg. Plötsligt kunde jag inte försvara de vuxnas agerande/icke agerande mot mig som barn – för jag såg min dotters tilltro till mig som vuxen och möttes av kärlek – ett barn är bara värme och kärlek. Det är tufft ibland men likförbannat är det värme och kärlek. Värme i de vackra ögonen. Ett litet hjärta som slår. Ett liv som kommer ifrån mig och är mitt totala ansvar. Jag kunde skjuta undan det mesta av sorgen, under hennes första levnadsår.

Jag blev istället – mamma och ”bara” mamma. Allt annat tryckte jag ner, jag var tvungen till att göra så. Sen kom sorgen, som en käftsmäll. Jag mötte min bäste vän numera och jag började bearbeta vad som faktiskt hänt och framförallt det faktum att jag då också varit ett barn. Jag hade hela tiden skyddat mig själv och ursäktat det som hände mig med att jag var lillgammal. Plötsligt så för varje månad som gick såg jag mitt eget barns uppväxt. Framsteg, trots, glädje, ilska m.m. och ändå var hon och är kärlek. Rakt igenom det bästa jag vet, min största glädje och inspiration. Mitt allt. Mitt liv. Och min egen uppväxt blev bara vidrigare hela tiden, desto mer jag såg hur det skulle vara. Desto mer jag kände för mitt eget barn. Jag kunde inte längre ursäkta de som funnits i min närhet när jag utsattes. Muren jag för livets skull murat runt mig själv började sten för sten att falla. Och sanningen ticka in – Jag var bara ett barn.

Nu under min dotters uppväxt får jag njuta av all glädje hon ger och sörja mig själv i takt med hennes utveckling och alla framsteg. Desto äldre hon blir desto mer förstår jag hur liten jag var när allt startade. Desto mer förakt känner jag självklart emot dem som ansvarade för mitt liv. Och nej, jag förstår inte meningarna om att jag skulle förstå när jag själv fick egna barn. Ingenting har någonsin varit mer främmande än det – att förstå att man ens fysiskt eller psykologiskt kan svika sina egna barn så djupt.

Så jag älskar mitt dotter, skyddar henne för allt jag är värd och ibland känns det som att jag korta stunder ser mitt egna oskadade jag framför mig när hon visar vad hon lärt sig, hur stor hon blivit. Och aldrig ser hon så liten ut som då, mitt i sin egen fascination över sitt ”stora jag”. Älskade lilla barn. Och skulle någon kröka ett hårstrå på hennes huvud så vet hon – så vet jag – att den personen ligger så illa till att ord inte kan beskriva hur långt den personen bör springa.

Hon lutade sig över mig igår morse, satte sig sedan hos mig bara för att som tidigare klappa mig på kinden och med sin ljusa röst säga:

”- Mamma dom gjorde dig ledsen, det får man inte och du har mig nu så strunta i dom.”

Och tänk om hon visste hur rätt hon har. Ja, dom skadade – min dotter helar utan att ens själv förstå det. För ens barn är ”bara” värme och kärlek. Och i livets olika faser av sorg över förlusten av mitt egna barn inuti mitt ”jag”  så har jag henne att se på och det gör livet möjligt, så värt att leva – trots allt.

All min kärlek

//Malin Lundgren

 

 

Igår fanns tidningen att köpa – Hemmets veckotidning. Idag för en stund sedan kom reportaget också ut på deras hemsida. Här får ni länken till reportaget;

http://hemmetsveckotidning.se/mammans-pojkvan-forgrep-sig-pa-malin-under-flera-ar/

Mitt möte med Jakob Hydén (som är journalist och fotograf, för reportaget) blev ett väldigt bra möte. Jag är oerhört nöjd med mitt möte med honom, all respekt för hans person när vi sågs och även för ett kanonbra resultat. Tack Jakob och tack till er som arbetar och ger ut Hemmets veckotidning. Ert sätt att arbeta på gjorde det möjligt för mig att berätta, förklara och ändå sedan möta upp Gabriella leendes. Det är ett högt betyg! 🙂

All min kärlek

//Malin Lundgren

Ja, visst är det så. Visst vet jag om att jag tar risker i och med att jag går ut med min bakgrund – min historia. Delvis av den anledningen att mitt liv hittills gått ut på att dölja vad som sker – för att rädda mig och andra. Nu kastar jag ut sanningen och det är skrämmande, väldigt overkligt i känslan. Men jag vet att det är det enda rätta, för mig. Jag måste veta att jag gör allt jag kan, som liten enskild människa.

Samtidigt ökar det riskerna för att jag själv ska råka illa ut. Det vet jag också om. Men säkerhetstänk har jag vant mig ganska bra vid, sedan förövaren kom ut ur fängelset för några år sedan. Och det är många som inte vill att sanningen skall fram. Det är många som skulle gå över lik för att tysta ner vad som verkligen hände – och det faktum att jag vädjade så många gånger om hjälp, hjälp som jag fullständigt nekades.

Detta är mitt sätt att försöka göra en skillnad för de som är nertystade idag. Detta är min ”start” på det jag vill och behöver ägna mitt liv åt – att hjälpa och finnas för andra som varit där jag varit. Och det handlar ingenting om någon form av ”duktighet”, det är även för min egen skull jag känner att jag måste bidra. Om jag hjälper så blir också mitt liv bättre, punkt slut.

Och jag har ideér och planer, jag har sådan tro på den organisation som en dag skall startas upp. Den jag tänkt på i så många år, efter boken kommit ut. Då – då ska jag göra allt för att få den flytande som en livboja för de som likt jag själv hade behövt den. Jag önska jag hade haft den! Och jag har vänner vid min sida, kompetenta människor som jag vet kommer engagera sig. Vilket känns otroligt – helt fantastiskt.

Det finns så mycket att göra, förändra och förbättra. Jag vill så mycket att jag länge haft svårt att veta i vilken tråd jag först skall dra i. Men nu vet jag lite mer i alla fall.

Idag får jag hem tidningen med reportaget i. Imorgon finns det i er närmsta butik. Det är mål nr 1. Mål nr 1 är då uppfyllt och samtidigt skrämmande, känslomässigt gigantiskt men utan tvekan det rätta. Sedan väntar lite mer av den typen av ”engagemang”, sedan är det boken – att färdigställa min bok.

Dit räcker det att jag skriver ut än så länge, ni som följer får ju konstant uppdatering i alla fall. Ett inlägg om gårdagens starkaste Flashback kommer senare men nu tjuter mobiltelefonen, det är alarmet. Det betyder att jag ska sitta nersjunken i mina studieböcker nu och några timmar framåt.

Så All kärlek till Er & jag hoppas ni finns med mig i tanken inte minst imorgon!

//Malin Lundgren

ja, det gör det verkligen. Redan nu finns det ute på sista sidan i Hemmets veckotidning som en liten ”reklam” för vad som kommer i nästa nummer. Här ser ni en bild av hur den ”reklamen” ser ut;

Nästa tisdag publiceras reportaget i sin helhet d.v.s. tisdagen den 11 November. Jag hoppas ni alla vänner, kända som okända är med mig i tanken då! Självklart känns det nervöst, för det är väldigt ”naket” – det är att blotta sitt innersta, det som är och har varit så smärtsamt men jag tror att det är av största vikt att man trots allt det vågar. För vi är många som utsatts/utsätts för denna vidriga form av tortyr, för tortyr är det att genomgå flera år av övergrepp. Ingenting annat, tro inget annat. Jag hoppas ni, framförallt ni med egna upplevelser blir nöjda med reportaget – att det kan få kännas bra även i era hjärtan att det talas högt om det som annars är så nedtystat. Jag hoppas det kan minska någons känsla av ensamhet en aning i alla fall och ge lite hopp och lite tro på livet.

All min kärlek

//Malin Lundgren

 

Ja, kan ni ta in det? Att han som utsatte mig för dessa horribla övergreppen var mentalskötare. En människa som skall hjälpa andra människor som haft/har det tufft. Jag träffade honom inte via psykiatrin, då jag innan han kom in i vår familj inte hade något behov av psykiatrisk hjälp. Låt mig berätta hur han nästlade sig in i den familjen som jag en gång tillhörde, och samtidigt poängtera att jag inte längre har kontakt med mitt biologiska ursprung. Men självklart saknar syskonen och somliga släktingar.

En vän. Så började allt, en glad och väldigt generös vän hade en familjemedlem hittat via sitt jobb. Han kom in i vår familj när det redan var stökigt runt omkring, han smickrade och höjde denna familjemedlemmen till skyarna. Och sedan mig också. Jag var mobbad i skolan, jag ansågs vara ”för ful” för att vara med och äcklig. Och plötsligt fick jag veta att jag var fin och räckte till så som jag var. Så utstuderad ondska. Han kom igen och åter igen, de samåkte till arbetet och träffades hemma flera timmar innan de var tvungna att bege sig till jobbet. I början var jag så glad för jag såg hur denna människan gav min familjemedlem så mycket uppmärksamhet och glädje och jag unnade denna detta oerhört mycket. Jag var glad över att själv slippa vara den ”misslyckade”.

Gåvor gavs – smycken, böcker, saker och ting i allmänhet och medlemmen ur min biologiska familj visste inte hur denne skulle hantera denna mannens extrema generositet och föll som en fura. Så långt så hade övertrampen inom husets väggar bara blivit till opassande mycket kittlande, efter ett tag innanför kläderna. Ännu senare fasthållning, och väldigt äckliga kommentarer när ingen annan hörde som ex. ”Jag kommer köpa dig och sälja dig”.

Han var utåt sett en väldigt god människa. Utåt sett en väldigt generös och varm människa. Jag hade en magkänsla som gjorde att jag kände mig illamående och orolig ganska tidigt i relation till denna människan – någonting i dennes ögon var konstigt. Men jag förnekade för mig själv att det var fel – äntligen var det ju någon som godkände mig, jag ville inte bli fråntagen det! Så gick veckorna, omtanken och generositeten växte och så också känslorna emellan de tu som arbetade ihop. Till början var jag den enda som fick veta och se att de hade en relation – något jag absolut inte fick berätta för någon. Utan det var vår första hemlighet. Den hemligheten gjorde att jag mådde dåligt. Jag kände mig skyldig, jag såg den andre föräldern slita och arbeta, utan att veta någonting. Jag ville berätta men vågade inte.

Så fick jag en boktriologi – ”Sagan om ringen”. Jag fick den såklart den av honom, med orden ”Du är min alv, du blir det snart på riktigt”. Och jag slet böckerna i tusen bitar, jag fick skäll för det såklart. Men någonting i mig sa att nu snart, alldeles snart så kommer allt gå utför – någonting är väldigt fel här. Lite senare fick jag ett halsband som jag klippte sönder i små bitar. Så började pengarna komma. Han kittlade mig för länge, innanför kläderna, ”råkade” hamna för långt upp eller långt ner och sedan la han pengar innanför min kläder – ” Om du säger något så slår jag ihjäl din familj”. ”Om du säger någonting så ska jag slå ihjäl dig”. ”Om du säger någonting så säljer jag dig, din hora”.

Då visste jag. Jag var äcklig, jag hade av hans närhet blivit för evigt äcklig på riktigt. Allt hade varit en lögn för att sedan få utnyttja och skada mig. Hans intresse för de andra familjemedlemmarna var väldigt litet i förhållande till intresset som öppet visades för mig, någonting som vem som helst borde noterat. Också det faktum att jag strax efter starten av dessa övergrepp började skära mig. Något jag aldrig tidigare gjort, slutade äta som vanligt. Började ha ont i magen, vakna av mardrömmar, kallsvettas. Behöva ångestdämpande medicin, sömntabletter m.m. vid en ålder av 12-13år!

Jag visste att det var fel det som hände, att han lurade alla. Jag hade ju sett hur ögonen ändrade sig när han blev ensam med mig. Så jag åkte på skoltid och polisanmälde honom för sexuellt ofredande/sexuella övergrepp – jag uppgav att jag var livrädd. Socialtjänsten kopplades in och polisen var alltså inkopplad. Skolan anmälde med en barn som far illa” anmälan. Alla instanser var insatta, jag berättade vad som hänt. Men ingen lyssnade. Konsekvenserna blev flera års övergrepp/våldtäkter. Jag tystades ner. Jag hotades med att inte få bo kvar hemma om jag inte blev ”bättre för mina föräldrar”. Och det blev styrkt att jag omgående skulle skyddas ifrån familjens vän, något som också blev utlovat – jag skulle skyddas, fast de gjorde ändå klart att de inte trodde på något jag sa.

Två veckor var det bra hemma. Sen var han tillbaka igen. Och jag föll inombords ihop i tusen bitar. Polisanmälan lades ner. Socialtjänsten tog sig inte tid att göra hembesök och se hur jag hade det. Jag var ensam i allt. Och framförallt pedofilen visste – INGEN tror på vad hon säger, det är alltså grönt ljus för vad som helst. Och vuxenvärlden kommer inte hjälpa henne. I och med brist på handlande ifrån vuxenvärldens sida så blev det fyra vidriga år till av övergrepp, deras brist på handlande godkände indirekt det han gjorde – utnyttjade ett barn.

Så visste jag när han gick på mig igen, att jag var äcklig, dålig, inte värd att skydda, och bara skulle hålla käften. Så blev omedelbart övergreppen till värre övergrepp, mer smärtsamma sådana. Han rev nu med sina naglar sönder mitt underliv, så det blev sår. Han lämnade bitmärken innanför mina kläder, han rev och nöp mig över kroppen. Hoten haglade och blev bara värre. ”Jag ska se till att du blir ordentligt våldtagen”, ”Säger du detta till någon igen så tror ju ingen dig ändå, det vet vi ju”, ”Du är äcklig och borde vara tacksam för att jag tar i dig”, ”Det är ingen som skulle skydda dig även om de såg dig under mig, du är ingenting värd”.

Det präntades in i mig – Jag har inget värde. Jag är en leksak. Jag är inte värd någons beskydd. Jag är ett misslyckat äckligt barn.

Skulden, skammen – han betalade ju mig. Pengarna rev jag sönder och brände upp på mitt rum eller på väg till skolan. Och ändå kände jag skuld – jag var en hora i min känsla. Och han hade ju rätt – ingen skulle skydda mig, det hade jag ju fått bevisat för mig bara veckor tidigare. Jag hade inget värde, inte mer som en leksak till en pedofil.

Så slöt jag mig, skar sönder mig allt mera. Kräktes av stressen att aldrig veta när nästa övergrepp skulle komma att ske. Berättade igen vad som hände – möttes av total nonchalans. Och blev tyst… Av skam, av skuldkänslor, av självförakt, av smutsigt självhat för min person och inte minst min nersmutsade kropp så tystnade mina protester. Om ingen av alla de jag berättat för tycker jag är värd att skydda -då är jag nog inte värd att skydda.

Övergreppen blev till våldtäkter. Kittlingen blev till blödande sår. De fina komplimangerna till bestialiska hot om döden. Barnet blev till en leksak. Höftbenen slående mot golvet en bekant känsla. Värk i axlar, höfter och handleder en vardag. Att ”städa” fick en ny innebörd – att äta av sin egen spya efter att ha fått hans fingrar nertryckta i halsen tills de framkallat kräkning. Att känna en brännande smärta i underlivet, och sätta sig ner försiktigt i skolan- en vanesak. Att drömma om att få sova föralltid en vardagstanke. Att tillslut önska att han av misstag skulle ha ihjäl mig en önskan så stark – för hur lever jag annars med det som hänt och händer efteråt?

En pedofil kommer inte in i familjen som en uppenbar pedofil. En pedofil är utstuderat ondskan själv och vet precis vad han/hon gör. Vem som helst kan vara en pedofil, även någon som jobbar inom psykiatrin. Det finns inget sätt att se på någon om de är pedofiler – men om ditt barn ändrar beteende eller rent ut säger ”Han tar på mig, jag är rädd”.

Då vet du, då har du din förbannade skyldighet att skydda ditt barn oavsett dina egna känslor och tankar kring det.

Och om du inte gör det, då kan ditt älskade barn som har all rätt till ditt beskydd, bli nyttjat så som jag blev. Det är oåterkalleligt. Det är en livstidsdom så hård att jag känner inte bara sorg utan också respekt för de som väljer att avsluta sina liv, efter långvariga övergrepp/våldtäkter. För att leva med det är hårt, kallt och svårt. Men det går och jag vill ändå tro, precis som mitt 13åriga jag att –

”Det goda en dag skall segra över det onda”

För jag tror att den lilla tjejen hade rätt, jag tycker mig se bevis på det i vardagen. Bland mina vänner, i min älskade dotter, i mina fyrbenta vänner. I min kamp för oss som en gång blev tystade. Så att jag då tänkte just så, då för snart 13år sedan det har nog räddat mitt liv. Och idag vill jag leva – Jag älskar att leva. Och jag vill finnas för de som inte kommit dit än, jag vill ägna min tid åt det goda. För ondska finns det så mycket av.

Systrar och bröder – All min kärlek till Er ni som gått före och kämpat, Er som gav upp den hårda kampen och till Er som just nu likt jag själv kämpar för att leva vidare.  Den djupaste av respekt för och till Er Alla.

Er medsyster

//Malin Lundgren

men jag har inte klarat av att skydda mig själv, och jag är inte framme där än.

Jag vågar lita på mig själv när det kommer till att skydda andra, oavsett om det är fysiskt eller verbalt – i de flesta fall känner jag att för någon annan säkerhetsskull så vore jag ett ”pålitligt” skydd att ha med sig. Men…

Jag har genom åren varit urusel, jag menar verkligen katastrofalt dålig på att skydda mig. På att skydda mig själv fysiskt och inte minst psykiskt. Det känns ibland som att jag inte kan hävda min rätt till säkerhet så länge barnet i mig lever därinne, i osäkerhet. Så många gånger under årens lopp, och nu pratar jag övervägande om tiden före min dotter. Så har jag känt mig själv på ett eller annat sätt bli skadad, velat säga nej, velat gå därifrån men inte kunnat. Inte haft en känsla av värde som gjort att jag rest mig/slitit mig loss och gått därifrån, inte kunnat försvara mig själv – ingen försvarade ju barnet, så jag lärde mig väl aldrig att även jag borde ha rätt till att bli skyddad/försvarad.

Genom åren har jag slitits itu av detta, känt så mycket skuld. Förlåtit allt och alla, oftast inte ens nämnt att jag blev skadad och att det var på riktigt. Så många gånger har jag stått i duschen efteråt och känt mig helt ensam och trasig igen. Trots det sen inte kunnat hävda mig vid nästa incident heller, utan bara känt hur benen vill vika sig, hur jag hoppas få ”slippa undan”. Kanske nervöst skojat fram ett nej, tack du. Men sen inte kunnat med kraft få ur mig det igen, utan känt mig tystad. Återigen.

Varit rädd för att om jag protesterar kommer allt bara bli värre, det onda som tänkt göras emot mig kommer bli grövre och orden kommer börja hagla som den psykiska terror det en gång var. Därför blivit stel, tyst, ibland gråtit under tiden någon varit mig fysiskt nära. Något som ingen faktiskt brytt sig om trots att det varit uppenbart. Så jag har under årens lopp varit så rädd för att hamna ”där tillbaka i då” igen så jag inte ens vågat hävda att jag har rätt till mig själv och min kropp. Och indirekt därför slungats tillbaka i ”då”, väldigt många gånger. För tänk om min protest skulle bli den faktor som får slagen att börja hagla, att mitt ”krångel” gör att personen mitt emot mig får de där svarta ögonen som jag så väl känner till. Nej, jag har inte vågat chansa.  Därför har jag ”snällt” varit tyst. Legat som en trasdocka och hoppats allt ska gå över fort. Längtat efter duschen. Längtat efter någons famn som är varm och en människa vars ögon ser och inte förändras.

Även i relationer har jag inte hävdat mig. Trots att det varit någon som stod mig så nära så har jag många gånger ändå inte vågat. Visst är det komplext? Den jag tyckt så mycket om, älskat, har jag inte så till fullo vågat lita på att jag inte i min känsla känt osäkerhet, ett stråk av ”tänk om”. Tänk om han förändras, blir ett monster, precis som det var då.

Det är så intressant, då menar jag inte min egen historia bara utan styrkan i den rädslan i sig, att det är bättre att veta hur det går även om det är illa, än att försöka stoppa det. Vilken makt ens förflutna har haft, till viss del har. Känslorna man känt som sitter inristade. Idag undviker jag medvetet många olika typer av situationer, detta för att jag vet att risken för att jag råkar illa ut då ökar. Exempelvis har jag inget som helst behov av att festa, jag tycker det i regel blir ytligt och mest väldigt pinsamt för de som aldrig kan hålla sig i skinnet. Det vill säga jag var ute senast för några år sedan! Och då bestämde jag mig för att det inte skulle ske igen. Visserligen hävdade jag då min rätt, men det kunde blivit mer än kaos. Mer än så säger jag inte.

Jag har inget behov/ingen vilja alls till att dricka alkohol. Jag mår aldrig bra av det, jag blir osäker om jag inte känner att jag har koll på situationen. Jag tycker aldrig att det är värt att må små risigt dagen efter och det blir aldrig kul ändå, fulla människor och jag går inte ihop. Jag vantrivs i fulla människors sällskap. Då menar jag inte smått salongsberusade utan festande människors sällskap som pratar högre och högre, flänger mer och mer med kroppen, blir mer och mer oberäkneliga och så vidare…. Ni fattar nog vad jag menar.

Däremot stortrivs jag i sällskap där jag stått och lagat maten, man sitter ner och käkar i lugn och ro ,de som vill tar sig ett glas vin eller två (även om jag själv sitter med en läsk). Att man sitter och diskuterar olika aktuella ämnen/tankar. Jag älskar att sitta och prata, jag tycker väldigt mycket om att slängas in i nya tankebanor, få förklara mina egna ideér och åsikter och höra på andras. Det ger mycket. Men ett ”dunka dunka” golv med fulla människor nere i stan, nej tack. Så det är sättet att umgås på, mängden av alkohol som skiljer det hela åt.

Resan hit, där jag sitter idag har varit lång men ändå har tiden samtidigt gått snabbt. Jag hävdar mig väldigt mycket mer än innan. Det är ibland som att jag försöker ”ta igen” det förlorade så att säga. Mot min bästa vän kan jag stundtals vara väldigt övertydlig i vad jag absolut tycker eller inte tycker, vill eller inte vill. Och sen i efterhand känna att ooops… det där var tonåringen som hävdade sig, bara för att. Som tur är så anser denne människan att det är väldigt viktigt att jag hävdar mig, är så som jag är, behöver få vara. Vilket underlättar, det finns en stark förståelse och vilja till att begripa vad som sker och det är väl en av anledningarna till varför vi kommit varandra så väldigt nära. Ärligheten.

Så jag ser det som ett framsteg att jag skippar det som kan göra mig illa ex. alkohol. Även om jag inte i min känsla klarar av att vara ”rädd om mig” så visar handlingen på något annat. Det är jag väldigt glad för. Äntligen. Jag är inte i mål än, inte framme i min känsla. Och säkerligen hamnar jag någon gång framöver i något gissel där jag far illa p.g.a. min brist på känsla av värde. Men det får jag ta då, i så fall.

Jag kan inte rädda barnet i mig, den lilla flickan som en gång var jag. Jag har inte sörjt klart det, jag har inte accepterat att det inte går, inte än. Jag är fortfarande stundtals det där barnet som springer på taniga ben och försöker rädda det som räddas kan. Jag är fortfarande hon som ser på sin spegelbild och ofta önska att hon kunde fly ur sin kropp, få en ny kropp. Ett nytt ansikte. En ny insida. En som definitivt inte är ”nersmutsad”.

Och då undrar somliga varför jag kunnat stå framför kameran så mycket som jag gjort under årens lopp, varför jag kunnat/kan uppträda och ställa mig synlig inför folk. Om känslan så ofta är att jag vill gömma mig, sjunka genom golvet. Frågan är relevant. Det tycker jag. Jag kan förstå att den ställs, för det är inte lätt att få ihop pusselbitarna. Men jag kan bara säga såhär;

Jag är skolad till att visa upp en fasad som inte stämmer, för att överleva, inte gå i tusen bitar helt mentalt. Till att le när det värker, skratta när insidan gråter, sträcka på mig när jag är som mest rädd. Gång på gång resa mig upp trots att jag inte orkar mer. Självklart använder jag mig av denna ”skolan” som jag tyvärr tvingats utbildning i. Jag älskar musiken, jag älskar foto och bild – men när jag står där framme och ser så säker ut så kan du lita på att det är min ”utbildning” jag använder mig av. Och att jag använder mig av den, trots att det ibland är oerhört svårt det gör mycket möjligt! Det får mig ofta dit jag vill men egentligen inte vågar, känner mig stark nog för.

”Fake it until you make it”

Så har någon sagt/skrivit, och ja mitt handlande lär mig ett nytt sätt att leva på. Ger mig möjligheter jag annars inte haft, präntar tillslut in en ny känsla. Lyfter man hakan tillräckligt många gånger trots att känslan säger till en att krypa ihop, och gång på gång märker att faran är inte nu – ingenting ont händer. Då blir det till en verklighet. Då hamnar känslan tillslut placerad i sitt rätta fack – dåtid. Så det handlar inte om att vara falsk. Det handlar inte om att inte vara sann.

Det handlar om att ge min person, mitt liv en chans till. Lära om, lära nytt. Lära in, och förkasta det som aldrig borde ristats in. Så gott som jag kan, med hjälp av mina älskade vänner. Så jag fortsätter lyfta hakan, vägra mig själv att lägga mig på golvet även om jag tror mig behöva det för säkerhetens skull och säga min mening även om min känsla ber mig vara tyst. Ber mig krypa undan och tystna igen. För jag vill så mycket jag kan lära om, få må bra, se vart mitt riktiga jag kan komma, den jag innerst inne är – inte det jaget som blivit inpräntat med falska lögner. Jag vill leva och jag vill känna att jag lever.

Så systrar och bröder om det är sättet att sakta vrida på ett beteende, så kanske det är värt att testa? Börja med något litet, för även det riktigt minimala – kan göra stor skillnad.

Så fejka med mig, om det är vad som behövs för att du en dag skall få lära känna ditt jag, det självet du var ämnad till att bli, innan de tog delar av oss och slog i backen och vred till något vi aldrig varit. Tillslut tror jag vi hittar oss själva, trots kaoset som råder.

All min kärlek

//Medsyster Malin Lundgren

P.s. Nu närmar sig publiceringarna. Uppdateringar dröjer inte så länge nu, gissningsvis ca 14 dgr. Jag hoppas ni är med mig i detta, för nerver det har jag, tro mig!

 

ja, så kan jag tänka idag. Om min egen historia och andra barns historier. Vi hade ingen makt, vi hade inget val. Intellektuellt sett vet jag det lika bra som någon annan. Men det finns ett ödesdigert men som sitter benhårt kvar i mina känslor, i min själ. Detta ”men” verkar aldrig upphöra, det verkar aldrig ta slut. Oftast handlar det där ”men” för min del om att

”Tur att det bara var jag, och ingen annan”

”Om jag inte hade varit så dålig och äcklig så hade det inte hänt mig”

”Men tänk om jag hade gjort si eller så, tänk om det var mitt fel!”

Oavsett vilken av dessa tankar och otaliga flera, så följs detta ord – men – av skuldkänslor, skam och ett otroligt starkt självförakt. Sånt här ska man inte ”erkänna”, titta bara hur de flesta människor väller ut sig över ex. facebook med alla bra/positiva uppdateringar om sig själva, sina familjer, sociala liv och utseendehetsen. Fasaden, den fördärvande fasaden, tänk hur farlig den kan vara. Tänk vad bra det hade varit om folk istället var ärliga över sociala medier och skrev ut både de roliga/positiva/glädjande men också deras tvivel/ångest/tillkortakommanden m.m. För i princip ingens liv ser ut som det gör på deras facebook sida. Där är ”godbitarna” plockade och förevigade, vem försöker vi lura? Genom mer ärlighet och fler nyanser så skulle vi säkerligen hitta fler som känner som vi själva, finna tröst i att man bara är en människa med goda egenskaper såväl som mindre goda. En tanke, mitt för dagen slutkörda huvud fick. Och tro nu absolut inte att jag tycker mig vara bättre än någon annan, absolut inte! Visserligen skriver jag ut även tråkigheter, tillkortakommanden och trista saker på facebook men allt, nej – långt ifrån allt.

Men här över min blogg/hemsida väljer jag att berätta för er om det mindre fina/korrekta/duktiga. Varför gör jag det? Jo, för jag hoppas det kan skänka hopp för de som upplevt något liknande som det jag själv upplevt. Kanske att någon känner igen känslorna, beteendet, svårigheterna och därför känner sig mindre ensam, tack vare ärligheten jag bestämt mig för att här få ner i ord så gott jag kan. Jag känner mig ofta osäker innan jag uppdaterar för det är otroligt självutlämnande och självklart är det möjligt att vända det på ett ont sätt emot mig. Men i så fall är det av en ond människa, och det onda får aldrig segra!

Idag ”låste” sig min kropp. Mestadels av dagen har ägnats åt studier – religionsstudier. Betar av kurs efter kurs för att sedan kunna vandra framåt mot mina mål. Men mina viktiga delmål är också uppsatta, och jag ser framemot att nå var och ett av dem. Min kropp fastnade alltså tidigare idag. För er som inte alls förstår vad jag nu försöker säga så skall jag förklara mer ingående.

Jag satt och studerade, blev efter  två-tre timmar illamående så började det. Flashbacksen i mitt huvud (bilder,röster inte minst skrik, dofter m.m.) snurrade på allt snabbare och jag blev mer och mer kallsvettig över ryggen. Tog en pepcid (tablett mot magkatarr som jag ofta får) och la mig ner på sidan. Väl liggande där med huvudet på en kudde och kramandes en annan kudde, så förvirrade jag bort mig själv. För skriken i huvudet hördes högre och bilderna blev tydligare. Detta är en del av vad min komplexa PTSD innebär – en bit av hur den påverkar mitt liv. Jag råkade lägga mina vader emot varandra och plötsligt ”frös” kroppen, mina ben låste sig. Kroppsminnena skrek fysiskt att jag var fast igen, fastbunden – vristerna tajt ihop med varandra, med gaffatejp. Jag kände hur mina ögon, likt då under övergreppen, fokuserade på en punkt – uppspärrade. Jag sa till min vän innan denne rusade iväg i arbete att jag är rädd för att jag kommer ”låsa mig” i det som varit, i då:et. Tyvärr var denne ändå tvungen, med goda skäl att snabbt bege sig. Men jag låg där rädd just då, ensamheten kändes brännande i bröstkorgen. Jag försökte röra mina ben, försökte med all kraft att få isär mina vader/fotanklar men även fast jag i början kunde röra på dem lite så kunde jag inte få isär anklarna som låg tajt tryckta mot varandra. Det blev mer ett panikartat små sparkande med låsta ben.

Tanken dök upp, – Jag är en sjöjungfru. Så tänkte barnet i mig när benen bundits fast och jag inte hade en chans att ta mig loss. Jag försökte för mitt inre fly ifrån det som i verkligheten skedde och känslan av att inte ha två ben som man själv kan röra, gjorde att jag under tiden fantiserade om att jag var en sjöjungfru och att det var därför jag inte kunde röra mina ben som jag ville. 

Nu låg jag där idag igen. Benen låsta – bilden av sjöjungfrun i mitt huvud, för att psyket försöker rädda mig – det vet jag. Skulle jag ta in allt som skett på en gång så skulle jag dö. Så enkelt och samtidigt svårt är det. Några minuter senare låste sig mina handleder, jag kunna förnimma tejpen runt dem. Hårt spända hamnade mina armar utsträckta över mitt huvud – handlederna pressades emot varandra och ena armen vred sig åt ”fel håll” när jag försökte ta mig loss ifrån ”låsningen”. Detta gjorde att det efter 30-40minuter gjorde riktigt ont i den vänstra armen och handen var iskall. Så där låg jag i uppskattningsvis en timma drygt.

Min kropp kunde jag känna men inte själv med tanken/fysiskt kontrollera. Jag blev disorienterad. Tappade mitt här och nu, men denna gången inte helt och fullt men nästan. Kroppsminnena haglade på under denna timman och jag kände händerna på min kropp åter igen, kände en del av det jag inte kunde känna då under övergreppen, för då hade jag inte varit kvar här. Magen dunkade och brände, tårarna rann men ansiktet kändes som sten. Jag kände mig åter igen som en leksak, som om jag var tillbaka i då – när jag var en pedofils leksak. Jag kände rädslan, paniken över att inte kunna skydda mitt huvud och ansikte. Men efter en timma, som kändes som en evighet så ”kom jag loss” – jag var inte längre i ett fryst tillstånd. Inte längre paralyserad.

Först släppte låsningen i  handlederna och armarna. Några minuter senare släppte det i benen, fotanklarna. Och skakningarna av rädslan upphörde denna gången turligt nog ganska fort. Men oj, efter en timma av sådan anspänning både psykiskt och fysiskt så är man helt slutkörd. Det kan jag lova! Jag försökte studera igen efter att jag känt igenom min kropp och konstaterat att jag inte var skadad – igen. Och sett mig omkring och var säker igen på vart jag befann mig. Men väl vid böckerna, med pennan i handen så kunde jag inte koncentrera mig alls. Koncentrationssvårigheter är också en del av vad min komplexa PTSD utgör. Vilket för mig är oerhört frustrerande då jag älskar att lära mig nya saker/nya ämnen. Tur är det då att jag är enveten. Det blev tillslut så att jag fick ta några timmars paus ifrån studierna och sedan sätta mig igen och ta ”nya tag”. En stund till med studier blev det, om än inte lika lång som jag hade önskat. Men jag väljer inte hur mycket min PTSD ska kontrollera min vardag, och det är olika från dag till dag.

Idag blev inte allt som tänkt, men jag tänker vara nöjd ändå – Jag fick hålla om mina älskade (med)syster flera gånger och prata några minuter till med henne och det kändes jättevärdefullt. Dessutom har jag kramat om tre andra väldigt värdefulla människor idag – så jag anser mig trots allt lyckligt lottad för det. Även om jag just nu har en tuff period. Men även den skall jag igenom – var så säker.

Vi klarar detta medsystrar/medbröder. Vi är på det vidrigaste tänkbara sätt ”skolade” till att vara och bli överlevare. Så vi klarar oss, även om det gör oerhört ont att välja livet. Jag vet….

Nu får det räcka med studier för idag. Min kropp och själ behöver lite vila.

All min kärlek 

//Medsyster Malin Lundgren

Idag, för en stund sedan så hände någonting fantastiskt. Jag fick krama om en medsyster, jag kallar henne min syster. Som drabbats lika illa som jag själv av sexuell tortyr – för det är vad barn är med om som utnyttjas av pedofiler. Det är vad vi, jag och min syster jag idag höll om har varit med om. Och så många medsystrar som finns ute i vår värld, och bröder. Vi är så många som blivit/är drabbade. Som krossats igen och igen, trots smärtan har våra små barnben rest sig igen – för livets skull. Att idag ha fått omfamna denna kvinnan, det kan jag inte i ord beskriva hur det var mer än varmt och fullt av godhet.

Jag har aldrig träffat en annan människa med en så lik historia som min egen. Så hon har redan en mycket speciell plats i mitt hjärta. Och att fysiskt kunna hålla om henne, inte bara i tanken – det blev så starkt! 

För en stund fick jag känslan av att jag var tillbaka, att jag höll om henne som den skändade 13åringen jag en gång var och inte som den vuxna kvinnan jag är idag, och att mina armar höll om det sårade barnet inuti henne. 

Fina, fina syster…

Jag är så tacksam över att ha fått möta henne idag, oväntat var det och nervös var jag, men nu känns det jättebra och mer värdefullt än jag i ord kan beskriva.

Jag har en syster! Hon har fått en syster, och jag är så glad för att det är jag. Ännu en gång visar det sig att

”Det goda en dag skall segra över det onda”

All min värme och kärlek

//Malin Lundgren

 

Så tänkte jag när jag väl för drygt 4,5år sedan mötte den människan som jag efter första stunden bearbetat mina upplevelser med tillsammans. Då när jag äntligen hittat en människa som gav mig en känsla av lugn och säkerhet, värme och omsorg så tänkte jag bara såhär; Nu ska vi bearbeta detta tillsammans och jag kommer bara må bättre och bättre…..

Varför tänkte jag så? Jo, för min önskan att få bli så ”hel som jag kan bli” var så otroligt stark. Jag visste väl egentligen, förstod att så enkelt skulle ingenting bli. Men jag höll fast vid den tanken på att allt bara skulle bli bättre för att inte tappa hoppet eller modet.

Så vad hände under det första året, efter det att vi börjat tala om det som skett, och på olika sätt bearbeta det?

Jo, jag mådde sämre och sämre. Mardömmarna blev fler och fler. Flashbacksen kom som på löpande band tillslut och jag vet att jag många gånger sa att

– Jag mår bara skit, jag vill inte minnas mer, jag orkar inte! Jag vill bara må bra!

Men min kloka vän (ja, idag är det min bästa vän) läste på om PTSD och mycket mera. Breddade sin egen kunskap otroligt fort och mycket och kunde därför bemöta mig på ett så bra sätt – ett sätt som gjorde att jag vågade fortsätta bearbeta trots att det gjorde ondare hela tiden och blev utåt sett sämre och sämre. Inuti mer och mer kaos.

– Det går framåt även fast du känner tvärtom. Det är detta du måste igenom för att komma framåt. Känna de känslor du inte kunde känna då, gråta ut all gråt som du då inte hade möjlighet att få ur dig. Låta kroppen känna de kroppsminnena som finns kapslade inuti dig som du då troligtvis hade dött av om du hade känt, då när du var ”bedövad”/lämnade din egen kropp och blev stum.

När han berättade inte ordagrant såhär men med samma innebörd så förstod jag att min uppförsbacke bara hade börjat. Att smärtan inuti och utanpå måste genomlevas så den blir till då och inte kvar här i dagens nu. Insikten om detta var nyttig för mig men den skrämde mig också så otroligt mycket För jag var rädd, jag kände mig ensam och svag. Jag tvivlade om och om igen på om jag, lilla jag skulle klara denna resan.

Så rättade denna medmänniskan, rent metaforiskt, till axelbanden på min väldigt tunga ryggsäck. Han tog fram en egen ryggsäck och öppnade min, för att lägga över det han kunde i sin egen och sen började vår gemensamma vandring framåt. Tillsammans. Och vi är inte framme vid toppen idag heller men vi gör stora framsteg och vi stannar upp ibland och vänder oss och ser på branten vi redan vandrat uppför, vi glädjs över min utveckling och den enormt starka relation vi till varandra fått och idag har.

Under vårt slit uppför denna backe, så har vi gråtit sönder oss båda två, skrattat tillsammans och hållit hårt i varandra. Och just DET att jag vandrat ihop med en människa som på alla möjliga sätt försökt lätta min börda, har trots smärtorna gjort och gör det hela möjligt. Det finns gånger då jag rasat ihop, legat i en hög på golvet och känt att ”nu räcker det” – ”jag orkar inte mer” men då har denna människa lyft upp mig, trots att jag bär min, även för denne människan tunga ryggsäck och burit mig. Runt, runt och runt. Uppför en liten stund. Och sen fått mig att känna mig säker igen och då har vår vandring fortsatt – uppåt och framåt. Ibland har vi behövt pausa – stanna upp och lugna oss. Ibland har vi sprungit uppför och ibland har någon av oss skadat sig illa på vassa skärvor som legat i vår väg. Men vi har aldrig gett upp och vi ger heller aldrig upp, vi kämpar fortfarande tillsammans. Och först nu drygt 4år senare så är det för mig mer lätthanterligt, inte lätt det är det verkligen inte men lättare än innan.

Jag drömmer fortfarande nästan varje natt mina vidriga, sanna mardrömmar. Jag vaknar genomsvettig om och om igen. Jag har Flashbacks många gånger varje dag och små saker som lukter, en annan människas plötsliga rörelser kan ”föra mig rakt in” i ett minne – ge mig Flashbacks. Och det när som helst. Men idag hanterar jag det annorlunda, för på denna resan har jag blivit mer och mer trygg både med min ”kompanjon” men också i mig själv. Jag vet att ”Lilla Malin” behöver mig som en god vuxen förebild. Hon finns därinne och en dag skall jag klara av att helt omfamna det lilla barnet. Men jag är inte där än, därför fortsätter vandringen. Och det går upp och ner. Ena dagen bättre än den andre. Vissa dagar förstår jag knappt vad jag kämpar för eller hur det ens är möjligt!

Men det viktiga jag vill skriva är att det starkaste och svåraste du kan göra (enligt mig) är att finna en eller två människor som du tror på, litar på och trivs med och sen börja din vandring. Det kommer göra ont, det kommer kännas hopplöst ibland men jag lovar att det går framåt även när det gör om allra ondast, kanske till och med mest av allt då! Och att du efter ett år eller som jag fyra år, har hittat en vardag och ett sätt att hantera smärtan bättre så den inte tar över hela ditt väsen. Det blir alltså bättre, så fort du börjar din vandring så är någonting bättre redan på väg…

Kanske kan vetskapen om det trösta någon. Få någon att vandra den viktiga uppförsbacken. Tänk när vi väl kommit upp hela vägen! Tänk när vi möter de små barn vi en gång var på toppen och kan omfamna dem, av hela vårt vuxna jag. Tänk då kommer det vara värt varje fight som vi tog, hur ont den än gjorde.

Så att försämras betyder inte att du inte går framåt, så mycket har jag lärt mig. Snarare är det i regel tvärtom – då börjar saker och ting hända – bearbetas på rätt sätt. Och håll då i den/dem som du känner ger dig energi, styrka, mod, inspiration och trygghet. Vandra tillsammans för att göra denna resan helt själv, det tror jag i regel knappt ens är möjligt. Göm inte undan det som varit, låt ljuset falla på det, även om du står där vettskrämd. För rädslan stannar inte kvar föralltid – Men du kommer göra det, och då vara ännu starkare.

Nu måste jag tyvärr avsluta för idag. Skall hämta min livs stora kärlek – dottern, om en kort stund. I morgon ska jag ner och köpa min studiebok inför höstens/vinterns studier. Framåt skall jag och det på många plan, jag vägrar ge upp och jag hoppas du/ni känner detsamma!

All min Kärlek

//Malin Lundgren

 

 

Sitter inne och läser olika avhandlingar, tillvägagångssätt av hanteringen av de som döms för sexualbrott. Hur de bemöts och vad de erbjuds  i form av hjälp, stöd, krishantering, psykologsamtal, bildterapi, musikterapi, gruppterapi och ytterligare några former till.

Det är ingenting nytt egentligen, jag vill lära mig mer om det mesta och inte minst det jag allra mest ifrågasätter! Vilket berör dessa typer av brott i hög utsträckning. Samt ”hanteringen” av dömda sexualbrottslingar VS brottsoffer.

Hur skall jag förklara, låt mig se. Under de två rättegångarna jag gick igenom, som bestod av 5 dagar per rättegång (dvs totalt 10 dagar) och de två månaderna som gick dem emellan, så erbjöds jag INGET eget stöd alls.

Efter polisanmälan några dagar innan min 17års dag så dröjde det ett halvår innan första rättegången, ytterligare knappt två månader till innan rättegången i hovrätten. Under denna tiden satt jag i polisförhör efter polisförhör, det ena mer knäckande än det andra. Möte efter möte med min advokat, och jag erbjöds inget individuellt stöd. Ingen gruppterapi, låt mig ironiskt le – knappast någon bild eller musikterapi – vilket för övrigt nog hade gjort mig otroligt väl! Då jag är en kreativ person som uttrycker mig mycket genom sång och så alltid har gjort.

Min enda kontakt var min överläkare, en enormt duktig sådan men som jag träffade vid några få tillfällen, och då inte ens ensam utan ihop med andra som såg till att ”ta upp” den lilla tiden som fanns.

Däremellan grät jag sönder mig själv dag efter dag, natt efter natt. Sov inte på nätterna utan låg vaken och grät, skar mig, skrek, skakade och önskade mig själv att bara få försvinna, få dö bort ”naturligt” – att hjärtat mitt i panikångesten bara hade fått stanna och att allt hade varit över. Det var ingen hemlighet att jag mådde såhär dåligt, absolut inte.

I samband med att BUP – Barn & Ungdomspsykiatrin fick kännedom och äntligen insåg att jag inte hade ”normala” ätstörningar vad hände då? Då klipptes deras kontakt med mig relativt fort, efter de gjort sin anmälan till polisen. Så de två psykologer (som arbetade ihop och träffade mig tillsammans) jag innan träffat någon gång ibland försvann helt och hållet. Jag hade min överläkare kvar, men han fanns i Göteborg och alla var inte så måna om att jag skulle ta mig dit. Det var flera runt omkring som hade ansvaret men som ansåg sig för ”drabbade” och trötta för att ta mig dit. Så vi träffades bara några få gånger under alla dessa månaders tid (efter polisanmälan och fram till efter sista rättegångens dom föll), för de inbokade tiderna ställdes på löpande band in och sedan avslutades ärendet – kontakten med mig avslutades helt och hållet – ingen tog över något.

Efter det har jag hanterat allting själv. Jag har flera gånger bett om stöd, inte minst för 7-8år sedan men då bara fått veta att 10timmar – 10 tillfällen – det är det enda, punkt slut. Sedan inte ens slussats vidare till någon med dessa 10timmarna att erbjuda! Utan för 4,5år sedan drygt, så mötte jag en människa och hade turen att få hjälp, stöd och visad vad en varm mänsklig omsorg betyder.

Samhället har inte stöttat mig som brottsoffer, samhället har inte varit mån om mina rättigheter – men så låter det när de som är ” för mer ” talar genom tv-rutan, men tro mig så ser inte verkligheten ut!! Samhället har inte hjälpt mig att komma tillbaka till ett värdigt liv för fem öre. Ingen instans eller myndighetsperson har hjälpt mig till där jag är idag – det är mina egna salta tårar, min egen svett och vägran att ge upp som tagit mig hit. Inget och ingen annan.

Istället får man kämpa, verkligen slita för att få ett månadsbelopp som gör att man i bästa fall klarar sig, och sitt barns kostnader. Man får bedyra gång på gång att man gör allt man kan för att komma framåt trots fullständig avsaknad av stöd ifrån samtliga instanser. Man behandlas mer som en brottsling än den dömda brottslingen själv! Och man möts ofta av hånfull personal, igen och återigen. Plötsligt mår man så dåligt att man riktigt skriker om hjälp, erbjuds den då? Knappast. Somliga kanske har tur men jag har bett om stöd otaliga gånger men mest av allt bemöts med en skitig attityd.

”Lilla vän, det är bara att sova mera”

”Men lilla du, du måste göra sånt som gör dig glad”

”Men du, är det verkligen så svårt det här? Livet går vidare.”

”Var tacksam för att du lever!”

”Om man blivit våldtagen så får man räkna med smärtor hela livet, det förstår du väl ändå?!”

Detta har jag hört ifrån socialsekreterare, försäkringskassan, läkare, sjuksköterskor, terapeuter m.fl.

”Tacksam för att du lever” – den känns alltid lika ”fin”. Jag har ta mig fan slitit för att finnas kvar här, valt den svåra vägen vilken är att leva vidare med detta bagaget. Jag bär ingen tacksamhet gentemot någon ifrån då, den tiden då min rätt att få vara barn brutalt slaktades. Detta trots mina höga skrik på hjälp. Trots mitt slitande i vuxenvärldens kläder så vägrade alla, precis alla att se och lyssna.

Idag känner jag tacksamhet emot de vänner som står mig nära, deras stöd och kärlek som jag önska att jag hade haft då, men de fanns inte i min närhet på den tiden, tyvärr.

Jag vet att den lilla flickan som en gång var jag hade behövt människor som dem runt omkring sig. Och jag sörjer djupt, varje dag att hon inte hade dom.

Så sitter jag här i vuxen ålder och ser vad han har tillåtits kosta samhället både ekonomiskt, tidsmässigt och i engagemang. Hur mycket resurser han, pedofilen har tillåtits vara värd. Och hur vanligt återfall är för dessa brottslingar – sexualbrottslingar. Det vrider sig i hela min kropp, hela mitt väsen – allt som är jag – jag vill ställa mig och skrika rakt ut!

– Vad gjorde jag någonsin för att förtjäna att berövas på mitt människovärde? HUR kan han vara värd mer resurser? Hur kan hans mänskliga rättigheter vara fler och utan tvekan om man ser till krass fakta överlägset viktigare än mina? Hur kan jag som utsatts (fullständigt påtvingats) för en mycket sjuk människas våld och sexuella tortyr behandlas som samhällets bottenskrap? Medan de ger pedofilen inte bara ett finger utan båda händerna och lite till! Samhället gör allt för att han skall kunna ”gå vidare” med sitt liv där risken är minst 50% att han återfaller och skändar ännu ett barn. Han (och andra sexualbrottslingar – pedofiler, våldtäktsmän m.fl.) erbjuds ett överflöd av hjälp, stöd, en egen kontaktperson(!) m.m. Och de skyddar hans rätt till hans känsla av en ”andra chans” så långt att jag inte ens beviljas ett besöksförbud!

Medan vi brottsoffer, jag och andra sargade människor får klara oss – ursäkta ordvalet – bäst fan vi vill/kan. Därav, det är min fullständiga övertygelse, inte minst för att jag själv varit nära flertal gånger, så avslutas liv efter liv. Av skam och skuldkänslor, av sorg och förtvivlan, av förnekelsen till hjälp och samhällets otroliga brist på att stödja och fånga upp de som allra mest förtjänar samhällets stöd – de som samhället en gång valde att helt svika och därmed tillät bli så obeskrivligt skadade.

Jag läser om alla insatser som automatiskt kopplas in till dessa brottslingar, för deras mänskliga rättigheters skull – för deras trygghets skull – för deras säkerhets skull.

Jag låter mig själv känna fullständig hopplöshet och vanmakt en kort, väldigt kort stund och sedan blir jag bara ännu mer fast besluten att göra allt det som jag kan för att uppmärksamma att det är såhär det ser ut, inte bara för mig – för många! Att det är detta samhället vi lever i, och genom tystnad tillåter få fortsätta vara precis såhär skevt. Jag skriver och höjer min röst för jag hoppas att andras då skall höras och synas mer, tas mer på allvar än min lilla röst gjordes när den skrek efter hjälp.

Med ett tryck över bröstet avslutar jag nu detta inlägget. Ikväll och i natt blir barn skändade, krossade närmre dig än du tror. Skall vi fortsätta tiga och låtsas att ingenting sker? För så gör många som ser barn som uppenbarligen inte mår bra. Eller ska vi hitta egna vägar och gemensamma vägar för att belysa, stödja, informera och framförallt reagera för att rädda dessa små, så deras uppväxt inte blir dem ifrån tagna. Och därmed kanske även hela deras framtid krossad p.g.a. att en/flera människa/or har en ofantligt sjuk störning och tar sig rätten till att ”förbruka barn”. Alla kan göra någonting, inte minst vara extra observanta kring sina egna barn och deras vänner, klasskamrater, dagiskompisar m.fl. Det kan vara det som gör att ett barn räddas ifrån det jag gick igenom – att någon ”bara” väljer att se och inte ursäkta och bagatellisera ett barns dåliga förhållanden/mående.

Min vädjan ikväll – Se er alla omkring en gång extra – Ingrip hellre en gång för mycket än en gång för lite – Reagera inte bara utan Agera!

All min kärlek

//Malin Lundgren

« go back — keep looking »

• Recently Written

  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • januari 2014